EU får inte glömma Västsahara

EU tecknade i veckan ett fiskeavtal med Marocko som ger EU-fiskare rätt att fiska i från Västsahara ockuperade vatten. Avtalet kritiseras med rätta av den västsahariska befrielserörelsen Polisario. EU tar inte chansen att få Marocko att upphöra med sin olagliga ockupation.

Från europeiskt håll har olika intressen stått i strid mot varandra. Dels har naturtillgångarna på Västsahariskt territorium lockat. Dels finns ansvaret att stödja FN:s resolutioner, mänskliga rättigheter och det västsahariska folkets rätt att själva bestämma över sitt öde. Då Marocka har en strävan att närma sig EU finns det en möjlighet att påverka genom att villkora avtalen med att Marockos ockupation av Västsahara ska upphöra.

Som jag förstår det ska fiskeavtalet godkännas av EU-parlamentet och EU:s ministerråd innan det börjar gälla. Jag hoppas att våra svenska parlamentariker och ministrar agerar på ett sätt som låter EU vara den förkämpe för mänskliga rättigheter och internationell rätt som EU kan vara.

Västsahara – Afrikas sista koloni
Marocko har i sitt närområde bedrivit en imperialistisk politik som knappast stått de forna europeiska kolonialherrarna efter. Marocko ockuperar sedan 1975 grannlandet Västsahara. Större delen av den västsahariska befolkningen bor sedan dess, alltså i nästan ett kvartssekel, i flyktingläger i Algeriet. Västsahara, Afrikas sista koloni, skulle ha avkoloniserats redan av Spanien i början av 70-talet. Befolkningens rätt till självbestämmande har ännu inte kunnat utövas. Hela 80-talet präglades av ett ställningskrig mellan den marockanska arméns 170.000 soldater och den västsahariska befrielserörelsen Polisario. 1988 godkände Polisario och Marocko FN:s fredsplan, som innebar att den västsahariska befolkning genom en folkomröstning skulle avgöra om man vill ha självständighet eller integration med Marocko.

Sedan 1991 befinner sig FN-styrkor i Västsahara för att administrera denna folkomröstning och för att övervaka vapenvilan som sedan dess råder. 1992 skulle folkomröstningen ha ägt rum. Men det blev ingen folkomröstning, därför att Marocko på olika sätt saboterade fredsprocessen. Marocko hindrade FN att föra in material i området, förhindrade UNHCR att etablera sig, förbjöd oberoende journalister och observatörer att komma in i det ockuperade Västsahara, förde in mer än 50 000 marockaner i Västsahara i strid med FN-planen och i syfte att manipulera röstlängderna, bombade i de befriade områdena strax före eldupphör, förhalade och fördröjde hela fredsprocessen. Den västsahariska befolkningen levde som i en polisstat. "Det var samma situation som rådde i Sydafrika under apartheid", berättade Frank Ruddy, identifieringskommitténs chef.

FN:s generalsekreterare prioriterade vid sitt tillträde 1997 Västsaharafrågan. Ett nytt avtal mellan Marocko och Polisario slöts hösten 1997 och FN:s identifierings- och registreringsarbete av de röstberättigade tog ny fart. Sverige skickade minröjare och civilpoliser och folkomröstningen skulle äga rum den 7 december 1998. Det blev ingen folkomröstning då heller. Marocko hade återigen saboterat processen bland annat genom att kräva att 65 000 marockaner ska få delta i folkomröstningen. Röstlängderna var då i stort sett klara men inte offentliggjorda för andra än parterna. Det är uppenbart att den marockanska regimen inte vill ha ett fritt Västsahara.

Det är skandalöst att västsaharierna fortfarande efter 30 års ockupation tvingas till ett omänskligt flyktingliv i den heta öknen i södra Algeriet eller till ett liv som förtryckt minoritet i ett ockuperat Västsahara, där befolkningen i övrigt består av Marockos armé, paramilitära grupper och bosättare.