Martin Tollén är medlem i socialdemokraterna och ledamot i landstingsfullmäktige i Östergötland. Han arbetar som civilingenjör. Varken socialdemokraterna eller hans arbetsgivare kanlastas för innehållet i texterna på denna sida; dessa får han själv ta ansvar för.
söndag, juni 17, 2012
Kultur i vardagen
Inleder årets amerikanska roadtrip med att som vanligt mellanlanda på Schiphol utanför Amsterdam. Och som traditionen besöker jag Rijksmuseums satellitutställning på flygplatsen. Där finns en miniutställning av holländsk konst.
Idéen tycker jag är briljant. Bra konst ska finnas närvarande där många människor har möjlighet att ta del av den. Jag har bloggat om det tidigare.
Första etappstoppet på min amerikanska road trip var flygplatsen Schiphol utanför Amsterdam (att flyga KLM från Linköpings flygplats ut i världen är bara sååå smidigt). Första delen av Schiholbesöket var också mycket trevligt - trots att jag inte lydde mina vänners råd att åka in till Amsterdam (been there, done that...) Besöket började trevligt med kaffe och äppelkaka i flygplatsens Grand Café.
Allra bäst var dock Holland Boulevard som på ett framgångsrikt sätt marknadsför Holland. Bäst av det bästa var ett Rijksmuseum flyttat ut några av sina samlingar från museet i Amsterdam till Schiphol. När jag var det var det två teman på utsällningen, dels den nederländska gyllena perioden på 1600-talet, dels kossor(!) i konsten på 1600-talet.
Det är vid sådana här tillfällen konsten är som bäst, när den befinner sig där människor är (ett annat bra exempel här. Då är den lättilgänglig för alla och inte bara för de som är så intresserade att de aktivt söker upp konsten. I en av torgbildningarna på flygplatsen stod också några stora skulpturer fyllda av klättrande barn.
Jag har aldrig lyssnat mer än genomsnittligt på Madonnas musik. Ändå kan jag aldrig med bästa vilja i världen kunna påstå att hennes musik på något sätt är dålig och jag har alltid uppfattat henne som extremt professionell. Därför var jag – tillsammans med mina syskon och min systers fästman – och lyssnade på Madonnas show på Ullevi i Göteborg i lördags kväll.
Jag tror inte Madonna gjorde någon besviken. Visst, samma professionalism och minutiösa förberedelse som gör att minsta lilla ansiktsrynkning är inrepeterad och förberedd i detalj gör att showen helt saknar spontanitet – förutom Madonnas lilla improvisation när hon råkar spela fel ackord på gitarren i You Must Love Me. En recensent är missnöjd med att La Isla Bonita framförs i ett balkaninspirerat folkmusiksjok i showen. Samma recensent menar att föreställningen mer är som 20 fristående musikvideos än en livekonsert.
Men, men. Madonna är aldrig någonsin dålig. Det är klart att en artist som varit en världsartist i mer än ett kvartssekel måste få förnya sina gamla hits. Scenen kan ha varit den mest fascinerande tekniska konstruktionen jag någonsin sett (och då är jag ändå med och utvecklar världsunika flygplan på jobbet). Nummerbytena är friktionsfria och Madonna har uppenbarligen ställt samma höga krav på alla i ensemblen som på sig själv. Den 50-åriga Madonna är mer vältränad än vad jag någonsin har varit och någonsin kommer att vara. Och så är hennes låtar faktiskt ganska bra också.
En beskäftig folkpartist föreslog för några år sedan ett kulturell kanon som i sann oliberal anda skulle vara obligatorisk för alla skolbarn att tröska sig igenom. Jag tror inte en metallicakonsert ingick i förslaget, men är det någonting som bör ingå i en gemensam kulturell referensram är det en sådan.
Jag fick chansen inatt då Metallica kom till Sonisphere-festivalen i Hultsfreds folkets park. Det var en imponerande samling hårdrocksband som var där, men eftersom jag anser att hårdrock ska konsumeras i måttliga mängder var jag inte där och lyssnade hela dagen. Jag kom dit samtidigt som The Hives började spela, lyssnade sedan på The Cult som jag aldrig tidigare lyssnat på men som var ett energiskt liveband. Primal Scream hörde jag bara på håll eftersom jag positionerat mig vid scenen där Metallica skulle spela och slutligen - precis vid midnatt - hördes de första ackorden i Metallicas öppningslåt Battery.
Hela Metallicas uppenbarelse spelar på aggressivitet; tempot är högt, publiktrycket är emellanåt skrämmande, volymen är så hög att det känns i hela kroppen (tack för de utmärkta hörselskydden jag fick låna av min far!). Sångaren och frontmannen James Hetfield – med tatuerad kropp, fårat ansikte och elaka grimaser – gör sitt bästa för att se ut som ett elakt troll som krupit in direkt från den småländska urskogen.
Samtidigt, mellan grimaserandet ler han. Och hela tiden ler hans ögon och rösten avslöjar när han talar till publiken mellan låtarna hur oerhört mycket han trivs med att stå på scenen i Hultsfreds folkets park.
James Hetfields trivsamma samtal med publiken, följt av den aggressiva musiken i Of wolf and man
Dessutom, när svenska akademin tycker det är dags att förära en poet nobelpriset i litteratur är det väl bara Tomas Tranströmer som skulle kunna konkurrera ut James Hetfields diktning som textförfattare?
Själv är jag mest inlyssnad på två av Metallicas skivor, …and justice for all och Black Album och det kanske är därför jag tyckte att låtarna från de skivorna var kvällens höjdpunkter: James Hetfield a capellasång i inledningen av Sad but true där publiken tog över sjungandet när Hetfield tystnade, den stämfyllda Nothing else matters som följdes av den tunga Enter sandman och naturligtvis anti-krigslåten One – är det världens bästa låt någonsin? Men inte heller låtarna från de andra skivorna – från öppningslåten Battery till avslutande Seek and destroy – är dåliga när det handlar om Metallica live, fast allra bäst var det att se och lyssna på den lyckliga James Hetfield.
Jag upptäckte också – och nu blir det produktplacering – att Metallica säljer liveinspelningar från alla sina konserter. Spelningen i Hultsfreds folkets park 19 juli 2009 kan du beställa på www.livemetallica.com
Igår fick jag ett mejl som endast innehöll det föga engagerande meddelandet "Se bilaga". När jag öppnade bilagan var det en inbjudan att delta i partiets kulturrådslag, underskrivet av partisekreterare Marita Ulvskog och riksdagsledamoten Margareta Israelsson.
Inbjudan låter vackert.: "Vi socialdemokrater inleder nu ett brett rådslag om kulturpolitiken som beslutades av vår senaste partikongress. Här får alla en chans att påverka, lyssna och lära." Sedan följer några intressanta frågor som – precis som det står i inbjudan – inte har några "självklara enkla svar" men där Marita och Margareta hoppas att jag "vill vara med och forma en kulturpolitik som har trovärdiga svar grundade på en insikt om framtida utmaningar för kulturens olika uttryck" där vi vill presentera en kulturpolitik med "bred förankring i det svenska samhället".
Men så kommer avslutningen: "Vi behöver dina synpunkter senaste 12 december!"
Och det är inte första gången som det känns som det bjuds in till ett rådslag men där remisstiden knappast tillåter annat än att någon redan initierad skriver ihop ett svar på sin egen kammare.
En inbjudan till rådslag som menar allvar med lyssnande, påverkan och bred förankring kräver också framförhållning och någon sorts eftertanke. Vad är annars syftet? Reduceras rådslaget till en fokusgrupp att testa färdigtänkta idéer på? Ses det som en kanal för att sprida ut den politik som partiets centrala arbetsgrupper redan bestämt?
Jag menar, vilka svar förväntar sig kulturrådslaget om de ställer frågan (för att bara ta ett exempel) "Hur ser du på den ökande ägarkoncentrationen på medieområdet?" Vad går det att svara på frågan för att rådslagsgruppen ska få en aha-upplevelse och få en insikt de inte redan hade?
Det kanske är talande att mejlet som bjöd in till rådslaget hade skickats från adressen no_reply@sap.se
Tack Marita och Margareta för att ni vill lyssna, men ni lyckades inte få mig att känna att mina synpunkter på allvar är efterfrågade. Jag hoppas jag någon gång får tid för ett eget litet kulturrådslag där vi kan fundera på hur vi ska kunna forma en kulturpolitik som tar sin utgångspunkt i människors behov och inte i rådande strukturer och institutioner. Jag tror det skulle kunna bli spännande, men efter att ha sett er tidsplan förstår jag att ni inte hinner vara med och efter att ha läst ert rådslagsmaterial inser jag att ni inte är intresserade.
John Steinbeck skrev en gång: ”New York är en gräslig stad, en smutsig stad. Klimatet är en skandal. Dess politik används för att skrämma barn. Trafiken är vanvettig. Konkurrensen är mördande. Men det är någonting mer – när du en gång har bott i New York och det har blivit ditt hem, så är det ingen annan plats som duger.”
En vän lockade mig att se biofilmen Sex and the City. Medan många som recenserat filmen fokuserar på annat tycker jag att filmen i hög grad handlar om New York. Men av publiken i biosalongen att döma är inte jag filmens primära målgrupp. I den närapå fullsatta stora salongen var vi fyra män, alla där i kvinnligt sällskap. Vi var ungefär lika många som hade fyllt 30.
Min egen erfarenhet av tv-serien Sex and the City är också mycket begränsad. Jag tror inte jag någonsin sett ett helt avsnitt. Jag trodde serien handlade om några unga singlar som bor i New York. I filmen visade det sig att en av dem firade sin 50-årsdag, hälften hade barn, de flesta var eller var på väg att gifta sig och en av dem bodde till och med i Los Angeles!
Så utan något personligt förhållande till serien fick jag helt enkelt ta tiden i biografen som en filmupplevelse i sig. Och inte kommer filmen att gå till historien tillsammans med Trollkarlen från Oz eller Stjärnornas krig. Däremot är filmskaparna duktiga yrkesmän som skapat två och en halv timmes i högsta grad uthärdlig underhållning.
Och även om det inte är filmhistoriens höjdpunkt så är det en kulturspegel som kan stå sig, en skildring av vår nutid. Den visar ett urbant leverne och konsumtionshunger. Däremot upplever inte jag kläder och skor som huvudsaken i filmen. Den filmrecensent som menade att Carries förhållande till sina skor var överordnat förhållandet till Mr Big talar inte sanning! I centrum står mänskliga relationer – mellan både vänner och älskande – och vår eviga strävan att känna oss älskade för den vi är. En kurskamrat från universitetet dumpade hela äktenskapsmarknaden när han bjöd sin flickvän till Florens och friade till henne på en av broarna över Arno. När jag såg Sex and the City insåg jag att det går att komma ett steg längre. Då Miranda och hennes man återförenas mitt på Brooklyn Bridge förstår jag att det är svårt att hitta någon mer romantisk plats i världen.
För det var det Sex and the City handlar om. Kärlek och längtan. Vänskap och staden.
Det som kan vara gräsligt. Skandalöst. Skrämmande. Vanvettigt.
Men när du väl har varit där så finns det inget annat som duger bättre.
Vi har alla våra demoner eller smådjävlar som emellanåt nafsar oss i hälsenorna eller knackar på vår dörr. De flesta av oss lever våra liv och sköter våra arbeten samtidigt som vi bearbetar dem. Sedan finns det några få som väljer andra strategier.
Inspirerade av Sveriges radios Radio Bergman bestämde sig Anna och jag för att hyra några Bergman-filmer ikväll.
Jag tog mig skrivandes genom mitt inferno, men det jag skrev då vill jag inte läsa idag och jag har absolut inga planer på att göra det allmänt tillgängligt. Bergman valde att göra åtminstone en film om varje demon han stötte på. Han var en mycket modig man.
Anna och jag valde att se Det sjunde inseglet och Viskningar och rop men det kunde lika gärna blivit några av hans andra filmer. På något sätt har nog kvällen gjort oss lite smartare
Linköping beskrivs ibland som en stor småstad, under flera hundra år en sömnig liten by vid sidan av den stora, spännande metropolen Norrköping. Visst, Linköping har haft sin biskopsborg, sin landshövding och sin katedralskola, men länge var det en väldigt liten stad. Trots att Linköping vuxit snabbt det senaste seklet, med etablering av flygplansindustri, regionsjukhus, universitet och högteknologiska företag, är det svårt att upptäcka samma bredd och samma mängd av kulturevenemang som i Norrköping. I sin självbild är Linköping på många sätt fortfarande en sömnig småstad på slätten.
Det går – och jag är nu bara lite orättvis – att tala om teatern, biblioteket, kinarestaurangen, biografen och ishallen i bestämd form singular.
Den första fredagskvällen varje månad öppnar ateljéerna och gallerierna i Denvers kulturdistrikt längs Santa Fe Drive. Det är precis som en fredagskväll på Ågatan i Linköping: en massa unga människor som gladlynt strosar runt. Den enda skillnaden är att gatan omges av ateljéer och gallerier istället för av barer och restauranger! Ett galleri under Friday eve at Santa Fe
När jag promenerade på Santa Fe Drive den där fredagskvällen för ett år sedan beklagade jag att Linköping är för litet för att jag skulle få uppleva något liknande när jag kommit hem. Min bild av min hemstad var att vi har alltför få ateljéer och gallerier för att det skulle vara möjligt att uppleva en Friday eve at Santa Fe i Linköping.
I lördags förstod jag att jag haft fel.
Utbudet var sämre, trängseln mindre, men jag fick lite av samma känsla när jag och en vän gick runt på City Art Link i lördags kväll. I den intima miljön som Galleri Krogen Amerika erbjuder visade en konstnär hur etsningar gjordes, samtidigt som vi under vårt samtal fick höra mer om både konstnärskretsen på Krogen Amerika och om själva husets historia. På Hemslöjden bjöds inte bara på snittar och små muggar med vin, där gick det att själv pilla på Per Helldorfs ”Sensuella mekanik”. Bakom hemslöjden – hos Treport Design på andra sidan den fantastiska stenlagda innergården – var det musik och dans och hantverkare i arbete.
Värmen och ljuset kontrasterade mot mörkret och den tilltagande kylan utanför. Mötet med konsten gav upphov till eftertanke och nya perspektiv trädde fram i etsningarna på Krogen Amerika ju längre jag tittade på dem.
Samtidigt var inte City Art Link så bra att det inte går att utveckla ytterligare. Det går till exempel att titta på vad som gjort Friday eve at Santa Fe till en sådan framgång. Jag tror att arrangemanget måste vara återkommande för att etablera vanan att ta en kulturrunda på väg till krogrundan. Varför inte hålla öppet en fredags- eller en lördagskväll varje månad? Utbudet behöver samordnas bättre. Nu pågick vissa aktiviteter hela dagen för att stänga framåt kvällen, just när jag själv hade möjlighet att ge mig ut. Vårt besök var därför över på en knapp timme. På sikt är en större koncentration av kulturutbudet önskvärt. Tänk om det kan skapas ett konst- och kulturdistrikt i Linköping – från Passagen till Domkyrkan – på samma sätt som restaurangerna och krogarna samlats längs Ågatan? Fler attraktioner ger en ännu större mångfald av utbudet vilket gör att fler människor kommer att kunna hitta någonting som tilltalar dem.
Nedanför slottets putsade väggar och domkyrkans majestätiska utropstecken gör City Art Link att Linköping blir en lite större, lite modernare och lite mer spännande stad.
Linköpingsbo, östgöte, europé, kosmopolit, socialdemokrat, hälso- och sjukvårdspolitiker och civilingenjör i varierande ordning.
Tycker att sjukvårdspolitik är det roligaste som finns i världen. Maniskt informationsberoende.
Får Dagens Samhälle, Mersmak, Cykla, Svensk golf och en massa andra tidskrifter hemskickade som jag inte kan hålla reda på.
Cyklar så ofta jag får chansen, spelar nästan aldrig golf, men går och tittar på alla hemmamatcher LFC spelar.
