Stone Mountain

En i dubbel bemärkelse märklig sevärdhet är Stone Mountain som ligger strax öster om Atlanta. Stone Mountain är en granitklump som reser sig 250 meter över den omgivande marken - och då är det bara 1 procent av stenen som är synlig ovanför marken. Den geologiska sevärdheten har skapats under årmiljonerna när det omgivande materialet erroderats ner och bara lämnat den hårdare stenen som nu utgör Stone Mountain. Till toppen av Stone Mountain är det möjligt att åka linbana och därifrån har du - om det inte är för disigt - ser du siluetten av Atlantas centrum och riktigt klara dagar ser du ända till Appalacherna.

På en av Stone Mountains nästan vertikala sidor är ett monument inhugget som hedrar tre av sydstaternas ledare under amerikanska inbördeskriget. Det är sydstaternas president Jefferson Davis och de två generalerna Robert Lee och Stonewall Jackson. Medan historiska museet i Washington framhåller nordsidans motiv att hålla samman unionen och förbjuda slaveriet hyllas här istället sydstaterna och att de slogs för staternas oberoende. Jag vet inte om det är monumentet över sydstatsledarna som är orsaken, men det har förekommit en del viktiga Ku Klux Klan-möten i anslutning till Stone Mountain.

Eftersom Stone Mountain är så stort är det svårt att förstå storleken på monumentet. Den uthuggna bilden är ungefär 30 meter hög och 60 meter bred och har huggits in 13 meter i berget.
Nedanför Stone Mountain finns ett gigantiskt rekeationsområde med golfbanor, konstgjorda sjöar, parker, museum, en liten nöjespark och restauranger. Min mor och jag besökte en variant av Gamla Linköping - ett antal byggnader som flyttats hit från olika delar av Georgia för att visa hur ett bommulsplantage såg ut under första halvan av 1800-talet, komplett med slavarnas bostäder och trädgårdar. På många sätt gavs en autentisk bild av hur plantager såg ut, men jag undrar verkligen om AC-anläggningarna var riktigt tidstypiska...

Wilder Tower

Under det amerikanska inbördeskriget utkämpades flera slag kring det strategiskt viktiga staden Chattanooga. Något söder om staden – på andra sidan gränsen till Georgia – finns Chickamauga. Det som en gång var platsen för ett av inbördeskrigets blodigaste slag har förvandlats till en gigantisk minnespark över dem som deltog i striden. En intressant sak är att initiativet till minnesparken togs gemensamt av union- och sydstatssoldater som en försonande gest gentemot varandra.

De flesta minnesmärkena består av minnesstenar för alla förband som deltog i striderna och informationsskyltar om vad som hände. Det som avviker mest är Wilder Tower.

Bilden på John T Wilder kommer från Library of Congress

Brigadgeneral John T Wilder är en anfader till min amerikanska familj med en spännande levnadshistoria. Född i en soldatfamilj i Catskills norr om New York City flyttade han till Ohio, uppfann olika hydrauliska maskiner och var en av grundarna av det Republikanska partiet (då en radikal kraft för avskaffandet av slaveriet). När inbördeskriget bröt ut anslöt han sig till armén, valdes till kapten och steg snabbt i graderna. Han skapade ett slagkraftigt och snabbrörligt förband – som därför snart hade fått namnet ”Lightning Brigade” – genom att bland annat på privat väg skaffa bättre gevär än de som tillhandahölls av armén. Efter inbördeskriget kom han bland annat att bli borgmästare i Chattanooga.

I slaget vid Chickamauga tillhörde Wilders brigad reserven i unionsarmens högra flank. När sydstatsarmen bröt igenom en lucka i unionens center var Wilders brigad det enda förbanden på den flanken som inte föll samman. Genom att ensamma hålla sina ställningar gavs de övriga disorganiserade unionssoldaterna möjlighet till en ordnad reträtt tillbaka till Chattanooga. På så sätt räddades unionsarmén i Chattanooga från undergång och kunde istället fortsätta hålla staden.

Ruby Falls och Lookout Mountain

Chattanooga är en järnvägsknut i Tennessees sydöstra hörn som har några spännande sevärdheter. Mest känt är kanske den häftiga sluttningen från Lookout Mountain ner mot Tennessee River. Själv började jag med att besöka grottan Ruby Falls och det stora underjordiska vattenfallet som finns i den.
Det är inte bara vattenfallet och grottans stenformationer som är märkliga. Det är också att grottan saknar en naturlig öppning mot omvärlden och att den trots det har upptäckts. Det var när ett hisschakt sprängdes till en lägre belägen grotta som en liten öppning upptäcktes i schaktets vägg. NN kröp in i öppningen för att undersöka vad som fanns bakom det och när han återkom 17 timmar senare kunde han berätta om ett märkligt vattenfall som fanns nästan en kilometer in i berget.

Ruby Falls ligger 300 meter under Lookout Mountains topp. Från toppen kan du enligt traditionen se sju amerikanska delstater (Tennessee, Georgia, Alabama, North Carolina, South Carolina, Kentucky och Virginia). Nu är inte det riktigt sant, men utsikten över Tennessee River och det omgivande landskapet är i alla fall hisnande.
I det märkliga landskapet på berget finns Rock City Park. I parken finns bland annat ”Lovers Leap” om vilken det berättas en Romeo och Julia-liknande historia. En pojke och flicka från två stridande indianstammar hade blivit kära i varandra, men flickans stam tillfångatar pojken och kastar honom nedför berget från en utskjutande klippa. Flickan blir så förkrossad av detta att hon senare själv hoppar ned från klippan.

Och sedan dess lever historien vidare i klippans namn – Lovers Leap.

Vilse i Smoky Mountain

Min fortsatta resa söderut från DC genom östra USA var inte utan äventyrligheter. Första dagen lämnade jag Monticello flera timmar senare än vad jag hade planerat så klockan hade blivit 10 på kvällen när jag stannade vid ett motell. Trots att jag kört så länge var jag ungefär en timmes körning längre norrut än vad jag velat vara.

Nästa dag hade jag tänkt att jag skulle få lite mer tid för att beskåda den storslagna naturen, först i Blue Ridge i Virginia och North Carolina och sedan Great Smoky Mountain på gränsen mellan North Carolina och Tennessee. Det kom att bli mer naturupplevelser än vad jag tänkt mig…
Det började med att jag skulle åka Blue Ridge Parkway på de östra sluttningarna av Grandfather Mountain i North Carolina, där den slingrar sig längs bergssidan på en märklig viadukt som byggts för att inte skada den känsliga naturen. Jag trodde att jag skulle kunna svänga av från vägen min navigator föreslagit när jag nådde fram till Blue Ridge Parkway, men navigatorn föredrog en rutt på västra sidan av Grandfather Mountain. Istället för att åka högt upp på den glest trafikerade Blue Ridge Parkway åkte jag i en tät bilkö nere i en dalgång. När jag förstod var jag var fick jag åka en liten omväg mot vad jag tänkt mig för att se viadukten.

Det var dock dagens lilla streck i räkningen. Det stora äventyret inträffade på Great Smoky Mountains sluttningar…
För att ta mig över berget behövde jag bara följa Blue Ridge Parkway till den tog slut och sedan svänga höger över berget. Jag trodde jag åkte rätt väg, men det var tydligare en avstickare på BRP för efter att ha slingrat mig uppför ett berg i en mil nådde jag en vändplats och hade inget annat val än att börja åka tillbaka samma väg. Nästan nere föreslog navigatorn att jag skulle svänga in på en grusväg som verkade mynna i en större väg en bit ner. Grusvägen blev smalare och smalare, brantare och brantare och gropigare och gropigare medan jag och min stackars hyrbil tog oss nedför bergssluttningen. När jag väl nådde vägen jag skulle ansluta till visade det sig att det gick på en bro över min grusväg, så jag fick fortsätta ytterligare en mil på en grusväg, lika kurvig som tidigare men jämnare och mindre brant. Nu drabbades jag också av ett åskoväder och eftersom bilen tack vare AC:n var mycket kallare än den omgivande fuktiga luften immade alla rutor igen.

Slutligen var jag på rätt väg och fick passera ett spektakulärt bergspass samtidigt som åskovädrets knallar studsade mellan bergssidorna så att det lät som ett ständigt, ihållande buller. För att komma ner från berget räckte det inte heller med vanliga serpentinsvängar utan det var så brant så att vägen gick i en tunnel under sig själv.
Därifrån gick alltig bra – med undantag av bilköer, åsynen av Dollyland, vägarbeten och lite letande efter alternativa vägar runt vägarbetet. Jag nådde inte riktigt dagens mål som var Chattanooga i Tennessee utan stannade för natten när det återstod en timmes körning, i staden Athens.

Monticello

En upplevelse med andra kvaliteter än A&S var Thomas Jeffersons Monticello utanför Charlottsville, Virgina. Jefferson var USA:s första utrikesminister, andre vicepresident, tredje president, författare av självständighetsförklaringen och mycket annat. Det berättas om en middag som president Kennedy ordnade för alla levande amerikanska nobelpristagare och att han hälsade dem välkomna med orden att så mycket kunskap aldrig tidigare varit samlat i Vita huset vid ett och samma tillfälle, med undantag av när Jefferson åt middag med sig själv!Monticello byggde Jefferson som sitt egna hus och han hade naturligtvis ritat det också. Jag hade bara tid att vara där några timmar men jag hade säkert kunnat stanna i dagar! Huset var sött, omgivningen var vacker, utsikten var storslagen. Dessutom är Jefferson en intressant och på många sätt beundransvärd person.

Washingtons själ

En del av Washington DC jag aldrig tidigare varit i vid mina besök är Georgetown. Till min sista kväll i DC hade Chrisitna och Sven bokat bord vid klassiska Martin's Tavern, där LBJ under sin tid som majoritetsledare i Senaten myglade ihop majoriteter för sina lagförslag och där John F Kennedy friade till Jackie.

Georgetown var precis så vackert som alla säger. Mycket människor, liten skala på de gamla välskötta husen.

Sven berättade skrönan(?) om när en av de fåtaliga utomhusschenerna skulle spelas in i Vita huset. Filmteamet stod utanför Joshs trappa en tidig morgon när fönstret på huset mitt emot öppnades och någon undrade vad de sysslade med eftersom anständigt folk försökte sova. Dessutom, fortsatta rösten, borde ni ha med en utrikespolitisk rådgivare i serien. Gärna någon äldre kvinna. Sedan stängde Madelein Albrigt fönstret...

Air and Space Museums annex

Vid mina tidigare besök i Washington har jag tittat på Air and Space Muesum som ligger vid The Mall. Det är verkligen väl värt ett besök, men denna gång hoppade jag över detta för att istället se deras andra utställning ute vid Dulles-flygplatsen. Det är där allt som inte finns plats inne i centrala Washington visas. En rymdfärja, motorer till Saturn V, B-29:an Enola Gay som släppte atombomben över Hiroshima och mängder med andra flygplan och raketer.
Det första som mötte mig när jag kom in var en SR-71 Blackbird, det mytiska spionflygplanen som flög extremt högt och extremt fort. Jag ägnade säkert 20 minuter åt att titta på planet från alla upptänkliga vinklar. Efter några timmar på Air & Space hade jag blivit mer mätt på flygplan och reagerade knappast på Concorden som stod uppställd...

På Air and Space i Dulles finns en makalös mängd fantastiska flygplan samlade. Det räcker långt, men utställningen hade vunnit på om flygplanen som visas också hade satts in i ett sammanhang. Varför byggdes och användes de, vilka tekniksprång representerade de olika skapelserna? Där tror jag att Flygvapenmuset i Linköping lyckas mycket bättre; därför är det också väl värt ett besök!

Einstein om borgerlig landstingspolitik

Utanför State Department i Washington DC finns en staty av Albert Einstein. Einstein lär en gång ha sagt att definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat.

Ungefär som den moderatledda majoritetens styrning av östgötalandstinget alltså. När resurserna inte räcker för att möta behoven säger ledningen att verksamheten ska spara. När underskotten fortsätter säger ledningen ytterligare en gång att det ska sparas. Så fortsätter det år efter år och resultatet är onekligen ganska galet.

För övrigt inträffar någonting mycket spännande om du står framför Einsteins mage och talar till honom... Testa själv för att ta reda på vad!

En het dag i Washington

Fredagen var en närapå olidligt het dag i Washington med 37 grader Celsius som varmast. Mitt i detta ägnade Sven och jag en hel del av dagen åt promenerande i det heta solskenet! Ett besök på Library of Congress följdes av lunch på klassiska Hawk'n Dobe på Pennsylvania Avenue.

Därefter bar det av till amerikanska utrikesdepartementet, State Department, där vi väntade på att Peter skulle komma tillbaka från Vita huset så att vi skulle kunna ta en kopp kaffe, få en kortare guidning samt ett samtal som främst handlade om den europeiska extremhögern.

Från State följde en lång vandring tillbaka mot andra ändan av The Mall till Labor Department där vi återsåg Erin. Den främsta förtjänsten med den byggnaden är takterassen med en strålande utsikt över Capitol Hill.

Återträff från Obamakampanjen

Uppdaterad, nu med bild!
Bilden tagen av Sven Wennerström. Från vänster Martin, Christina, Erin, Peter och Meryl

En av anledningarna till att jag nu är i USA är möjligheten att återse kära vänner. Första kvällen blev en trevlig återträff med de av mina vänner från Obamakampanjen i Wisconsin 2008 som nu befinner sig i Washington. Det blev trevligt pizzaätande vid Dupont Circle med min kusin Peter Harrell (numera på State Department), hans fru Meryl (på Forest Service) samt Erin Nagy (Labor Department) som alla var med i Obamakampanjen, samt min klasskamrat från Linköpings Tekniska Högskola Sven Wennerström som hjälpte till att knacka dörr i Madison under några dagar och slutligen Svens fru Christina Pettersson som inte var med i Obamakampnajen men som är anledningen till att Sven nu befinner sig i Washington.

Svensk historia i Wilmington

Ett litet försök att komma i fas med mitt skrivande från min amerikanska roadtrip. Igår (torsdag) körde jag från Watchung i New Jersey till Rockville utanför Washington DC. Eftersom jag var angelägen att komma fram valde jag att åka mestadels avgiftsbelagda highway så mycket det gick. Nackdelen (förutom avgiften) var att resan mest gick i ett 35 mil långt grönt dike där det inte fanns så mycket annat än den omgivande trafiken att titta på.

Turistandet jag unnade mig var ett lunchstopp i Wilmington, Delawere. Förutom två genomresor på järnvägen genom Wilmington har jag aldrig varit i Delawere så denna gång valde jag att ta chansen. I min vägatlas som jag har med mig som backup såg jag att det vid flodkanten fanns ett minnesmärke kallat "Ft. Christina Mon. Kalmar Nyckel Tallship".

Jag föreställde mig genast någon Cutty Sark-liknande skapelse med en rad restauranger längs Wilmingtons riverfront. Ett utmärkt ställe för att både äta lunch och ta del av den svenska kolonialismens historia.

Nu var inte verkligheten riktigt sådan. Efter lite letande hamnade jag i ett nedgånget område där det tydligen fanns någonting som är öppet på lördagar och söndagar. Vad det innehåller är lite oklart...

Inte långt därifrån finns den gamla svenska kyrkan från den tiden Wilmington var en del av kolonin Nya Sverige. Kyrkan sägs vara byggd i traditionell "Swedish colonial style". Eftersom jag inte tror det är så många andra kyrkor som byggts i de svenska kolonierna är det ganska självklart att den är det!

Corren har dålig koll på landstingspolitiken

Situationen inom sjukvården i Östergötland blir mer turbulent och allra tydligast har det kanske varit på akutmottagningen på Universitetssjukhuset i Linköping. Chefen hoppar av sitt uppdrag då han inte fått tillräckliga förutsättningar för att göra ett bra jobb och centrumchefen förklarar att resurserna som de blivit tilldelade inte täcker behoven. Det är en annan bild än den som den moderatledda majoriteten ständigt upprepar: att dagens resursfördelning är optimal och om verksamheten bara effektiviserar sig är den alldeles tillräcklig.

Den moderatledda majoritetens passiva ropande på effektiviseringar har inte gett tillräckligt resultat och deras oförmåga att omfördela resurser efter behov visar sig bland annat på akutmottagningarna i Linköping och Norrköping.

Corren har i några artiklar försökt skildra situationen och förra veckans artikel flankerades av det allt vanligare ledarsticket (ej på nätet) där ledarskribent Lars Anders Johansson förklarade för läsaren hur nyhetsrapporteringen skulle förstås.

När ledartexter sprängs in i nyhetsrapportering faller ett särskilt ansvar att det som skrivs i ledaren stämmer överens med verkligheten. Corren klarar inte av att ta det ansvaret.

Lars Anders Johansson skriver med anledning av de otillräckliga resurserna om det socialdemokratiskt ledda rödgröna alternativets politik om en ”ryggmärgsmässig reflex att vilja höja skatten så snart debet och kredit inte går ihop”.

Låt gå för att Correns ledarsida öppet deklarerar sig som borgerlig, men påståendet gör det uppenbart tydligt att Correns ledarsida är beredd att hitta på sakförhållanden för att också bidra till att den misslyckade och ambitionslösa moderatledda landstingsmajoriteten ska återväljas. Med tanke på Correns dominans på mediamarknaden i Linköping är en sådan strategi naturligtvis mycket oansvarig.

Jag har varit aktiv i landstinget sedan mitten av 1990-talet. Som ny landstingspolitiker var jag med om när ett underskott vändes till överskott utan att en skattehöjning sågs som en nödvändig åtgärd av oss socialdemokrater.

Efter några goda år hotade nya underskott 2004 och 2005. Besparingar genomfördes, beslut fattades om strukturförändringar för att möjliggöra ett effektivare utnyttjande av våra gemensamma resurser i hela Östergötland och öppna prioriteringar genomfördes för att säkra resurserna till de mest angelägna behoven. Besluten fick avsedd effekt på landstingets ekonomi som förbättrades kraftigt, men delar av besluten var impopulära hos östgötarna och ledde till majoritetsskiftet i valet 2006.

Inte heller under dessa år föreslog vi socialdemokrater någon skattehöjning - även om det kanske varit en opinionsmässigt enklare väg - och om jag minns rätt gjorde inte heller miljöpartiet eller vänsterpartiet det. Däremot fick vi hålla emot krav från Kristdemokraterna som istället för att fatta svåra beslut och kräva impopulära förändringar ville höja skatten för att slippa effektivisera verksamheten!

Efter många år med socialdemokratisk ledning av östgötalandstinget hade vi utvecklats till ett av landets mest effektiva landsting men en av landets lägsta landstingsskatter. Även om det alltid ska ställas krav på ständig förbättring och effektivisering av all verksamhet saknas de möjligheter till stora samordningsvinster som fanns i början av 2000-talet. Samtidigt finns behovet att höja ambitionsnivån inom till exempel omhändertagandet av de äldre – som utgör en stor del av verksamheten på till exempel akutmottagningarna. Effektiviseringar är inte tillräckliga för att möta den ambitionshöjningen och det går heller inte att omfördela tillräckligt mycket resurser från andra behov utan att det får orimliga konsekvenser.

I det läget har vi socialdemokrater efter långt resonerande och noggrant övervägande enats med miljöpartiet och vänsterpartiet att föreslå en mycket modest skattehöjning på 50 öre. Den processen har varit allt annat än den av Lars Anders Johansson påstådda reflexmässigheten.

En ledarsida är en tidnings möjlighet att ge en värderingsmässig dimension vid sidan av nyhetsförmedlingen. Correns ledarsida har haft en stolt tradition med skribenter som Bertil Torekull och Ernst Klein. Tyvärr verkar dagens ledarsida ha andra ambitioner då de vid flera tillfällen och med en allt högre frekvens låtit andra principer råda. I bästa fall är ledarsidan fördomsfullt okunnig om det den skriver om, i sämsta fall har ledarsidan bestämt sig för att vara medvetet vilseledande för att bidra till en borgerlig valseger.

Ett lite mindre landstingsfullmäktige

Min första kväll i USA avslutades med en barbeque hemma hos några bekanta till mitt värdpar för att fira av sonen i familjen som skulle påbörje en längre frånvaro med sitt arméförband. En av gästerna på tillställningen var den tidigare republikanska borgmästarinnan i Warren Township. Vi jämförde de olika politiska systemen i våra länder. I landstingsfullmäktige i Östergötland har vi 101 ledamöter på lite drygt 400 000 invånare. Somerset County som Warren tillhör har 300 000 invånare och en direktvald styrelse med fem personer.

Det är naturligtvis inte nödvändigt med 101 personer för att fatta beslut i ett landsting, men många landstingsledamöter är ändå viktigt för att möjliggöra en bred representation. Men allra mest speglar antalet ledamöter tyngden av de uppgifter som de båda församlingarna har att hantera; medan östgötalandstinget ansvarar för en stor och viktig fråga som sjukvården så är uppgifterna för Somerset County mer begränsade. Den är i linje med den allmänna amerikanska modellen där det offentliga har en mer begränsad roll. Det kan vara godtyckligt vem som får stöd. Det är inte säkert att stödet används där det gör mest nytta utan mest resurser går till det som framstår som behjärtansvärt som bäst på att marknadsföra sig. Det är inte heller säkert att en stöd som ofta riktas till individen är bästa sättet att kommer till rätta med de systemfel som försätter människor i en utsatt situation.

På barbequen diskuterades stödet som autistiska barn fick i USA, eftersom det fanns erfarenheter av detta hos några av de närvarande familjerna. Det allra bästa omhändertagandet som gick att få kunde kosta 40 000 dollar per år. "Så om du inte har de pengarna går det inte att få det stödet" reflektera en av de närvarande. "Jo, om du lyckas få stöd från någon av de fonder eller insamlingsstiftelser som finns" förklarade en annan.

Så var också alla närvarande inblandade i ett eller flera välgörenhetsprojekt. Där det gemensamma ansvaret sviktar finns det många gånger en väldigt socialt engagemang hos många välbärgade amerikaner. Det hjälper många individer som inte annars skulle fått hjälpen. Samtidigt är svagheten med ett sådant system stort.

Rijksmuseum flyttar till Schiphol

Första etappstoppet på min amerikanska road trip var flygplatsen Schiphol utanför Amsterdam (att flyga KLM från Linköpings flygplats ut i världen är bara sååå smidigt). Första delen av Schiholbesöket var också mycket trevligt - trots att jag inte lydde mina vänners råd att åka in till Amsterdam (been there, done that...) Besöket började trevligt med kaffe och äppelkaka i flygplatsens Grand Café.

Allra bäst var dock Holland Boulevard som på ett framgångsrikt sätt marknadsför Holland. Bäst av det bästa var ett Rijksmuseum flyttat ut några av sina samlingar från museet i Amsterdam till Schiphol. När jag var det var det två teman på utsällningen, dels den nederländska gyllena perioden på 1600-talet, dels kossor(!) i konsten på 1600-talet.

Det är vid sådana här tillfällen konsten är som bäst, när den befinner sig där människor är (ett annat bra exempel här. Då är den lättilgänglig för alla och inte bara för de som är så intresserade att de aktivt söker upp konsten. I en av torgbildningarna på flygplatsen stod också några stora skulpturer fyllda av klättrande barn.

Liberaler på ledarsidor är mer aktiva än liberaler i landstinget

Läser en debattartikel i Corren (ej på nätet) skriven av en av folkpartiets landstingsledamöter. Det är en tidningsartikel i raden där folkpartister pekar på problem och föreslår åtgärder. Nu är det bara det att landstinget haft borgerlig majoritet i fyra år. Folkpartiserna lägger mer tid på att framstå handlingskraftiga i debattartiklar än åt att lägga förslag i landstinget, för där har de - den höga svansföringen i tidningarna till trots - varit väldigt oföretagssamma.

Corren har dålig koll på kommunpolitiken

Corren har med utgångspunkt av ett besök på socialdemokraternas i Linköping hemsida skrivit en lite märklig ledare. Ledarens tes är att socialdemokraterna i Linköping inte tycker annorlunda än den moderatledda majoriteten och att vi socialdemokrater på vår hemsida "i brist på kommunpolitiska stridsfrågor använder sig S av rikspolitiken för att höja valtemperaturen".

Jag blir förvånad, för jag känner inte igen mig i beskrivningen. Ett besök på www.socialdemokraterna.se/linkoping visar också att den domineras av beskrivningar av socialdemokraternas politik för att minska klyftorna i Linköping.

Det är en sak att Correns moderata ledarsida hela tiden vinklar sina kommentarer till borgerlighetens fördel, men här hittar man helt fräckt på för att stödja sin tes! Corren borde kanske skriva en nyhetsartikel om socialdemokraternas politik för möjligheternas Linköping så att ledarsidan får upp ögonen för denna?

Fusk med opinionsundersökningar?

Medias politiska bevakningen handlar allt mer om att skildra opinionsläget på bekostnad av bevakning av partiernas politik. Tidningar och andra mediaföretag behöver opinionsmätningar att skriva om och då dyker det upp allt fler företag som erbjuder opinionsundersökningar.

I USA är något som kan bli en stor skandal under upprullning. Den progressiva bloggen Daily Kos har under något år använt opinionsundersökningsföretaget Research 2000 (R2K) för att göra undersökningar åt bloggen. Tidigare i somras uppmärksammades Daily Kos om tveksamheter i de undersökningar R2K levererat och nu väljer Daily Kos att på sin hemsida offentliggöra kritiken.

R2K har beretts möjlighet att svara på beskyllningarna att de fabriserat resultaten i opinionsundersökningarna, men verkar så här långt nöja sig med att via sin advokat hota med stämning av alla som skriver om det påstådda forskningsfusket (vi får se om min framtid finns i ett amerikansk fängelse...)

För en amatörstatistisker som jag är det väldigt spännande att läsa om de exempel som väckt misstänksamhet mot R2K och hur osannolika resultaten som publicerats är. Du behöver nog inte vara en fena på statistik för att själv förstå varför - och så är läsningen en väldig nyttig påminnelse om att alla undersökningar du läser inte är att lita på!

Om beskyllningarna stämmer har avslöjarna - Mark Grebner, Michael Weissman och Jonathan Weissman - gjort en verklig viktig samhällsgärning.