Metallica
En beskäftig folkpartist föreslog för några år sedan ett kulturell kanon som i sann oliberal anda skulle vara obligatorisk för alla skolbarn att tröska sig igenom. Jag tror inte en metallicakonsert ingick i förslaget, men är det någonting som bör ingå i en gemensam kulturell referensram är det en sådan.
Jag fick chansen inatt då Metallica kom till Sonisphere-festivalen i Hultsfreds folkets park. Det var en imponerande samling hårdrocksband som var där, men eftersom jag anser att hårdrock ska konsumeras i måttliga mängder var jag inte där och lyssnade hela dagen. Jag kom dit samtidigt som The Hives började spela, lyssnade sedan på The Cult som jag aldrig tidigare lyssnat på men som var ett energiskt liveband. Primal Scream hörde jag bara på håll eftersom jag positionerat mig vid scenen där Metallica skulle spela och slutligen - precis vid midnatt - hördes de första ackorden i Metallicas öppningslåt Battery.
Hela Metallicas uppenbarelse spelar på aggressivitet; tempot är högt, publiktrycket är emellanåt skrämmande, volymen är så hög att det känns i hela kroppen (tack för de utmärkta hörselskydden jag fick låna av min far!). Sångaren och frontmannen James Hetfield – med tatuerad kropp, fårat ansikte och elaka grimaser – gör sitt bästa för att se ut som ett elakt troll som krupit in direkt från den småländska urskogen.
Samtidigt, mellan grimaserandet ler han. Och hela tiden ler hans ögon och rösten avslöjar när han talar till publiken mellan låtarna hur oerhört mycket han trivs med att stå på scenen i Hultsfreds folkets park.
James Hetfields trivsamma samtal med publiken, följt av den aggressiva musiken i Of wolf and man
Dessutom, när svenska akademin tycker det är dags att förära en poet nobelpriset i litteratur är det väl bara Tomas Tranströmer som skulle kunna konkurrera ut James Hetfields diktning som textförfattare?
Själv är jag mest inlyssnad på två av Metallicas skivor, …and justice for all och Black Album och det kanske är därför jag tyckte att låtarna från de skivorna var kvällens höjdpunkter: James Hetfield a capellasång i inledningen av Sad but true där publiken tog över sjungandet när Hetfield tystnade, den stämfyllda Nothing else matters som följdes av den tunga Enter sandman och naturligtvis anti-krigslåten One – är det världens bästa låt någonsin? Men inte heller låtarna från de andra skivorna – från öppningslåten Battery till avslutande Seek and destroy – är dåliga när det handlar om Metallica live, fast allra bäst var det att se och lyssna på den lyckliga James Hetfield.
Jag upptäckte också – och nu blir det produktplacering – att Metallica säljer liveinspelningar från alla sina konserter. Spelningen i Hultsfreds folkets park 19 juli 2009 kan du beställa på www.livemetallica.com
Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om Metallica, Hultsfred och kultur
Jag fick chansen inatt då Metallica kom till Sonisphere-festivalen i Hultsfreds folkets park. Det var en imponerande samling hårdrocksband som var där, men eftersom jag anser att hårdrock ska konsumeras i måttliga mängder var jag inte där och lyssnade hela dagen. Jag kom dit samtidigt som The Hives började spela, lyssnade sedan på The Cult som jag aldrig tidigare lyssnat på men som var ett energiskt liveband. Primal Scream hörde jag bara på håll eftersom jag positionerat mig vid scenen där Metallica skulle spela och slutligen - precis vid midnatt - hördes de första ackorden i Metallicas öppningslåt Battery.
Hela Metallicas uppenbarelse spelar på aggressivitet; tempot är högt, publiktrycket är emellanåt skrämmande, volymen är så hög att det känns i hela kroppen (tack för de utmärkta hörselskydden jag fick låna av min far!). Sångaren och frontmannen James Hetfield – med tatuerad kropp, fårat ansikte och elaka grimaser – gör sitt bästa för att se ut som ett elakt troll som krupit in direkt från den småländska urskogen.
Samtidigt, mellan grimaserandet ler han. Och hela tiden ler hans ögon och rösten avslöjar när han talar till publiken mellan låtarna hur oerhört mycket han trivs med att stå på scenen i Hultsfreds folkets park.
James Hetfields trivsamma samtal med publiken, följt av den aggressiva musiken i Of wolf and man
Dessutom, när svenska akademin tycker det är dags att förära en poet nobelpriset i litteratur är det väl bara Tomas Tranströmer som skulle kunna konkurrera ut James Hetfields diktning som textförfattare?
Själv är jag mest inlyssnad på två av Metallicas skivor, …and justice for all och Black Album och det kanske är därför jag tyckte att låtarna från de skivorna var kvällens höjdpunkter: James Hetfield a capellasång i inledningen av Sad but true där publiken tog över sjungandet när Hetfield tystnade, den stämfyllda Nothing else matters som följdes av den tunga Enter sandman och naturligtvis anti-krigslåten One – är det världens bästa låt någonsin? Men inte heller låtarna från de andra skivorna – från öppningslåten Battery till avslutande Seek and destroy – är dåliga när det handlar om Metallica live, fast allra bäst var det att se och lyssna på den lyckliga James Hetfield.
Jag upptäckte också – och nu blir det produktplacering – att Metallica säljer liveinspelningar från alla sina konserter. Spelningen i Hultsfreds folkets park 19 juli 2009 kan du beställa på www.livemetallica.com
Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om Metallica, Hultsfred och kultur
posted by Martin Tollén at 7/19/2009 11:56:00 em
2 Comments:
Nothing else matter och enter sandman tillhör faktiskt världens bästa låtar. One, undra om det är den one jag tänker på.. Jag får googla på spotify, eller vad säger man?
Videon till One - med klipp från filmen Johnny got his gun - är nästan lika bra som låten. Den finns på youtube: http://www.youtube.com/watch?v=EzgGTTtR0kc
Skulle inte den länken fungera finns videon också på metallica.com: http://www.metallica.com/Media/Video/misc_video.asp?id=448
Skicka en kommentar
<< Home