Målgång i Vätternrundan

Mitt mål med årets Vätternrunda var att cykla under 10 timmar och jag cyklade under 10 timmar. Mission accomplished!

Som jag bloggade före start kände jag mig inte helt förberedd fysiskt. Men om fysiken inte var på topp så var jag desto mer fokuserad. På min systerns studentmottagning i fredags var jag säkert världshistoriens tråkigaste storebror; istället för att vara glad och social satt jag och förberedde mig genom att mentalt cykla genom loppet.

Jag var nästan för fokuserad, för när jag försökte somna tidigt på fredagskvällen gick det inte utan jag fick hoppa upp med bara någon timmes sömn i kroppen. Under en period av loppet var jag så trött att jag nästan somnade vid styret.

Att jag cyklade på lite för tunga växlar märktes när axlarna började värka i Jönköping när en tredjedel av loppet var kört. Till sist gjorde det så ont att jag hade svårt att hålla i styret. Efter halva loppet märktes att jag inte ägnat mig åt tillräckligt mycket styrketräning av rygg och mage för då blev rumpan öm så jag hade svårt att sitta.

Men jag hade tur med väder och vind och hade oftast ganska bra klungor att åka i. Efter Hjo hade jag omdömet att släppa en klunga som gick lite för fort för att jag skulle orka hela vägen och mina stopp – i depåerna i Gränna och Hjo – gick på totalt 25 minuter istället för planerade 45. Att jag lyckades hålla ett jämt och bra tempo märks om mina passertider jämförs med dem som jag planerat. Gyllene Uttern utanför Gränna passerades nio minuter innan jag planerat (det var lite mindre motvind än vad jag trott), i Fagerhult var jag två minuter före mitt schema, Karlsborg passerades 21 minuter ”för tidigt” (lunchpausen i Hjo gick 20 minuter snabbare än beräknat). Till Medevi kom jag med elva minuters marginal och målet nåddes efter nio timmar och 48 minuter.

Den tuffaste delen av min runda var efter Hjo. Dels var jag tvungen att smälta lasagnen jag ätit i Hjo. Dels hade jag slarvat med ätandet tidigare under rundan, sedan värkte det som sagt överallt i kroppen. Då fick jag gymnastisera lite på sadeln och när lunchen var smält började jag knapra i mig energibar och suga i mig energi gel.

Jag hade långsamt återfått energin när nästa motgång slog emot mig; motvinden på bron över Hammarsundet när banan vände söderut. Trafikskylten som varnade för starka vindar gjorde det bara ännu värre och den lilla klungan jag åkt med stannade vid depån strax efter bron. Sedan följde en mil då jag fick slita själv i motvinden innan en ny klunga hann upp mig som jag åkte med in till mål. Det var mest vilja och envishet som fick mig att hålla deras tempo – och jag kunde naturligtvis inte låta bli att göra min del av dragjobbet också…

Nu vet jag var min gräns går. När jag spurtade i mål hade jag inte kunnat cykla en meter längre, inte en sekund fortare. Om jag ska cykla Vätternrundan någon mer gång blir det inte för att cykla fort utan det får bli i maklig fart och med gott sällskap.

Ett potentiellt sådant sällskap är min gamle vän Sven som jag träffade precis efter målgång. Han har cyklat en gång tidigare men i år stod han och väntade på att hans sambo Christina skulle komma i mål. Det gjorde hon också. Grattis!

Andra bloggar om Vätternrundan och cykling