Sjukvårdsdebatten fortsätter

Jag har fått en del kommentarer på det inlägg jag postade i Correns diskussion om vården i Östergötland blivit sämre. En tänkvärd notering kommer från signaturen Meek:
Jag tycker att man bör skilja mellan "förtroende" och "tillgänglighet". Är man inte svårt skadad kan det vara klurigt att inom en snar framtid få vård då vårdcentralerna stänger igen sin öppna mottagning på löpande band. Man får inställningen "Det är ingen idé att höra av sig för att försöka att få sjukvård för jag är inte tillräckligt sjuk/skadad". Sen går man istället och har ont eller är halvsjuk - något som egentligen en 3 minuter lång session hos en läkare skulle kunnat råda bot på. Jag har förtroende för vården - då man väl får vård, men jag litar inte för fem öre på dess tillgänglighet.

Mitt svar till honom blev att det finns en del poänger i det Meek skriver. Sjukvården kan göra otroligt mycket mer idag än vad den kunde för några decennier sedan. Ett tydligt exempel gavs i Svt-dokumentären "Välfärdsmysteriet" tidigare i våras: förr i tiden vårdades en hjärtinfarkt genom att patienten fick ligga och vila till hon blev bättre eller dog, idag görs en ballongvidgning av blodkärlen medan patienten är vaken, tittar på ingreppet på en TV och kan gå hem dagen efter! En del av denna utveckling har lett till att vården kan göra mer utan att det krävts mer eller till och med mindre resurser. Men inom område efter område kan det idag göras saker som var omöjliga att göra tidigare samtidigt som de resurser som samhället lägger på sjukvård inte ökat i samma takt. Det leder till i gamla mindre effektiva eller mindre prioriterade behandlingar måste tas bort i takt med att nya metoder införs. Följden blir just det som du beskriver, den som inte är "tillräckligt" sjuk kan uppleva att det är svårt att få del av vården.

Vi står inför ett vägval:
1. Dagens utveckling fortsätter och förstärks vilket leder till än tydligare prioriteringar av de som har störst behov och där de med lindrigare behov solidariskt får stå tillbaka.
2. Vi fortsätter i högre grad med det som görs idag samtidigt som nya metoder införs vilket kräver mer resurser och högre landstingsskatt.
3. Samma som ovanstående men med ökade inslag av privat finansiering av delar av vården.

Jag är själv osäker på vilken av vägarna som är klokast. Samtidigt är det ett viktigt vägval våde för oss som sjukvårdspolitiker och för oss som parti. Tyvärr är inte debatten särskilt intensiv men jag hoppas att den kan komma igång.