Moderata halvsanningar

Halvsanningar och kritik av socialdemokraterna är moderaternas strategi i landstingsvalet i Östergötland, kombinerat med försöket att göra sjukvårdspolitik till en kommunal fråga och då kunna stå för olika politik i olika kommuner. I Norrköping har moderaterna under lång tid förespeglat norrköpingsborna att de inte ska behöva åka till Motala för operationer. Med tiden började motalaborna inse hur den borgerliga argumentationen lät i andra änden av länet och i ett försök att blidka även dem presenterade borgerligheten några – till största delen intet förpliktigande – ”satsningar” på Lasarettet i Motala. Landstingsledamoten och ordföranden för socialdemokraterna i Motala Torbjörn Holmqvist redogjorde för detta i en artikel i Motala tidning för några dagar sedan.

Torbjörn får idag svar av en moderat kommunpolitiker (den kommunala gruppledaren Eva Isaksson Ribers tror jag – det står inget namn under artikeln på internet) Hon skriver att socialdemokraterna ”slaktat verksamheten på lasarettet i Motala” och ”lagt ner BB”. Det första påståendet håller jag inte med om men det går alltid att debattera om det stämmer – särskilt med bakgrund av vad moderaterna själva sagt till norrköpingsborna. Det andra påståendet är svårt att neka till, men vad moderaterna i Motala glömmer bort är att det var samma sak som moderaterna ville.

Moderaterna i Motala hävdar att de fått gehör hos den moderata landstingsgruppen för att ”slå vakt om den vård vårt lokala sjukhus erbjuder och arbeta gemensamt för att utveckla den”. Det är ju synd att moderaterna i Motala inte lyssnat på hur den moderata politiken låter utanför Motalas kommungräns. Eller så har de lyssnat, men väljer att inte berätta vad som sägs för motalaborna…

Moderaternas dubbelspel gentemot norrköpingsborna kommenteras av en annan socialdemokratisk landstingsfullmäktigeledamot – Marie-Louise Jonander – i Folkbladet idag.

Borgerlig budgetenighet 2

De borgerliga partierna i landstinget har skickat ett pressmeddelande där de redogör för sin gemensamma ”budget”. Samma dag behandlade Hälso- och Sjukvårdsnämnden partiernas budgetförslag.

Moderaterna la fram en egen moderatbudget. Centerparitet la också fram en egen centerpartibudget. Även folkpartiet la fram en egen folkpartibudget. Och kristdemokraterna hade inte någon budget alls att lägga fram!

Förutom de egna budgetförslag (ja, inte kd alltså…) hade de ett papper de var överens om som omfattade 49 miljoner kronor. Landstinget omsätter ungefär nio miljarder kronor…

En ”gemensam budget” sa de visst. 49 miljoner klara. 8951 miljoner återstår!

Innehållet i de olika borgerliga budgetarna kommer jag att få anledning att återkomma till i samband med budgetfullmäktige nästa vecka.

Den första bloggen om borgerlig budgetenighet finns här

1318 kilometer - fiasko, elände, katastrof

Denna veckas cyklande i sportsåpan är lätt att sammanfatta: elände, fiasko, katastrof…

Det är inte roligt att cykla en cykel utan stänkskärm då vägarna är blöta. Eftersom jag vill cykla för att det är roligt har det varit alldeles för lätt att låta bli.

Veckan började med att Sven ringde och berättade att han och Christina tyvärr måste avbryta Vätternrundan redan innan de startat. Eftersom det var deras uppgift att dra runt mig betyder det att det blivit mycket svårare för mig att klara min första uppgift – att ta mig i mål.

Samma dag lånade jag en bil av mina föräldrar och i utbyte fick min far låna min vardagscykel. Det bytet var inte så bra som det låter, för han bröt av nyckeln i låset så nu står cykeln låst och oåtkomlig hemma hos dem.

I lördags var vädret vackert och då tänkte jag kompensera att jag cyklat allt för lite under veckan. Därför planerade jag att cykla till Gränna, äta lunch i vårt fritidshus och sedan cykla hem. I och för sig hade jag ätit lite för lite frukost men jag lyckades slita mig genom motvinden till Gränna. Där åt jag ordentligt och satte mig sedan på cykeln för att – nu fylld med energi – segla hem över östgötaslätten i medvinden.

Nu brukar det inte gå bra för mig att cykla från Gränna. För några år sedan var jag på cykelsemester med min dåvarande flickvän. Precis innan vi gav oss iväg från min farmor och farfars hus förklarade jag att de tjocka däcken på cykeln jag då hade gjorde att jag inte riskerade punktering. Efter en mils cyklande – utanför Öresrum på väg mot Tranås – cyklade jag på ett häftstift…

På midsommardagen förra året försökte jag cykla till Linköping. Då tog energin slut i Väderstad och i Mjölby blev jag upphunnen av min far (körandes i bil naturligtvis – inte cyklandes) som gav mig skjuts hem.

Och så lördagens försök. Den här gången kom jag i alla fall längre än första gången jag försökte. Jag kände mig pigg och fräsch, njöt av den tilltagande medvinden och hade precis sprintat upp för den brantaste backen på hela vägen innan jag – halvvägs mellan Gränna och Ödeshög – upptäckte att det var dåligt med luft i bakdäcket. Punktering! Återigen var mina föräldrar tvungna att plocka upp mig på hemvägen.

Totalt cyklade jag drygt 13 mil förra veckan. Nu har jag kommit upp i 1318 kilometers tränande inför Vätternrundan. Nu har jag alltså en cykel som står låst med avbruten nyckel och en punkterad cykel. Något måste göras om det ska kunna cyklas den här veckan; dessutom är det väldigt handikappande att vara cykellös!

Ett borgerligt miljöparti

Miljöpartiet har kongressat i helgen och bilden av miljöpartiet som ett vänsterparti har fått sig en knäck. Inom familjepolitiken öppnar de upp för ett vårdnadsbidragsliknande system. De fortsätter en borgerlig friskolepolitik. Där har de tidigare gjort gemensam sak med de övriga högerpartierna i riksdagen och nu motsätter sig deras kongress ett förbud mot religiösa friskolor. Efter en lång debatt gick miljöpartikongressen emot partiledningen och utesluter inte ens att stödja en moderatledd regering.

Det finns ett tryggt sätt att rösta om du vill ha en stark regering till vänster om mitten: rösta på socialdemokraterna!

Indy 500

På söndag genomförs en av världens mest prestigefulla idrottstävlingar – Indy 500 på den extremt snabba ovalbanan Indianapolis Motor Speedway. I år är det 90:e gången tävlingen körs och en svensk – Kenny Bräck – har fått tömma mjölkflaskan som segraren får (förutom en pokal, en hiskligt massa pengar och evig ära och berömmelse).

Tyvärr sänds inte tävlingen i någon tv-kanal som jag har men det går att följa vad som händer direkt via internet.

Kenny Bräck har dragit sig tillbaka och ingen annan svensk deltar, så min favorit får bli Danica Patric – en tuff tjej som startar på tionde plats. Under träningen inför förra årets lopp noterade hon den högsta medelhastigheten av alla över ett varv: 369,956 km/h och hon blev den första kvinnliga föraren någonsin att leda Indy 500 under några varv innan hon slutade fyra – även det den bästa placeringen någonsin för en kvinnlig förare.Varje år brukar någon celebritet föräras möjligheten att köra säkerhetsbilen. I år är det Lance Armstrong som fått chansen. Då blev naturligtvis alla förare tvungna att ställa upp på banan med andra fordon än de som de brukar ha där och bilden blev så rolig att jag snodde den från www.indycar.comBilden på Danica Patrick på Indianapolis Motor Speedway kommer från www.rahal.com

Sverige stödjer Västsahara

Jag noterar att Sverige som enda land röstade nej till EU:s fiskeavtal med Marocko. Det här visar att det är möjligt för Sverige att bedriva en självständig utrikespolitik trots EU-medlemskapet och att den socialdemokratiska regeringen driver en politik i linje med vad partikongressen beslutade i höstas.

Jag har tidigare skrivit om EU:s fiskeavtal med Marocko och den marockanska ockupationen av Västsahara. Det är sorgligt att de övriga EU-länderna inte tar chansen att markera att ockupationer av grannländer inte är acceptabla. Eftersom Marocko strävar efter att närma sig EU spelar det roll vad EU gör och EU väljer att göra – allt för lite.

Samhällets förväntningar

Jag har funderat under dagen över avslöjandet i slutet av min förra blogg och stegvis börjar jag se ett mönster. Utan jämförelser i övrigt – Lars Danielsson är betydligt mer kompetent och kvalificerad än vad jag är – tolkas det som att kärlek, sexualitet eller snask måste vara inblandat då två personer av olika kön umgås; som min utpekade ”flickvän” ilsket konstaterade:
”Det är omvärlden som har bestämt att det tydligen inte finns något annat skäl för pojke och flicka att umgås!” (Det är ett konstaterande som är snartlikt det Magnus Ljunkvist gjort och som fått folkpartiets partisekreterare – i ett försök att avleda uppmärksamheten från folkpartiets egna snaskande – att beskylla honom för att vara den som spridit ryktena om Danielsson!)

Det är mest hennes upprördhet som fått mig att fundera och som öppnat mina ögon ytterligare lite grann. Jag tror – hoppas! – inte att hennes upprördhet i första hand har att göra med att det just var mig hon parades ihop med utan att det beror på att hon överhuvudtaget paras ihop med en pojke bara för att hon ses med honom emellanåt.

För mig som man kan det vara ”lite gulligt” och till och med hedrande att paras ihop med en attraktiv kvinna. För en kvinna är det ytterligare ett exempel på att en kvinna som lever själv i samhällets ögon inte är komplett i sig utan bara blir det tillsammans med en man. Vi bedöms inte på samma sätt beroende på vilket kön vi fått. Och även om den människan som i just det här fallet har råkat uppfatta oss som ett par inte själv har den föreställningen så har allt för många kvinnor allt för ofta känt av omgivningens signaler.

Det var en sak som gjorde mig lite ledsen redan innan jag förstod upprördheten som ryktet väckt och det är när någon reduceras till att vara ”Martins flickvän”. Alla flickvänner jag haft har betydligt större och viktigare kvaliteter än det och så vet jag att det kommer att vara även i framtiden. Den nu utpekade personen har ett eget namn och är i sig en kompetent, hårt arbetande och engagerad människa som förtjänar att uppskattas och uppmärksammas för det hon själv är och presterar.

Dementi istället för politik

Alltid läsvärda Katrine Kielos förekommer eventuella spekulationer genom att offentliggöra att hon inte är Lars Danielssons älskarinna. I en kommentar till det egna inlägget förklarar hon också:
”Danielsson var inte hemma hos mig på annandagan, inte heller kokade vi knäck i regeringsplanet. Det enda jag vet är att han inte gjorde vad han skulle dvs: kastade sig på flygbussen till Skavsta, åkte Ryanair ner till Thailand, stoppade vågen, räddade alla barnen och skickade hem dem i Regeringsplanet till Sverige. För att sen efter att ha rensat upp på stränderna ta bussen hem igen. Fy faaan vilken inkompetent statssekreterare, inte konstigt att han inte får ihop det med pumor som Helen Eduards.”

Katrines initiativ har fått andra att också komma ut som till exempel Jonas Morian. Ytterligare andra har blivit indragna i affären utan egen förskyllan; Magnus Ljungkvist beskylls till exempel av den vilt slående och desperat ljugande folkpartistiske partisekreteraren Johan Jakobsson för att själv vara den som spritt rykten om Danielsson innan folkpartisterna Johan Ingerö och Johanna Nylander la sig i gyttjan. Magnus försvarar sig tillräckligt bra själv, men jag ställer mig gärna bakom honom. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag offentligt ska kommentera mitt eget förhållande till Danielsson eller inte.

Egentligen borde jag ägna bloggandet åt vettiga, viktiga, angelägna, tänkvärda och… ja, här tog adjektiven slut… saker – eller kanske till och med läsa på om majoritetens budgetförslag i världens bästa landsting – istället för folkpartiets smutsiga valrörelse, men det har inte blivit av. Jag har fått ägna kvällen åt att hantera andra problem. Idag fick jag nämligen höra att jag har en flickvän. Jag tyckte det lät lite gulligt men den utpekade flickvännen blev mycket upprörd. Jag vet inte hur jag ska tolka det mer än att det är säkrast att dementera uppgiften…

Bilden på Katrine Kielos kommer från Katrines blogg.

1183 kilometer - inte mycket cyklande

Jag tror att jag börjat slarva med mina förberedelser inför Vätternrundan. I förra avsnittet av sportsåpan berättade jag att jag cyklat en halv runda. I söndags hade jag ambitionen att göra om prestationen men det blev bara drygt åtta mil. Trots att den totala sträckan förra veckan bara blev 135 kilometer är jag ändå uppe i totalt 1183 kilometers tränande.

Det har inte varit svårt att hitta ursäkter för att inte cykla den senaste veckan. Varje gång jag hade tid att cykla regnade det – och det är inte så roligt att cykla i regn. Inte heller blev det så mycket av mina planer att cykla några kortare pass med högt tempo och hög puls.

Jag får ta nya tag den här veckan och försöka bättra mig, men första halvan är full av möten så då cyklas inte så mycket heller. Jag hoppas helgen blir solig – då ska det cyklas!

Äntligen LFC-mål

Om hemmapremiären för en vecka sedan var en besvikelse så var dagens allsvenska fotbollsmatch mellan LFC och Malmö FF desto bättre. Malmö är ett vassare lag än Bälinge och Linköping verkar höja sig i takt med motståndet. Denna säsong ska LFC föra matcherna mer än vad de gjort tidigare och det lyckades de inte med helt och hållet för en vecka sedan. Idag – mot ett av de bästa lagen i allsvenskan – gick det bättre. Idag kom också de första målen på hemmaplan.

Josefine Öqvist hade stora problem att övertyga under förra året och ägnade sig mest åt att springa offside och åt att missa målchanser. Det jag sett hittills i år är mycket bättre. Inte en enda offsidespringning och idag var hon allra bäst på plan. Flera gånger kom hon upp på högerkanten och dribblade sin in mot straffområdet. Kvitteringen i slutet av matchen gick till på det sättet; Öqvist fick bollen på högerkanten, dribblade sig förbi några malmöspelare på väg in i straffområdet innan hon på Kurre Hamrin-vis sköt in bollen i målet.

LFC:s hade en del problem mitt på plan. Inte så att LFC-spelarna – Caroline Seger, Anna-Kaisa Rantanen – spelade dåligt utan det var Malmö som var bra. Deras snabba anfallare skapade problem för Sara Larsson och Charlotte Rohlin i mittförsvaret. Efter pausen förstärktes mittfältet med Petra Larsson, men efter Malmös ledningsmål ändra LFC uppställningen. Sara Larsson gick till sin gamla högerbacksplats, Frida Östberg gick upp som högermittfältare och Josefine Öqvist gick upp i anfallet. Det ledde till bländande LFC-spel och hård press som till slut resulterade i Öqvists fantastiska kvittering.

Det var också roligt att se LFC:s kortpassningsspel – främst på högerkanten – medan Frida Östberg inte riktigt motsvarat mina förväntningar. I första matchen var hon stabil i det defensiva spelet men märktes inte offensivt. Idag kom hon längre upp längs högerkanten men å andra sidan slog hon en del farliga felpass.

Dagens stora besvikelse var publiksiffran. Fler än 671 personer förtjänade att se denna allsvenska match av toppklass. Förhoppningsvis dyker flera upp på onsdagens möte mot Hammarby, men tyvärr är jag själv upptagen då.

Bilden på Josefine Öqvist – bäst på plan – kommer från LFC:s hemsida.

1048 kilometer - och en halv Vätternrunda

Precis som jag hoppades i förra veckans avsnitt av sportsåpan lyckades jag cykla en halv Vätternrunda – två varv runt Roxen – före LFC:s match mot Bälinge igår. Det dröjde inte länge förrän jag fick ont i rumpan men å andra sidan gjorde det inte mer ont ju längre jag cyklade. På det andra varvet runt Roxen fick jag draghjälp av två andra cyklister mellan Norsholm och Stjärnorp och det var nyttig träning att cykla tillsammans med andra. De 15 milen cyklade jag på strax under fem timmar, men då räknar jag inte med brunchpausen på en knapp timme mellan de två varven. Det höga tempot var precis vad som gick för att klara 15 mil men jag hade knappast klarat ytterligare en mil. Med lugnare tempo, gott om draghjälp och ordentligt ätande under tiden verkar det som om 30 mil ska vara möjligt. Men de sista 15 milen kanske är värre än de första?

Idag känner jag naturligtvis av gårdagens cykeltur men det känns ändå inte så farligt som jag fruktat. Vi får se – det kanske blir en kortare cykeltur redan i eftermiddag?

Förra veckan blev det sammanlagt nästan 20 mil och totalt har jag knäckt 100-milavallen; 1048 kilometer har jag cyklat sedan jag började träna.

Allsvensk hemmapremiär

Idag var det hemmapremiär för Östergötlands enda allsvenska fotbollslag – Linköping FC. Säsongens första match – borta mot Jitex – slutade 0-0 och det slutade också dagens match mot Bälinge. Det är en besvikelse att LFC inte gjort ett enda mål trots två matcher mot tippade bottenlag. Det positiva är att laget spelat bra (utanför motståndarnas straffområde vill säga…) och att de hållit nollan. Men kraven är högre.

I dagens match startade LFC bra och behöll greppet under hela matchen. Men någonting hände så fort bollen närmade sig Bälinges straffområde. Några få distansskott sköts långt utanför och när bollen någon enstaka gång var inne i straffområdet tävlade LFC spelarna i att missa bollen, missa passar och i att träffa motståndarben.

Hedvig Lindahl var trygg och säker i målet de få gånger Bälinge kom upp. Backlinjen var felfri i det defensiva spelet men lyckades inte riktigt bidra till att skapa offensiva chanser. Sara Larsson – under förra säsongen såg jag henne bara slå en endaste felpass – hade flera missar, Frida Östberg gjorde inte bort sig bakåt men märktes inte framåt medan ytterbacken Marie-Louise Skålberg var bäst på plan.

Men det var som sagt mittfältet och anfallet som inte presterade. Ann Westermark var som vanligt spännande att titta på men hon tappade lite i andra halvlek och byttes ut mot Lotta Runesson. Runesson gjorde ett starkt inhopp som yttermittfältare och skapade flera av LFC:s fåtaliga farligheter. Bland annat slog hon ett inlägg som friställde den andra inhopparen – Anna-Kaisa Rantanen – i straffområdet men Rantanen slog bollen över mål.

Publiksiffran var låga 700 men presteras så här lite förtjänar de knappast en större publik. Men jag är beredd att ge LFC fler chanser; nästa hemmamatch är redan nästa söndag klockan 16 då de möter Malmö FF. Kamratgänget träffas väl utanför grindarna en kvart före avspark?

Jo, en sak till om dagens match. Josefine Öqvist sprang inte offside en enda gång!

Bilden på Marie-Louise Skålberg - bäst på plan - kommer från LFC:s hemsida.

Solsken och digitalkamera

Även lördagen blev på det stora hela en behaglig dag. Förmiddagen ägnade vi i den socialdemokratiska landstingsgruppen åt att stå i solskenet på Stora torget och samtala med linköpingsbor. Det var både roligt och trevligt. Lite mindre trevligt var det vi var klara och Anna och jag var på hemväg. Då var det istället några nazister som var ute på stan och propagerade inför valet. Om de hade varit ute efter att vinna röster hade det i och för sig varit klokare av dem att inte visa sig, men jag struntade i att ge dem tipset.

Anna och jag ägnade istället eftermiddagen åt digitalkameror. Jag har tidigare efterlyst råd och det har både Anna och Malin bidragit med. Anna prenumererar på teknikprylstidningen M3 som hade en hel del digitalkameratester. I början ledde Pentax S60 men den blev passerad av Pentax S6 (de är väl ganska lika Malins egna kamera?) men i spurten kom Annas Canon IXUS starkt. Jag får vänta till nästa nummer av M3 innan jag bestämmer mig; då ska de testa digitalkameror igen.

Och så en kommentar om Annas prenumeration av M3. Det känns nästan lika nördigt som att jag prenumererar på F1 Racing. Men i F1 Racing finns ändå fantastiskt intressanta artiklar (nej, jag är inte ironisk den här gången) som den här artikeln om hur ändplattorna hos Renault förändrades under förra säsongen.

Allsång och glass

Det har inte blivit mycket bloggande de senaste veckorna. Jag har haft ett projektarbete som tagit en del tid och förutom det ägnat mig en del åt att söka jobb, parlamentariskt politiskt arbete och en del åt praktiskt folkrörelsearbete.

I fredags morse mejlade jag in ett preliminärt resultat av mitt projektarbete så nu har jag kunnat hämta andan, rå om mig själv och njuta av våren lite mer. Fredagen började med en klassrumspresenation på Anders Ljungstedts Gymnasium. Min klass var en kombinerad flygtekniker- och frisörsklass och deras lärare har gett varje parti en lektion för att diskutera med eleverna. Tydligen har vissa partier varit lite missnöjda och hävdad att socialdemokraterna är ett så stort parti att socialdemokraterna har råd att betala dem som är ute och informerar om partiet. Det var en nyhet för mig; jag måste tala med ordföranden för socialdemokraterna i Linköping och fråga när jag får pengarna och varför inget berättat om förmånen för mig…

Redan i torsdags hade vi konstituerande styrelsemöte med den socialdemokratiska stadsdelsförening jag är ordförande i sedan fyra år, Valla s-förening. Det är nära på en majoritet av de aktiva i föreningen som är 70-talister och nu är det ett problem att allt för få pensionärer är på mötena! När jag blev aktiv i föreningen var den yngste aktive medlemmen näst mig ett 55-årigt kommunalråd…

På styrelsemötet utsågs Jessica – ny medlem sedan ett drygt år – till valledare så i fredags gick jag till Dahlbergs Café i Gamla Linköping för att prata lite med henne om valaktiviteter. Nu var det hennes lediga dag, så jag fick äta årets första glass och titta på småbarn som försökte fylla fontänen med småsten istället. Men efter ett tag dök Jessica upp så då kunde jag också leverera en del av ett uppdrag hon givit mig: tips på sånger som kan vara med på Dalhbergs Cafés allsång i sommar. Mitt tips är Ballade om Joe Hill men jag får försöka komma på mer. Ni får gärna komma med egna förslag.

853 kilometer - en tredjedels Vätternrunda

Jag har haft en stressig vecka med arbete, jobbsökande och andra aktiviteter så därför har det inte blivit mycket tid till vare sig cyklande eller bloggande. Samtidigt har jag tränat vidare på att äta ordentligt så kombinationen av flitigt energiintag och få cyklade kilometer har gjort att jag återvunnit några förlorade kilon. Det är bra för det kommer att behövas en energireserv när jag kan återuppta tränandet ordentligt.

Förra veckan blev det bara ett enda träningspass på cykeln med det blev å andra sidan säsongens längsta. Först cyklade jag ett varv runt Roxen. Därefter tog jag lunchpaus och sedan fortsatte jag ett varv runt övningsområdet. Totalt blev det en cykeltur på tio mil och jag har kommit upp i 853 kilometer sedan jag började räkna dem i slutet av mars. Tio mil – det är en tredjedels Vätternrunda

Tiomilaturen kändes förvånadsvärt bra. Min vana trogen startade jag med magen full av frukost så första timmen kände jag mig lite illamående men sedan blev det bara trevligt. Solen sken, det var behagligt varmt, i skogsbrynen skimrade den uppsprickande grönskan. Eftersom jag cyklade medsols fick jag för första gången cykla nedför den fruktade Grensholmsbacken och det gick så fort att jag inte ens hann börja njuta innan jag var nere. Dessutom blåste vinden på alldeles rätt sätt: medvind ute på slätten och motvind i skogarna norr om Roxen. De sista milen från Norsholm och in mot Linköping blåste det medvind, vägen var platt och asfalten jämn. Jag tog tiden på en sträcka mellan Norsholm och Linghem och då cyklade jag nio kilometer på 13 minuter. Om jag håller det tempot en hel Vätternrunda är arbetet avklarat på sju timmar och en kvart… ;-)

Jag är lite osäker på hur mycket jag ska hinna cykla den här veckan också, men om allt känns bra kanske det kan bli en halv Vätternrunda före LFC:s hemmapremiär mot Bälinge på söndag?

Detta är veckans avsnitt av Sportsåpan. Föregående avsnitt hittar du här.

Borgerlig budgetenighet

Igår manifesterade den borgerliga maktalliansen sin enighet då de lämnade in en gemensam ekonomisk motion i riksdagen. Idag var det business as usual; de fyra borgerliga partierna lämnade in fyra olika budgetförslag. De ”splittrade” socialdemokraterna och samarbetspartierna har nu lämnat fram gemensamma budgetar i så många år att jag tappat räkningen.

Förra veckan kom ett – ganska innehållslöst – utspel från de borgerliga partierna i östgötalandstinget om hur de såg på Lasarettet i Motala. Enigheten manifesterades. På landstingsfullmäktige i juni är det på riktigt; då ska fullmäktige besluta om Vision – mål och strategier 2007-2010. Jag gissar att borgarna i landstinget följer sina respektive partier på nationell nivå och kommer med fyra olika budgetförslag.

Maktallians och enighet var det. Business as usual…

755 kilometer

Jag hann inte med något nytt avsnitt av sportsåpan igår eftersom jag firade första maj (en rapport kommer möjligen senare). Förra veckan var en ganska normal vecka – ungefär 16 mils cyklande och totalt har jag nu under våren kommit upp i 755 kilometer. Bland annat gjordes årets första tur till Mjölby och tillbaka. Nu kan jag till och med cykla fem mil innan det börjar göra ont i rumpan, så klarar jag ytterligare 25 mil på en gång kommer inte Vätternrundan att bli något problem…

Trots – eller kanske på grund av – nästan 80 mils cyklande under våren har jag blivit lite för bekväm. När min puls stigit tillräckligt för att jag ska börja bli andfådd tycker jag det är jobbigt och saktar ner till ett behagligare tempo. Det gör att jag tränar med ganska låg puls men jag tror det är nyttigt att ha högre intensitet ibland. Därför hade jag ett kortare pass förra veckan då jag försökte cykla 25 kilometer så fort jag kunde. Och vad upptäckte jag – jo, jag verkar ha ”tränat bort” förmågan att cykla med hög puls. Jag uppskattar att den genomsnittliga pulsen blev 150 slag i minuten vilket var en bit under det jag ville.

Nu kan jag inte vara helt säker på att det var där pulsen landade. Eftersom jag stadigt minskat allt för mycket i vikt har hela tiden pulsmätaren suttit för löst – trots att jag försökt spänna det undan för undan – så därför ger den lite märkliga värden ibland. Nu verkar dock min vikt ha stabiliserats vilket känns skönt.

Den här veckan hade jag tänkt försöka öka träningsdosen lite men det verkar inte som om jag kommer att ha tid att cykla så mycket. Jag kanske får effektivisera tränandet genom att lägga in något enstaka riktigt långt pass istället. Om jag inte tröttnar…