Martin Tollén är medlem i socialdemokraterna och ledamot i landstingsfullmäktige i Östergötland. Han arbetar som civilingenjör. Varken socialdemokraterna eller hans arbetsgivare kanlastas för innehållet i texterna på denna sida; dessa får han själv ta ansvar för.
torsdag, januari 31, 2008
Palle lämnar landstinget
Idag meddelar Paul Håkansson att han lämnar landstingspolitiken i Östergötland och sin post som gruppledare för socialdemokraterna. Det är en förlust för landstingsgruppen och för hela landstinget. Trots den förlusten kommer vi - bland annat genom att Palle satt en standard som är inspirerande och sporrande för oss andra socialdemokratiska landstingspolitiker – att fortsätta vara den politiska grupperingen bland alla landsting i landet som levererar den bästa och mest framåtsyftande hälso- och sjukvårdspolitiken.
Trots sin relativa ungdom – ja ja, han har i alla fall inte fyllt 50 ännu – har han ägnat sig åt landstingspolitik mer eller mindre på heltid i nästan 20 år. Som landstingsstyrelsens ordförande under förra mandatperioden blev han den främsta representanten för vår handlingskraftiga politik för att undvika ekonomiskt moras och för att se till att resurserna i den östgötska sjukvården kan möta så många behov som möjligt. De strukturomvandlingar det medförde innebar att våra tre sjukhus ska vara en gemensam resurs för alla östgötar. Kritiken mot den politiken och mot Palles handfasta och inopportuna ledarskap ledde till en svidande förlust för oss i landstingsvalet.
Valresultatet innebar att Palle avstod från att kandidera till en post som heltidspolitiker men han stannade kvar som gruppledare för socialdemokraterna. Nu har Palle erbjudits en tjänst på Östgötatrafiken som inte går att förena med det uppdraget och han väljer att unna sig en civil karriär utanför politiken. Jag har respekt för det beslutet även om det kommer att bli lite tråkigare att lyssna på landstingsfullmäktigedebatten och lite svårare att få insikt i vad som händer i hälso- och sjukvårdspolitiken.
Jag tror det är klokt att Palle inte lämnade landstingspolitiken direkt efter valet 2006. Om han gjort det då hade det varit som en förlorare; nuhardenborgerligamajoritetenskatastrofalthandlingsförlamadeledarskap gett upprättelse åt både honom, hans ledarskap och den politik han är den främsta representanten för.
I kommentarer på landstingets intranät till bokslutet för 2007 har en anställd frågat om Palle är ”the come-back-kid” och en annan skriver att ”flera har ropat på hjälp från Palle. Jag kan inte annat än hålla med. Han må vara snäsig och vrång, men det var ordning på torpet”. I tidningarna i Norrköping har det bara den senaste veckan vara flerainsändare som just skänker återupprättelse åt Palles rykte.
För mig personligen har Palle alltid varit en lärare och på många områden också en förebild. Hans kunskap har varit viktig för att skola alla de socialdemokrater som under de kommande åren kommer att driva en konstruktiv oppositionspolitik i landstinget och som efter nästa val förhoppningsvis kommer att utgöra landstingets politiska ledning.
En lite senkommen och kortfattad analys av demokraternas primärval i South Carolina.
1. I vallokalundersökningen som gjordes i samband med Obamas överraskande stora vinst (55 procent mot 27 för Clinton) finns tecknen på Clintons (!) nomineringsseger över Obama
2. Vallokalundersökningen visar att Obama vann stort bland de afro-amerikanska röstande (78 procent mot 19 för Clinton). Bland de vita blev Obama bara trea (24 procent) efter Edwards (40) och Clinton (36).
3. South Carolina har en unikt stor afro-amerikansk befolkning, 55 procent av de röstande i demokraternas primärval.
4. I de stora staterna som kommer att avgöra (?) nomineringen på Super Duper Tuesday 5 februari är det flest vita väljare, men också ganska många latinamerikanska, som kommer att rösta. Där har som synes Obama mycket svagare stöd än bland afro-amerikaner.
5. Den största väljargruppen i demokraternas primärval är vita kvinnor. I den gruppen har Clinton klart starkast stöd.
6. Irak har stadigt tappat i betydelse för väljarna sedan primärvalen inleddes för snart en månad sedan. Istället har ekonomins och sjukvårdens betydelse ökat. Clinton har fått en del kritik av den demokratiska kärnan för sin linje i Irak, men förtroendet för henne är mycket större då det handlar om ekonomi och sjukvård. Det ger Clinton en fördel i den sakpolitiska duellen med Obama.
7. Jag drömmer fortfarande om att bli erbjuden jobb som megafon för clintonkampanjen…
Inatt är det primärval i Florida. För demokraterna är det en i stort sett betydelselös skönhetstävling. Floridas brott mot de partiinterna primärvalsreglerna medför att de inte får skicka några delegater till demokraternas partikonvent i Denver.
På den republikanska sidan räknas valet desto mer. Om McCain vinner har han ett utmärkt utgångsläge för att ta en rejäl ledning i opinionen inför Super Duper Tuesday. Om Romney vinner ökar ovissheten. (Och som electoral-vote.com skrev: Om Giuliani vinner så kan grisar flyga…)
Mina socialdemokratiska kamrater i Landstingsstyrelsen la skarpa förslag för att stoppa kostnadsutvecklingen för nästan ett år sedan. Den borgerliga majoriteten röstade nej.
Jag och mina kamrater i Hälso- och Sjukvårdsnämnden har dragit konsekvenserna av landstingets ekonomiska situation och inte ställt oss bakom majoritetens ofinansierade politik. Istället har vi krävt redovisningar av vilka behov som trängs undan då den borgerliga majoriteten vill genomföra satsningar det inte finns pengar till. Borgerligheten röstade nej; de föredrar dolda prioriteringar.
Efter en lång tid av handlingsförlamning samlar sig majoriteten till krafttag. De formulerar ett direktiv att vårdverksamheten ska hålla budget. Nu ska det tydligen bli ordning och reda!
Jag som trodde att en budget var ett direktiv att hålla budget. Och en budget har alla verksamheter haft även under 2007.
Idag fortsatte de amerikanska provvalen i Nevada (för demokraterna och republikanerna) och i South Carolina (endast republikanerna). Resultaten från Nevada har vi precis fått: en viktig seger för båda republikanen Mitt Romney och demokraten Hillary Clinton.
För Clinton innebär segern att hon har råd med en förlust när demokraterna om en vecka håller sitt primärval i South Carolina. Skulle hon trotsa opinionsundersökningarna och vinna i South Carolina har hon ett gyllene utgångsläge inför den stora primärvalsdagen 5 februari.
För republikanerna spelar inte resultatet i Nevada så stor roll. Det gör däremot South Carolina som mer representerar det republikanska kärnlandet. Enligt opinionsmätningarna står kampen där mellan John McCain och Mike Huckabee. Om några timmar vet vi hur det gått där.
Inatt svensk tid är det primärval i Michigan. En massa jobbande och en del lägenhetsletande har hållit mig borta från kommenterande på bloggen. Den här "reklamfilmen" tycker i alla fall jag är hysteriskt rolig...
Ryktet har florerat det senaste dygnet och nu meddelade precis Bill Richardson att han ger upp sitt försök att bli demokraternas presidentkandidat. På min blogg har jag främst framhållit hans träffsäkrareklamfilmer – jag förstår inte dem som skyr politisk reklam i tv…
Richardson skriver uppskattande om sina demokratiska motkandidater:
They have all brought great talents and abilities to the campaign.
Senator Biden's passion and intellect are remarkable.
Senator Dodd is the epitome of selfless dedication to public service and the Democratic Party.
Senator Edwards is a singular voice for the most downtrodden and forgotten among us.
Senator Obama is a bright light of hope and optimism at a time of great national unease, yet he is also grounded in thoughtful wisdom beyond his years.
Senator Clinton's poise in the face of adversity is matched only by her lifetime of achievement and deep understanding of the challenges we face.
Representative Kucinich is a man of great decency and dedication who will faithfully soldier on no matter how great the odds.
And all of us in the Democratic Party owe Senator Mike Gravel our appreciation for his leadership during the national turmoil of Vietnam.
I am honored to have shared the stage with each of these Democrats. And I am enormously grateful to all of my supporters who chose to stand with me despite so many other candidates of accomplishment and potential.
Jag var – precis som så många andra så kallade förstå-sig-påare – övertygad om att Hillary Clinton skulle förlora primärvalet i New Hampshire. Innan jag gick och la mig, när röstandet fortfarande pågick i USA, skrev jag ett försök till analys över det förväntade valresultatet så att jag skulle komma ihåg det i den tidiga morgonen då jag tänkte skriva en kommentar på min blogg.
Jag väcktes tidigt på morgonen och var ganska trött. Medan jag satte på radion för att höra nyheterna berätta om Obamas seger bestämde jag mig för att snabbt få iväg en kommentar och sedan sova ytterligare en timme.
Men så får jag istället höra att Clinton precis utropats som segrare och jag inser att jag inte alls för sova. Jag måste skriva en helt ny text till min blogg.
På washingtonpost.com läste jag igår Joel Achenbach som skriver:
I don't want to suggest that the pundits look stupid this morning. More like complete freakin' imbeciles. Count me among those who thought Obama was a runaway train
Kvällen före primärvalet funderade jag på att lägga upp mitt eget tips på hur det skulle gå men nu är jag glad att jag lät bli. Okej, jag tippade Obama 40, Clinton 30 och Edwards 20 procent!
Tonen i den amerikanska presidentvalskampanjen styrs av om en kandidat kan överträffa förväntningarna eller inte. Inför primärvalet i New Hampshire förväntade sig alla en seger för Barack Obama, frågan var snarast om marginalen till Hillary Clinton skulle vara mer eller mindre än tio procent. Några av de sista opinionsundersökningarna visade en ledning för Obama på 13 procent. Efter New Hampshire skulle Clintons kampanj vara skakad i grunden.
När väljarna lämnat sin dom var det plötsligt Clinton som stod som segrare. När 89 procent av rösterna räknats har Clinton 39, Obama 36 och John Edwards 17 procent.
Från att på många håll varit uträknad har Clinton på nytt lyckats komma tillbaka till ledarpositionen. Clintons tårar kan komma att ses som ögonblicket som vände hela den demokratiska primärvalskampanjen. Plötslig fick väljarna se en mänskligare sida av Clinton. Hennes kampanj har också ända från första början varit oerhört proffsig. Trots förlusten i Iowa opinionsundersökningarna som visade på en stor förlust höll Clinton och hennes kampanjledning fast vid den strategi som de tidigare var överens om skulle ge dem segern. Det visade sig vara riktigt. Clinton gjorde ett bättre val jämfört med Iowa bland väljare som vill se förändring – ett nyckelord för Obamas kampanj. Hon vann också kvinnorna med stor marginal över Obama.
Edwards tredjeplats gör att han i praktiken är borta från kampen. Obamas momentum är brutet och nu verkar avgörandet i tvekampen mellan Clinton och Obama komma när 22 stater röstar 5 februari.
Då kanske republikanernas kampanj knappast har börjat.
Deras vinnare i New Hampshire – John McCain – satsade inte på Iowa. Vinsten i New Hampshire, med 39 procent av rösterna, gör honom till favorit. Det är en sensationell come-back efter att hans kampanj kollapsat i somras. Mitt Romney, som för bara någon månad sedan såg ut att vara på väg mot vinster i både Iowa och New Hampshire, fick 32 procent och har nu stora problem. För honom är en vinst i Michigan 15 januari en absolut nödvändighet om han ska ha en chans att bli republikanernas presidentkandidat.
Rudi Giuliani hoppas han kan vänta till Florida i slutet av januari innan han får en vinst, men frågan är om inte tåget har gått då. Tre i New Hampshire blev istället vinnaren i Iowa, Mike Huckabee, med 11 procent. Huckabee har sitt fokus inriktat på South Carolina där republikanernas primärval är 19 januari.
Sammanfattningen av läget hos republikanerna är att vi kanske inte kommer att veta någonting förrän efter Super Tuesday 5 februari, men deras kamp kan fortsätta långt efter det.
Hillary Clinton beskylls för att vara beräknande, manipulativ, känslokall och helt utan åsikter som inte testats i opinionsundersökningar och fokusgrupper (Om hon varit man hade nog omdömena varit ”balanserad”, ”professionell” och ”kompetent”).
Under dagens kampanj i New Hampshire sprack hennes känslor fram och hon visade en glöd som inte synts tidigare. Omedelbart slungas omdömena ut: att tårarna och den spruckna rösten visar att hon inte står pall för att vara president, alternativ att det bara är ett skådespeleri för att väcka sympatier.
This article is a try to qualify as a pundit for the Clinton campaign… It is also a summary and at a same time a development of the article I wrote in Swedish this morning.
In the Democratic camp: three winners, four losers · A convincing victory for Clinton in Iowa would have made in almost impossible for anyone to stop her nomination. Now, the result was in no mean bad, but she must still be considered a looser since she had the chance to seal the nomination but she didn’t. · Edwards is a looser even though his narrow win over Clinton. There is only room for one contender besides Clinton, and Obama won that spot. · Obama is a winner. He eliminated the treat from Edwards and his margin of victory was larger than expected. Obama can ride the positive momentum until Tuesday’s primary in New Hampshire. · Richardson is a winner since he became the best of the rest. He will remain in the battle – for some time. He knocked down Biden and Dodd; both of them have abandoned their bids for the nomination. · Biden and Dodd lost the battle for the fourth spot to Richardson. They have to return to the Senate (and maybe, in the case of Biden, return as Vice Presidential candidate or Secretary of State). · The third winner is the Democratic Party. Almost twice as many Iowans participated in the caucus compared to four years ago, and there where twice as many democratic participants as there where republican. The enthusiasm for the Democratic candidates is much higher than for the Republican. This will be an important Democratic advantage in November.
In the Republican camp: one winner, one loser, and lots of question marks · Huckabee’s victory was a – well, victory. A first place finish in Iowa was his only chance to stay relevant in the race, just as it was for Edwards on the Democratic side. Huckabee won, Edwards didn’t. · Romney should be disappointed he didn’t finish better than second. That makes the rest of his race harder and a win in New Hampshire is needed to keep him out of deep deep trouble.
The relevance of Iowa Iowa has a bad track record picking the incoming president. 1976 (Carter) and 2000 (Bush 43) are the only times the winning candidate in November won a contested caucus in Iowa. In 1980 (Carter/Bush 41), 1984 (Mondale), 1988 (Gephardt/Dole), 1992 (Harkin), 1996 (Dole) and 2004 (Kerry) the winner in Iowa lost either the nomination or the general election.
What’s next The demographic in New Hampshire should be more suited for Obama than for Clinton. Therefore expect Obama to score another win this Tuesday. If Clinton prevail it would give her a crucial advantage in the race.
After an Obama victory in NH, Clinton will still most likely win in Nevada January 19. South Carolina will then be a critical contest setting the tone for the Super Tuesday February 5. Hence, after SC we will know who is the favourite and after February 5 we will know the likely winner. At the Democratic side of the aisle will say…
We problably have to wait longer to know anything about the Republicans. A Romney win in Iowa would have given him a good position. Romney can still win. So can Huckabee, McCain or Guiliani. And it’s possible I have forgotten at least one Republican candidate that could end up as their nominee…
Tidigt i morse kom resultatet från det första steget i den amerikanska presidentvalsprocessen – och resultatet gör att vi inte vet mer om hur det går än vad vi visste igår.
Demokraterna Barack Obama 37,6 % John Edwards 29,7 % Hillary Clinton 29,5 % Bill Richardson 2,1 % Joe Biden 0,9 % Chris Dodd 0,0 %
Republikaner Mike Huckabee 34,3 % Mitt Romney 25,3 % Fred Thompson 13,4 % John McCain 13,1 % Ron Paul 10,0 % Rudy Giuliani 3,5 % Duncan Hunter 0,0 %
Resultatet i Iowa blev ingen större överraskning. Alla kandidater verkar ha gjort vad som förväntats av dem och har bedrivit bra kampanjer och där inga revolutionerande förändringar av opinionen orsakades.
Efter flera månaders – ja, år – av frenetiskt kampanjande, oräkneligt antal knackade dörrar, ännu flera ringda telefonsamtal och gigantiskt mycket dollar spenderade på reklam och på att bygga organisationer blev resultatet: status que! Det är ironiskt eftersom de som fick flest röster i de båda partierna, Barack Obama hos demokraterna och Mike Huckabee hos republikanerna, båda betraktas som förändringskandidater.
Både Obama och – i ännu högre grad – Edwards behövde slå Clinton i Iowa för att deras utmaning ska vara ett riktigt allvarligt hot. Det var också viktigt för båda dem att undvika en tredjeplats. Iowa är å andra sidan en stat där Clinton inte varit favorit och i hennes kampanjledning fanns det tidigare en idé om att hoppa över Iowa och på så sätt spara 20 miljoner dollar till arbetet i andra delstater.
Edwards har satsat hårt på Iowa och hela hans strategi har byggt på en seger där. Å andra sidan var chansen att han verkligen skulle vinna inte så stor, så därför var en andraplats nog det bästa han hade kunnat hoppas på.
Obama har också satsat hårt på Iowa. Segern leder för det första till att han positioneras som den ledande anti-Hillary-kandidaten genom att slå Edwards. För det andra var marginalen till Clinton tillräckligt stor och det är denna segermarginal är en av valets mer intressanta resultat.
Ytterligare en kamp inom demokraterna var kampen om fjärdeplatsen. Det blev Bill Richardson som avgick med segern och det har lett till att Joe Biden och Chris Dodd ger upp sina försök.
För demokraternas del väntar vi nu på primärvalet i New Hampshire på tisdag. Normalt sägs att det finns tre biljetter från Iowa men bara två från New Hampshire. Så är det nog. Den av Clinton, Obama och Edwards som får minst röster i New Hampshire har nog gjort sitt i det här årets primärvalskampanj. En seger för Clinton är första steget i ett avgörande. En seger för Obama eller Edwards håller striden vid liv åtminstone fram till Super Tuesday 5 februari.
Det är svårt att förutspå vilken påverkan Iowa kommer att ha på den fortsatta processen. Obamas relativt betryggande segermarginal kan ge honom tillräckligt momentum för att vinna även New Hampshire, men Clinton har en betryggande ledning i Nevada som följer därefter. Jag tror att det första stora steget i avgörandet kommer i South Carolina 26 januari som kommer att slå an tonen inför supertisdagen 5 februari då 22 delstater har sina primärval.
Republikanernas resultat säger ännu mindre än demokraternas. McCain och Giuliani har allt utom formellt avstått från att delta i Iowa för att satsa på andra stater. Romney – som lett i Iowa men för en månad sedan var i det närmsta utslagen av Huckabee – kom tillbaka utan att övertyga. Huckabee gjorde ett bra resultat men ingen förväntar honom att hålla i långa loppet. Thompson som tillkännagav sin kandidatur under stort hype har inte lyckats leva upp till det och för honom var det nödvändigt att nå tredjeplatsen. Att han lyckades med det – med knapp marginal över McCain – är kanske det viktigaste resultatet i Iowa.
För republikanerna kan vi bara veta en sak och det är att det till och med är osannolikt att vi blivit något klokare efter New Hampshire. Det kan till och med bli så att oklarheten ökar… Det enda som skulle kunna öka klarheten skulle vara en seger för Huckabee eller Giuliani i New Hampshire men det är mycket osannolikt att det blir så.
Det Progressiva USA läser in mer än jag i resultatet i Iowa. Om det är den bilden som kommer att dominera hur resultatet speglas så kan den spegelbilden komma att skapa verkligheten i New Hampshire och i de stater som senare följer.
It is finally time to make up my mind and decide who is my candidate in the democratic primary. When writing this blogpost I needed to think about the candidates positions on the issues more thoroughly and trying to make up my mind. I have been thinking for a long time and I have seen Hillary Clinton coming as my choice for some time.
My endorsement of Clinton is a positive one and I think it is a very competitive field of candidates where she ends up on top. After Clinton I think my favourites are Barack Obama and Joe Biden.
Iraq and international leadership Those were also my top three candidates when I did Washington Post’s test on which candidate to support. Biden is the most unknown of the three, even though he has been in the Senate in an eternity. In a normal American presidential primary – where all serious candidates would be white men in the upper middle age – he would be an outstanding candidate, with his waste experience on international politics. In the WP test I did, he scored best when it was about international issues.
The most radical candidate in the democratic field is without contest Dennis Kucinich. Apart from he is completely un-electable, he also has some positions on issues I disagree with. I think America, as the only remaining superpower, need to show leadership in the world and I am afraid Kucinich represent a more isolationistic line. On Iraq, he unfortunately shares that position with the experienced Bill Richardson. I’m afraid Richardson is solely looking at what is best for America and doesn’t pay attention to the needs in Iraq and that a hastily American retreat will leave the country in even greater turmoil. And even if Obama showed good judgement from the beginning – he was against the war from the start – I don’t think he is the one that is best suited to end the war and bring a sustainable peace to Iraq. I think Clinton and Biden have the best chance to succeed.
Global warming To fight global warming America would have been best of with Al Gore as president. In his shadow, all candidates (and all other world leaders) look pale even if they are million times better than Bush. I don’t know which of the candidates that are standing out. Maybe Richardson, who has done a good work as governor in New Mexico and who is experienced since his years in the Clinton (Bill’s, that is) cabinet.
Free trade On free trade John Edwards represent the more protectionistic part of America. I think such a policy will have negative consequences for countries that need to trade with America. But I also for the American industry, which will have more problems to export their products to other countries and also have to pay higher prices when they are buying from their subcontractors.
Domestic issues All candidates are good champions defending valuably American ideals like Habeus Corpus. They are also pro choice and I especially like Clinton’s expression that abortions should be “safe, legal and rare”.
One disappointment is that the gun lobby NRA supports Richardson.
While I admire Edwards’ focus on the divided America and his willingness to fight social and economic inequality in the footsteps of Bobby Kennedy there are other important issues where I think Clinton, Biden and even Richardson offers a better choice.
Dated Obama, married Clinton The symbolism of America electing their first afro-american president can not be over estimated. In America I think that symbolism is more important than America choosing the first female president. But outside America, the symbolism of a woman in the White house is even greater. Hillary Rodham Clinton will be a great role model for billion of girls and women around the world.
Clinton is ready to lead from the first day of her presidency. She has a consistent program, a great experience, understanding of the world and have so far made a nearly perfect campaign. Her campaign is that well run that she has been accused of being manipulative, cold and impersonal. Maybe that is the normal way to describe a woman that is competent and professional? (Oups, in this moment I get a mail from the Clinton campaign featuring her final message before the Iowa caucus. Let's say I am on message…)
Barack Obama has a great charisma and has the potential to be a truly great president in the future, and he will be a good president if he ends up as the nominee. He want to be a different kind of politician, but he can’t perform politics as usual if he want to beat Clinton. He needs to offer something different. He did that when he started his campaign but that has declined.
I dated Obama, but I am marrying Clinton.
I haven’t written anything at all about Chris Dodd. Well, I think it is telling. What choice does Dodd offer in the primary? I haven’t understood that yet, and no one else seem to have done that either.
Min undersökande medborgarjournalistik förde mig förbi S:t Larsparken i Linköping, på väg hem under den sena nyårsnatten. Min avsikt var att undersöka hur det ”elektriska springvattnet” såg ut i mörker och jag upptäckte vad som orsakat upprördheten jag skrev om i en tidigare blogg.
I S:t Larsparkens mörker upptäckte jag en fontän av ljus istället för av vatten. Jag är inte säker på att jag tycker om det, eller så är det bara platsen som är fel.
Men en fontän gör inte S:t Larsparken till Trocadéro.
Och Storgatan är fortfarande inte The Strip...Andra bloggar om Linköping
When I’m deciding which party to support in Sweden, the main reason for my choice is the ideology the party is representing. Endorsing an American candidate for president is different; even though ideology do matter, how America will influence the rest of the world is more important and how America will express their leadership.
A genocide in Kosova was prevented thanks to American intervention in the late 1990:th. It’s impossible for the rest of the world to stop genocide in Darfur without America. The world need a superpower that is ready to use force to enforce peace and prevent war, but which main task is to secure democracy and stability though international cooperation, not through unilateral enforcement.
Therefore the candidates’ position on Iraq is important. I was discussing that a year ago when the Iraq Study Group released their report, and I thing what I wrote then is still relevant:
Both the report and the public opinion in America suggest that the American presence in Iraq will decline. In the long run it’s a wise strategy – a massive American military presence is hardly the best way to form a democratic and free Iraq.
But America can not ‘cut and run’ from their self chosen responsibility in Iraq. A to quick removal of the US troops that is not matched by stronger Iraqi institutions risk to escalate the civil war and killing even more. The saying ‘if you break it you fix it’ can be used also when discussing the American involvement in Iraq.
Another issues where America’s next president need to show leadership and take responsibility is the fight against the climate change. US is by far the country that emits most green house gases and still President Bush and the then republican congress didn’t ratify the Kyoto protocol. The results from the Bali conference was also far from enough. It is not enough if America stop the increase of green house gases. The emissions need to be reduced. Now.
The third important international issue – after America’s leadership in the world and the fight against global warming – is the fight against world poverty. A more peaceful world is one important condition. A fair and free trade is another requirement to allow the developing countries to develop. And it is not only a benefit for the developing countries – I think we all can benefit of free trade.
For America to be taken seriously while showing leadership, America need to live up to the American ideals and to the demands on the only remaining superpower. The current administration’s undermining of Habeus Corpus – i.e. at Guatanamo Bay – Is a betrayal to those ideals. The use of torture and other violations of the Geneva Convention are other.
Domestic issues will not influence me to the same degree as international will, but the president’s positions on social issues influence other countries. In many countries a woman’s right to chose is not a political issue. In America it is, and I want a president that is pro choice and a president that support the constitution’s separation of church and state.
And off course, even though I’m not affected, I think America need a reformed health care system. It can’t be right that a nation using more resources than any country in the world to health care still has so many of it’s citizens without a proper health care. And I think that decreased injustice between the economic and social privileged and the less fortunate is good.
In earlier elections, one of the mayor issues has been electability – a candidate’s capability to win the election. That is of course still important, but this year almost all democratic candidates are terrific and should have a good chance winning the election regardless of who their republican opponent is.
Jag ser i tidningen att ett träd brann i Valla igår. Jag märkte ingenting trots att det var precis utanför mitt hus. Det är ett märkligt liv jag lever när jag tydligen har mer koll på vad som händer i Iowa än vad som händer vid min egen ytterdörr.
Linköpingsbo, östgöte, europé, kosmopolit, socialdemokrat, hälso- och sjukvårdspolitiker och civilingenjör i varierande ordning.
Tycker att sjukvårdspolitik är det roligaste som finns i världen. Maniskt informationsberoende.
Får Dagens Samhälle, Mersmak, Cykla, Svensk golf och en massa andra tidskrifter hemskickade som jag inte kan hålla reda på.
Cyklar så ofta jag får chansen, spelar nästan aldrig golf, men går och tittar på alla hemmamatcher LFC spelar.