Vilse i Smoky Mountain

Min fortsatta resa söderut från DC genom östra USA var inte utan äventyrligheter. Första dagen lämnade jag Monticello flera timmar senare än vad jag hade planerat så klockan hade blivit 10 på kvällen när jag stannade vid ett motell. Trots att jag kört så länge var jag ungefär en timmes körning längre norrut än vad jag velat vara.

Nästa dag hade jag tänkt att jag skulle få lite mer tid för att beskåda den storslagna naturen, först i Blue Ridge i Virginia och North Carolina och sedan Great Smoky Mountain på gränsen mellan North Carolina och Tennessee. Det kom att bli mer naturupplevelser än vad jag tänkt mig…
Det började med att jag skulle åka Blue Ridge Parkway på de östra sluttningarna av Grandfather Mountain i North Carolina, där den slingrar sig längs bergssidan på en märklig viadukt som byggts för att inte skada den känsliga naturen. Jag trodde att jag skulle kunna svänga av från vägen min navigator föreslagit när jag nådde fram till Blue Ridge Parkway, men navigatorn föredrog en rutt på västra sidan av Grandfather Mountain. Istället för att åka högt upp på den glest trafikerade Blue Ridge Parkway åkte jag i en tät bilkö nere i en dalgång. När jag förstod var jag var fick jag åka en liten omväg mot vad jag tänkt mig för att se viadukten.

Det var dock dagens lilla streck i räkningen. Det stora äventyret inträffade på Great Smoky Mountains sluttningar…
För att ta mig över berget behövde jag bara följa Blue Ridge Parkway till den tog slut och sedan svänga höger över berget. Jag trodde jag åkte rätt väg, men det var tydligare en avstickare på BRP för efter att ha slingrat mig uppför ett berg i en mil nådde jag en vändplats och hade inget annat val än att börja åka tillbaka samma väg. Nästan nere föreslog navigatorn att jag skulle svänga in på en grusväg som verkade mynna i en större väg en bit ner. Grusvägen blev smalare och smalare, brantare och brantare och gropigare och gropigare medan jag och min stackars hyrbil tog oss nedför bergssluttningen. När jag väl nådde vägen jag skulle ansluta till visade det sig att det gick på en bro över min grusväg, så jag fick fortsätta ytterligare en mil på en grusväg, lika kurvig som tidigare men jämnare och mindre brant. Nu drabbades jag också av ett åskoväder och eftersom bilen tack vare AC:n var mycket kallare än den omgivande fuktiga luften immade alla rutor igen.

Slutligen var jag på rätt väg och fick passera ett spektakulärt bergspass samtidigt som åskovädrets knallar studsade mellan bergssidorna så att det lät som ett ständigt, ihållande buller. För att komma ner från berget räckte det inte heller med vanliga serpentinsvängar utan det var så brant så att vägen gick i en tunnel under sig själv.
Därifrån gick alltig bra – med undantag av bilköer, åsynen av Dollyland, vägarbeten och lite letande efter alternativa vägar runt vägarbetet. Jag nådde inte riktigt dagens mål som var Chattanooga i Tennessee utan stannade för natten när det återstod en timmes körning, i staden Athens.