Säkerhetskontroll

På flygplatsen Berlin-Schönefeld på väg hem:
Säkerhetsvakt: Do you have any liquids?
Martin: Only toothpaste.
Säkerhetsvakt: Lipstick?!?

Undra om jag artikulerade dåligt eller om jag bara skapade sådana förväntningar...

Obamas berlintal, nu på Youtube

Nu kan du själv se hela det tal Barack Obama höll i Berlin 24 juli.



En annan av åhörarna har videobloggat från talet. Han stod på samma plats som jag och jag skymtar förbi i en del sekvenser; ni kan till exempel se mig 1:30 in i filmen.

Mer Berlin

Berlin var en spännande upplevelse och jag grämer mig för att jag inte besökt staden tidigare. Det händer så mycket här att den staden jag såg under mitt besök är en helt annan stad än den som fanns för bara några år sedan. Men eftersom jag inte sett staden tidigare kan jag inte se förändringen och relatera den till någon.

Fast lite kunde jag märka. När jag promenerade runt Alexanderplatz fick jag en omisskännlig öststatskänsla, särskilt när jag fortsatte direkt till kvarteren kring Kurfürstendamm som är lika mycket väst som Alexanderplatz är öst. Däremellan finns de återuppväckta kvarteren runt Unter den Linden. Och så finns det områden där muren stod. Där växer en helt ny stad fram, en stad som inte fanns för 20 år sedan. Allra tydligast tror jag det är på Potsdamer Platz. Murens gamla sträckning markeras av stenar i marken som leder rakt in i futuristiska stål- och glasskapelser.

Alexanderplatz

Minneskyrkan vid Kurfürstendamm, sedd från Wittenbergplatz

Unter den Linden
Potsdamer Platz

På några platser finns muren bevarad. Återigen är det ironiskt att muren som förut inneslöt människor nu själv är inhägnad för att skydda den från människors åverkan!

Berlinmuren – nu muromgärdad

Roliga trafikljus

Det är de små detaljerna som gör det!

När Öst- och Västberlin slogs samman till en stad började undan för undan de östtyska trafikljusen att bytas ut mot västtyska. Det blev väldiga protester då figurerna på de östtyska trafikljusen såg mycket trevligare ut. De hade skapats med föresatsen att få barnen att tycka att övergångsställen var en rolig upplevelse.

Jag visar ingen bild på den gröna gubben, men har ser glad – ja, nästan upphetsad - ut över möjligheten att få gå över gatan...

En oväntat stark minnesplats

De stora upplevelserna är de oväntade. När jag var i Washington DC för två år sedan hamnade jag av en slump på monumentet över president Franklin D Roosevelt som gjorde ett stort intryck på mig. Idag i Berlin var jag med om samma sak då jag stötte på minnesplatsen för förintelsen.

Minnesplatsen utgörs av ett helt kvarter med stenblock, 2700 stycken. Ju längre in mot mitten av kvarteret du kommer, desto högre blir stenarna. Samtidigt blir marken lägre och lägre.

Konstnären bakom verket har inte uttalat sig om verkets symbolism utan varje betraktare får skapa sin egen. Den tolkning jag hörde som berörde mig mest handlar om människorna som går in i minnesplatsen. I början syns de tydligt, men plötsligt – då marken sjunker och stenarna stiger – är de försvunna. En medmänniska som alldeles nyss gick ibland oss är borta.

Med tiden kommer stenarnas skarpa kanter att trubbas av. Om 100 år kommer minnesplatsen för förintelsen att se annorlunda ut än vad den gör idag.

Och medan minnet över förintelsens offer lever i Berlin ser jag att nazister tänker demonstrera i Linköping på lördag. Glädjande nog läser jag också att linköpingsborna uppmanas att visa sitt avståndstagande genom att gå ut på stora torget och skramla nyckelknippor. Gör det du också!

Ett kvarter från minnesplatsen finns ett multikulturellt dagis. Som en historisk ironi ligger Hitlers bunker mitt emellan minnesplatsen för förintelsen och detta dagis.

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om förintelsen och Berlin

Obamas tal: A World that Stands as One

Obamas tal A World that Stands as One inför 200 000 (!) åhörare i Berlin slår an ett nytt tonfall för vår värld. I en senare av det här blogginlägget kan ni läsa det som jag tyckte var de viktigaste delarna av hans tal. Obamas huvudbudskap var att det finns stora uppgifter i världen som USA och Europa måste ta sig an tillsammans. Exemplet Berlin visar vad som är möjligt när USA och ett demokratiskt Europa samarbetar och det samarbetet behövs i lika hög utsträckning i en värld där vi blir allt mer beroende av varandra.

Inför talet hade det spekulerats om han skulle försöka efterlikna John F Kennedys tal och yttra något minnesvärt på tyska (som ”Ich bin ein Berliner”) men istället spelade Obama delvis på ett tema från Ronald Reagens tal i Berlin då Reagen uppmanade Gorbatjov ”tear down that wall”. Obama talade nämligen om att det finns nya murar som måste rivas: murar mellan USA och Europa, rika och fattiga, olika etniska grupper och religioner.

Men mest av allt handlade talet om hur vi påverkas av vad som händer i andra delar av vår planet och att vi därför har ett gemensamt ansvar:

The terrorists of September 11th plotted in Hamburg and trained in Kandahar and Karachi before killing thousands from all over the globe on American soil.

As we speak, cars in Boston and factories in Beijing are melting the ice caps in the Arctic, shrinking coastlines in the Atlantic, and bringing drought to farms from Kansas to Kenya.

Poorly secured nuclear material in the former Soviet Union, or secrets from a scientist in Pakistan could help build a bomb that detonates in Paris. The poppies in Afghanistan become the heroin in Berlin. The poverty and violence in Somalia breeds the terror of tomorrow. The genocide in Darfur shames the conscience of us all.

Även om 1900-talets berlinmur fallit pekade Obama på att vår tids utmaningar kräver att vår tids murar faller.
Americans and Europeans alike will be required to do more - not less. Partnership and cooperation among nations is not a choice; it is the one way, the only way, to protect our common security and advance our common humanity.

That is why the greatest danger of all is to allow new walls to divide us from one another.
The walls between old allies on either side of the Atlantic cannot stand. The walls between the countries with the most and those with the least cannot stand. The walls between races and tribes; natives and immigrants; Christian and Muslim and Jew cannot stand. These now are the walls we must tear down.

Och det finns goda exempel som visar att det är möjligt:
We know they have fallen before. After centuries of strife, the people of Europe have formed a Union of promise and prosperity. Here, at the base of a column built to mark victory in war, we meet in the center of a Europe at peace. Not only have walls come down in Berlin, but they have come down in Belfast, where Protestant and Catholic found a way to live together; in the Balkans, where our Atlantic alliance ended wars and brought savage war criminals to justice; and in South Africa, where the struggle of a courageous people defeated apartheid.

I sitt tal redogjorde Obama för förvånantsvärt långtgående ambitioner: en värld utan kärnvapen, att USA behöver agera med samma allvar som Tyskland för att minska koldioxidutsläppen.

Talets allra starkaste del var när Obama talade om vilken gemensam uppgift vi har:
And this is the moment when we must give hope to those left behind in a globalized world. We must remember that the Cold War born in this city was not a battle for land or treasure. Sixty years ago, the planes that flew over Berlin did not drop bombs; instead they delivered food, and coal, and candy to grateful children. And in that show of solidarity, those pilots won more than a military victory. They won hearts and minds; love and loyalty and trust - not just from the people in this city, but from all those who heard the story of what they did here.

Now the world will watch and remember what we do here - what we do with this moment. Will we extend our hand to the people in the forgotten corners of this world who yearn for lives marked by dignity and opportunity; by security and justice? Will we lift the child in Bangladesh from poverty, shelter the refugee in Chad, and banish the scourge of AIDS in our time?

Will we stand for the human rights of the dissident in Burma, the blogger in Iran, or the voter in Zimbabwe? Will we give meaning to the words "never again" in Darfur?

Will we acknowledge that there is no more powerful example than the one each of our nations projects to the world? Will we reject torture and stand for the rule of law? Will we welcome immigrants from different lands, and shun discrimination against those who don't look like us or worship like we do, and keep the promise of equality and opportunity for all of our people?

People of Berlin - people of the world - this is our moment. This is our time.

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om Obama och Berlin

Rock-star-Obama

Obama skakar händer efter talet.

Jag är precis hemkommen till hotellet efter den makalösa upplevelse som utgjordes av Barack Obamas tal i Berlin. Där jag stod – nästan längs fram efter att ha varit på plats flera timmar i förväg – var det omöjligt att se hur många det var. Men flera hundra meter från talarstolen satt storbildsskärmar för att alla de som stod längs gatan mot Brandenburger Tor skulle kunna se talet och ny på tyska nyheterna talar de om hundra tusentals åhörare. Bakom mig stod en gigantisk läktare för fotografer och för mobila tv-studior. Entusiasmen blev total när Obama efter sitt tal gick fram och skakade hand med åhörarna.

Själva talet var bra och slog an en hoppfull ton för världen. Jag återkommer senare till det. Under tiden får ni njuta av lite bilder.

Provisorisk tv-studio (där Berlins borgmästare intervjuas. Han var populär bland åhörarna som applåderade när han syntes)

Läktaren för fotografer. Troligtvis krävdes ett mindre kärnkraftverk för att driva alla lampor.

Folkmassan på väg hem.

Storbildsskärmen som stod flera hundra meter från talarstolen.

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om Obama

Barack Obama i Berlin

Imorgon kväll åker jag till Berlin. Orsaken är att Barack Obama är i Europa och eftersom Europa inte ligger så långt bort passar jag på att lyssna på honom. Han håller ett tal på torsdag kväll i Tiergarten. Obamakampanjens egen information finns på my.barackobama.com

Jag kommer att ha med mig min dator och eventuellt kunna rapportera mina intryck efter talet.

Det finns hopp?

Det kanske finns hopp för världen när allt kommer omkring?!

T. Boone Pickens var en av de stora finansiärerna bakom Swift Boat Veterans for Truth, en republikansk smutskastningskampanj som fällde John Kerry i det amerikanska presidentvalet 2004. Inför detta presidentval träffades ånyo en grupp förmögna republikaner för att upprepa snitt smutsiga hantverk.

Men det gick inte helt som tänkt.

”I’m out of that”, deklarerade Pickens.

Istället bestämde han sig för att ta sig an ett fråga som han ansåg vara större än vem som valdes till president: USA:s beroende av utländsk olja. Själva sakfrågan engagerar många och det finns olika förslag till lösning. John McCain – som tidigare stödde förbudet av oljeborrning till havs – vill nu häva förbudet.

”I've been an oil man all my life, but this is one emergency we can't drill our way out of”, förklarar Pickens som genom tv-reklam för sin ”Pickens Plan” nu sätter press på presidentkandidaterna.

Till Sex and the Citys försvar

John Steinbeck skrev en gång:
”New York är en gräslig stad, en smutsig stad. Klimatet är en skandal. Dess politik används för att skrämma barn. Trafiken är vanvettig. Konkurrensen är mördande. Men det är någonting mer – när du en gång har bott i New York och det har blivit ditt hem, så är det ingen annan plats som duger.”

En vän lockade mig att se biofilmen Sex and the City. Medan många som recenserat filmen fokuserar på annat tycker jag att filmen i hög grad handlar om New York. Men av publiken i biosalongen att döma är inte jag filmens primära målgrupp. I den närapå fullsatta stora salongen var vi fyra män, alla där i kvinnligt sällskap. Vi var ungefär lika många som hade fyllt 30.

Min egen erfarenhet av tv-serien Sex and the City är också mycket begränsad. Jag tror inte jag någonsin sett ett helt avsnitt. Jag trodde serien handlade om några unga singlar som bor i New York. I filmen visade det sig att en av dem firade sin 50-årsdag, hälften hade barn, de flesta var eller var på väg att gifta sig och en av dem bodde till och med i Los Angeles!

Så utan något personligt förhållande till serien fick jag helt enkelt ta tiden i biografen som en filmupplevelse i sig. Och inte kommer filmen att gå till historien tillsammans med Trollkarlen från Oz eller Stjärnornas krig. Däremot är filmskaparna duktiga yrkesmän som skapat två och en halv timmes i högsta grad uthärdlig underhållning.

Och även om det inte är filmhistoriens höjdpunkt så är det en kulturspegel som kan stå sig, en skildring av vår nutid. Den visar ett urbant leverne och konsumtionshunger. Däremot upplever inte jag kläder och skor som huvudsaken i filmen. Den filmrecensent som menade att Carries förhållande till sina skor var överordnat förhållandet till Mr Big talar inte sanning! I centrum står mänskliga relationer – mellan både vänner och älskande – och vår eviga strävan att känna oss älskade för den vi är.

En kurskamrat från universitetet dumpade hela äktenskapsmarknaden när han bjöd sin flickvän till Florens och friade till henne på en av broarna över Arno. När jag såg Sex and the City insåg jag att det går att komma ett steg längre. Då Miranda och hennes man återförenas mitt på Brooklyn Bridge förstår jag att det är svårt att hitta någon mer romantisk plats i världen.

För det var det Sex and the City handlar om. Kärlek och längtan. Vänskap och staden.

Det som kan vara gräsligt. Skandalöst. Skrämmande. Vanvettigt.

Men när du väl har varit där så finns det inget annat som duger bättre.

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om New York Sex and the City

Mer statistik från Vätternrundan

Nu på semestern har jag haft gott om tid att analysera min prestation på årets Vätternrunda. En ovärderlig hjälp är den excelfil med alla tider som någon lyckats tanka hem från Vätternrundans inte helt lättöverskådliga resultattjänst.

I år räckte mina 9 timmar och 48 minuter till en delad 1497:e plats, att jämföra med förra året då 10 timmar och 26 minuter gav mig en delad 1794:e plats. Trots att jag i år hade både en snabbare tid och en bättre placering gjorde de mer gynnsamma vindförhållandena denna runda överlag snabbare än förra årets. Det märktes bland annat på den snabbaste klungan – innehållande OS-guldmedaljören Bernt Johansson – som förra året cyklade på 7 timmar och 43 minuter och i år tog sig de 30 milen runt Vättern på fantastiska 7 timmar och 30 minuter. Det är en snittfart på 40 kilometer i timmen. En arbetskamrat till mig har skaffat en racer och han har som snabbast cyklat 42 kilometer i timmen…

Min egen snittfart blev mer modesta 30,6 km/h (förra året 28,8 km/h). Om jag räknar bort de totalt 25 minuter jag stod still – vattenpåfyllning i Gränna, lunch i Hjo och ytterligare ett stopp vid dikeskanten – blev medelhastigheten under själva cyklandet 32 km/h. Till skillnad från tidigare år lyckades jag hålla ett ganska jämt tempo hela vägen, med en liten svacka halvvägs. Det var de sista milen, från Medevi till Motala, som skiljde sig mest för där gick det riktigt fort. Jag hade energi i kroppen och ville göra slut på cyklandet och på den sträckan var jag topp 400.

Snittpulsen låg på ganska behagliga 128 slag per minut (jämfört med 127 bpm förra året). Som ni själva redan räknat ut betyder det att det krävdes 75264 hjärtslag för att komma runt Vättern i år!

Bilen är tagen av Sven Wennerström

Andra bloggar om Vätternrundan och cykling

Fel val?

I höst har jag två veckors semester för att delta i den amerikanska valrörelsen. Jag valde mellan att vara där på valdagen i början av november eller att vara i Denver under det demokratiska partikonventet i slutet av augusti. Till slut valde jag valdagen, eftersom det skulle vara omöjligt att få komma i närheten av händelserna på partikonventet. Det är inte en riktigt lika stor poäng att sitta hemma hos mina vänner i Denver och titta på tv.

Men så ställer Barack Obama allting på huvudet och jag inser att jag valde fel. Precis nu meddelar hans kampanj att det tradidtionella talet där presidientkandidaten accepterar nomineringen kommer att vara öppet för alla på Denver Broncos hemmaarena i Denver som tar 75000 åskådare.

Alla räknar med att det ska bli fullsatt.

Hur många andra politiker - eller människor överhuvudtaget - i världen kan dra 75 000 åsådare till ett politiskt tal?