Dödsstraff är fel

Igår verkställdes dödsdomen mot Saddam Hussein. Att Hussein döms för sina brott är rätt och riktigt. Dödsstraff är däremot fel även när det handlar om en störtad diktator och folkmördare. Det ger en bitter eftersmak till någonting som i grunden är väldigt positivt – att diktatorer och statschefer ska kunna ställas till svars för sina handlingar då de grovt kränker grundläggande mänskliga rättigheter.

Verkställandet av dödsdomen avbryter en sådan process. Hussein har dömts för att av sina brott och genom avrättningen kommer han inte att ställas till svars för flera andra avskyvärda brott han begått, som gasattacken på befolkningen i Halabdja.

Jag kan naturligtvis inte leva mig in i hur Hussiens alla offer känner sig, men jag kan tänka mig att domen ger en större tillfredsställelse än straffet. Nu är straffet verkställt. En rad domslut kommer därmed aldrig att komma.

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om Saddam Hussein, Irak och dödsstraff

Te dä språk ja älsker

Via Esbatis kommentarer (som i sin tur tipsats av Krohnman) upptäcker jag ett klipp på vår nuvarande finansminister, där han bland annat avslöjar vad han ska göra om han blir statsminister…

Men allra bäst är den vackra dialekten vi hör. Så vill jag också kunna prata!
D

Framtida regionindelning

Ansvarskommittén ska presentera sitt betänkande om det framtida Sveriges organisation den 28 februari. Under hela Ansvarskommitténs historia har det varit allra roligast rita kartor över framtida regionindelningar. Kommittén själv har klokt nog avhållit sig från det och istället funderat på vad en eventuell regional nivå ska lösa för uppgifter. Nu verkar uppdraget börja falla på plats och då kan det också vara rimligt att fundera på hur regionerna som ska utföra uppdraget kan se ut.

En som funderat på det är den centerpartistiske riksdagsmannen – en gång för länge sedan min kollega i kyrkorådet i Bankekind – Staffan Danielsson som skriver om regionindelningen på sin blogg. Jag lämnade följande kommentar på Staffans artikel:

En klok ordning i regiondiskussionen är väl följande:
1. Vilka uppgifter ska ligga på en regional nivå?
2. Ungefär hur stora (i betydelsen invånarantal, inte yta) behöver regionerna vara för att kunna utföra uppgifterna på bästa sätt.
3. Hur ritar vi en karta som fungerar, utifrån vad vi kommit fram till i punkt 1 och 2.

Under hela ansvarskommitténs historia har det hela tiden varit roligast att börja med punkt 3.

Nu verkar det som om en stor uppgift för de nya regionerna kommer att vara sjukvården. Inom sjukvården finns behov av regioner som är större än dagens landsting eftersom det underlättar kompetensspridning och ger möjlighet till specialisering och bättre utnyttjande av sjukvårdens resurser. Dagens sjukvårdsregioner - med ungefär 1 miljon invånare - är en anpassning till de behov som finns och kan tjäna som grund för hur stora de framtida regionerna kan vara.

Ett sådant invånarunderlag innebär naturligtvis att regionen (eller regionerna) i norra Sverige blir väldigt stora till ytan. Samtidigt - om vi menar att en mälardalsregion med Stockholm ska ha samma uppgifter och ansvar som en mer glesbefolkad norrlandsregion kan inte invånarantalet skiljas allt för mycket.

Om vi ändå tycker avstånden inte ska bli allt för stora kan vi få en mälardalsregion där nästan halva landets befolkning bor, och flera småregioner med bara några hundra tusen invånare.

Det skulle i så fall skapa behov av ett asymmetriskt kommunalt självstyre. Jag har dock inte hört någon från ansvarskommittén som tyder på att de tänker föreslå något sådant?

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om Ansvarskommitten

Årets julklapp: Vredens druvor

Ni kanske – precis som jag brukar vara – är ute i absolut sista ögonblicket för att hitta julklappar. Min lillebror har önskat sig några böcker i julklapp. Nu kommer han inte att få just någon av dem som var på hans önskelista men han kommer att få John Steinbecks Vredens druvor.

Jag läste Steinbecks mästerverk – ett av hans mästerverk menar jag – medan jag var i USA i höstas. Samtidigt som jag läste om hur familjen Joad och hur lantarbetarna i 30-talsdepressionens Kalifornien bjöd under varandra i lön för att överhuvudtaget få tjäna någonting folkomröstade de boende i Colorado om att höja minimilönen. Minimilönen infördes första gången som en del av Franklin D Roosevelts New Deal något år efter att Vredens druvor utspelas. Ibland kan verklighetens sammanhang göra stor litteratur ännu större.

Folkomröstningsförslaget gick igenom. Nu höjs minimilönen i Colorado för första gången på nästan tio år. Och inte bara det, ett av de beslut som den nya demokratiska majoriteten avser att fatta under sina 100 första timmar är en höjning av den federala minimilönen. I USA är det här en politisk fråga. Den republikanske guvernörskandidaten i Colorado - Bob Beauprez – var motståndare till en höjd minimilön eftersom det inkräktar i det fria företagandet, vilket enligt honom ger längre tillväxt och mindre pengar för alla att dela på. Av samma anledning var Beauprez motståndare till lagar som förbjuder diskriminering av homosexuella i arbetslivet. Behöver jag säga att jag inta hade några problem med att delta i Bill Ritters vinnande demokratiska guvernörskampanjen…

I Sverige är inte minimilöner en politisk fråga på samma sätt som i USA. Här regleras det istället i kollektivavtal som sluts mellan arbetsmarknadens parter – arbetsgivare och fackliga organisationer. Oavsett om minimilönen regleras med lag eller avtal förhindrar den en sådan situation som drabbade familjen Joad i Vredens druvor, att arbetstagarna konkurrerar ner sina löner till svält. För företagen innebär det också konkurrens på lika villkor; ett ineffektivt företag kan inte subventionera sin verksamhet med låga löner. Det företaget som inte klarar sig i konkurrensen slås ut och effektiva företag kan istället expandera och anställa flera.

Minimilöner är inte en politisk fråga i Sverige men en del borgerliga riksdagsledamöter har gjort utspel mot kollektivavtalen. Så får de naturligtvis tycka, men jag tycker de har fel. Det finns två alternativ till dagens system med kollektivavtal. Det ena är det som representeras av den republikanske Beauprez och vars konsekvenser skildras av Steinbeck i Vredens druvor. Det andra alternativet är dagens amerikanska system där det är politikerna – eller medborgarna i folkomröstningar – som får reglera villkoren på arbetsmarknaden. Jag tror det är bättre att de reglerna görs upp av företagen och arbetstagarorganisationerna själva eftersom de har mycket bättre sakkunskap än politikerna i riksdagen.

Vredens druvor återfinns på många listor över 1900-talets bästa böcker, bland annat på tionde plats hos The Modern Library. Boken har inspirerat Bruce Springsteen till The Ghost of Tom Joad där han sjunger:
”Now Tom said ‘Mom, wherever there's a cop beatin' a guy
Wherever a hungry newborn baby cries
Where there's a fight 'gainst the blood and hatred in the air
Look for me Mom I'll be there
Wherever there's somebody fightin' for a place to stand
Or decent job or a helpin' hand
Wherever somebody's strugglin' to be free
Look in their eyes Mom you'll see me.’”


Den misär, utslagning och järnhårda lönelagskonkurrens som skildras av Steinbeck är en del av den amerikanska historien och av hela världens arbetarerörelsehistoria. Mitt i detta finns solidaritet och samarbete – vägen till bättre villkor. Det är det familjen Joad symboliserar i Vredens druvor; det är det Springsteen sjunger om.

Och det är någonting som också är en del av den amerikanska framgångstraditionen. En sentida beskrivning gjordes av den amerikanska politikens wonder-boy Barack Obama i ett tal på demokraternas partikonvent 2004.

”It’s not enough for just some of us to prosper -- for alongside our famous individualism, there’s another ingredient in the American saga, a belief that we’re all connected as one people. If there is a child on the south side of Chicago who can’t read, that matters to me, even if it’s not my child. If there is a senior citizen somewhere who can’t pay for their prescription drugs, and having to choose between medicine and the rent, that makes my life poorer, even if it’s not my grandparent. If there’s an Arab American family being rounded up without benefit of an attorney or due process, that threatens my civil liberties.

It is that fundamental belief --- It is that fundamental belief: I am my brother’s keeper. I am my sister’s keeper that makes this country work. It’s what allows us to pursue our individual dreams and yet still come together as one American family. E pluribus unum: ‘Out of many, one.’”

Det är mitt julevangelium. God Jul!

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om USA, kollektivavtal, John Steinbeck, Vredens druvor, Barack Obama, Bruce Springsteen och jul

Partiordförandevalet

Det börjar bli dags att kommentera socialdemokraternas partiledarval. Då både Margot Wallström och Carin Jämtin för en dryg vecka sedan återuppredade sina nej kände jag frustration över att den lovvärda öppna process där vi vanliga medlemmar involverades föll platt till marken. Det är inte så meningsfullt att vi samtalar om vilka kandidater vi vill ha och efter det att vi nominerat dem upptäcker att de inte alls kandiderar. Min egen ambition att skriva någonting när det var aktuellt slocknade då jag upptäckte att Anna redan skrivit det inlägget jag ville skriva.

I vilket fall, Valla s-förening där jag själv är ordförande har nominerat våra kandidater. Vi var överens om att – utan särskild rangordning – Carin Jämtin, Wanja Lundby-Wedin och Margot Wallström skulle vara utmärkta som partiordförande. När nu både Wallström och Jämtin – även om det fortfarande finns ett litet hopp gällande Jämtin – så är Wanja Lundby-Wedin den enda som är kvar av våra kandidater.

Det tycker jag är trist. Inte så att Lunby-Wedin är en dålig kandidat. Jag har ju själv varit med och nominerat henne. Men visst hade det varit fantastiskt att tvingas ta ställning till tre så dugliga kandidater som alla var intresserade? Nu får jag bara hoppas att Wanja Lundby-Wedin är beredd att ställa upp.

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om partiledare, socialdemokraterna och politik

Barack Obamas tillkännagivande...

Barack Obama har under hösten mjukat upp sitt tidigare nej på frågan om han planerar att kandidera i presidentvalet 2008. Häromdagen besökte han för första gången demokratiska partiet i det strategiskt viktiga New Hampshire. Och igår offentliggjorde han en viktigt meddelande om framtiden…
Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om USA, USA-valet 2008 och Barack Obama

Vinster och vinstintressen

Jag har alltid tyckt att den så kallade stopplagen är onödig. För oss socialdemokrater i Östergötland är det inte aktuellt att privatisera några sjukhus och inget annat parti har (öppet) argumenterat för något sådant. Skulle något parti gå till val på en sådan politik och få en majoritet av rösterna så är det också en sådan politisk östgötarna förtjänar. Dessutom bör vi även i praktiken ha ett kommunalt självstyre.

Jag är inte heller rädd för att – när det är lämpligt – använda alternativa utförare. Den liberale bloggaren Anders Märak-Leffler använder ett exempel jag själv använt mig av i tidigare debatter. Jag tycker också att debatten om vem som ska utföra den offentliga verksamheten blockerar diskussionen om mycket viktigare frågor: Vad ska vi ta ett gemensamt ansvar för? Vilka behov ska tillfredsställas? Vilka behov ska prioriteras bort?

För att använda entreprenader tycker jag det är viktigt att vi som beställare vet vad vi vill ha och kan formulera det i en uppdragsbeskrivning. Vi måste kunna använda ett ersättningssystem som stimulerar till ett önskvärt beteende där kvaliteten är god och det varken förekommer en överproduktion eller underproduktion. Slutligen måste det vara möjligt att följa upp för att vi ska kunna veta att vi får det vi beställt och betalat för. Ett sjukhus är en alldeles för komplex verksamhet för att jag ska våga ta det ansvaret som beställare.

Jag har ibland stött på motstånd inom mitt eget parti i min syn på alternativa utförare, men jag tycker ändå att vi socialdemokrater varit konsekventa i att landstingets egen produktion och andra utförare ska kunna konkurrera på lika villkor. Den sämsta hjälpen jag kan få är borgerliga debattörer och politiker som ser alternativa utförare som ett mål i sig.

När jag läste Ernst Kleins krönika Billigare utan vinst i måndagens Corren tyckte jag först att han argumenterade klokt om vinstbegreppet:
”Nu är det ju så att vårdcentralerna jobbar på landstingets uppdrag och det är landstingets sak att se till att de privata vårdgivarna inte kräver mer pengar än det skulle kosta att driva verksamheten i landstingets egen regi. Uppstår det då en vinst visar det att det är möjligt att driva verksamheten effektivare än som skett när landstinget själv stått för ruljangsen. Kanske lyckas de privata vårdcentralerna dessutom ge bättre service.”

Men sedan sker det något märkligt. Klein fortsätter nämligen men att påstå att ”det blir inte alltid uppskattat av politikerna, som visade sig i striden kring Familjeläkarna i Linköping häromåret.”

Familjeläkarna ville nämligen ha en betydligt högre ersättning än motsvarande ersättning till en landstingsdriven vårdcentral. Att så är fallet har bland annat debatterats i landstingsfullmäktige (där jag själv gör ett inhopp i debatten 24 minuter in i sändningen). Det har också redovisats i Ernst Kleins egen tidning, men det väljer tydligen Klein att blunda för. För varför ska en publicist låta sanningen förstöra den egna tesen?

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om Linköping, sjukvård, privatiseringar, vinstintresse och politik

Inga bokbål i Linköping

Idag hölls en manifestation på ett blåsigt Stora torget i Linköping för det fria ordet i åminnelse av de bokbål som nazisterna anordnade för 70 år sedan. Initiativtagare var de politiska partierna i kommunfullmäktige – s, m, c, fp, kd, v och mp. Orsaken var bland annat att det nazistiska och antidemokratiska nationalsocialistisk front under ett år regelbundet demonstrerat i Linköping.

Manifestationen är viktig, det som sades i talen av partiernas gruppledare var på alla sätt riktigt men det blev nästan lite pretentiöst. Jag tycker ändå det är roligt att se så många linköpingsbor trotsa mörker, blåst, regn och kyla för att positivt manifestera för det fria ordet.

Tyvärr väljer inte alla positiva manifestationer. När vi säger att det fria ordet är viktigt och att böcker aldrig ska brinna i Linköping ger vi också nationalsocialistisk front rätten att argumentera för sina åsikter på Linköpings gator och torg. Det är viktigt – och ärligt talat tror jag inta att nazisterna vinner något stöd av att visa upp sig för linköpingsborna – men jag är inte säker på att alla deltagare i manifestationen är beredda att dra konsekvenserna av sitt ställningstagande.

Tyvärr finns det dem som vill möter nazisterna med nazisternas egna våldsamma metoder. De syntes inte till på kvällens manifestation för det fria ordet. Det visar att de kanske är mer intresserade att använda våld mot andra än att demonstrera för någonting.

Corren skriver mer om manifestationen.

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om yttrandefrihet och Linköping

Stay or go?

After writing my last blogpost about the war in Iraq I realized it might be interesting even for people not reading Swedish. Well, I tried to translate the text!

Three years ago, President Bush said USA had prevailed in the war in Iraq. Since then the situation has worsen. Thousands of American soldiers and uncountable numbers of Iraqis have been killed. The mid term elections one month ago showed that the American people dismiss the Republican ‘stay the course’-strategy. The knowledge that the war in Iraq is not victorious is spread in parts of the Republican Party and today the bipartisan Iraq Study Group presented their report about Iraq.

Both the report and the public opinion in America suggest that the American presence in Iraq will decline. In the long run it’s a wise strategy – a massive American military presence is hardly the best way to form a democratic and free Iraq.

But America can not ‘cut and run’ from their self chosen responsibility in Iraq. A to quick removal of the US troops that is not matched by stronger Iraqi institutions risk to escalate the civil war and killing even more. The saying ‘if you break it you fix it’ can be used also when discussing the American involvement in Iraq.

President Bush has chosen a way that has not brought Iraq forward. From the beginning he chose unilaterism instead of international cooperation. He lied about the reasons for the war and he seem to lack understanding of the situation in Iraq.

Even if America has a great responsibility they themselves can not solve all problems in Iraq. If nothing else they lack credibility. America needs help and those who best can help America in Iraq might be Syria and Iran. President Bush need to swallow his pride, change course and negotiate with these countries about how to bring peace to Iraq, instead of planning yet another war – this time against Iran. If not, America risk the choice between getting stuck in a war in Iraq they cannot win or abandoning the country with genocide and civil war as a consequence.

Stanna eller gå?

För tre år sedan sa president Bush att USA vunnit kriget i Irak. Sedan dess har läget förvärrats allt mer och flera tusen amerikanska soldater och oräkneligt många fler irakier har dött. Det amerikanska kongressvalet för en månad sedan var en tydlig markering från det amerikanska folket att republikanernas ”stay the course”-politik i Irak inte längre hade stöd. Insikten att kriget i Irak inte är på väg att vinnas har också spridit sig i delar av det republikanska partiet och idag presenterade den tvärpolitiska sk Bakerkommissionen sin rapport om Irak.

Både rapporten och opinionen i USA visar att den amerikanska närvaron i Irak kommer att minska. På sikt är det naturligtvis klokt och riktigt – en massiv amerikansk truppnärvaro är knappast den långsiktigt bästa vägen för att skapa ett demokratiskt och fritt Irak.

Samtidigt kan inte USA smita från det ansvar USA tagit på sig i Irak. Ett allt för snabbt tillbakadragande som inte kan svaras upp av starkare inhemska institutioner riskerar att eskalera inbördeskriget och dödandet ännu mera. Talesättet ”if you break it you fix it” bör gälla även USA:s agerande i Irak.

Nu har president Bush valt en väg som inte lett framåt. Han valde från början ett självsvåldigt amerikanskt agerande istället för internationell samverkan. Han ljög om orsaken till kriget och det verkar saknas förståelse för hur situationen i Irak är.

Även om USA fortfarande måste ta ett stort ansvar kan de inte själva lösa problemen i Irak. Om inte annat saknar de trovärdigheten. USA behöver hjälp och de som kanske bäst kan hjälp USA i Irak är Iran och Syrien. President Bush behöver svälja sin stolthet, byta väg och samtala med dessa länder om hur det ska kunna bli fred i Irak istället för att förbereda ytterligare ett anfallskrig mot Iran. Gör han inte det riskerar USA att ställas inför valet mellan att fastna i ett irakkrig som inte går att vinna eller att överge landet med folkmord och inbördeskrig som följd.

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om USA, Irak, irakkommissionen och Bush

Novemberljus - November Light

As I wrote in my last blogpost Linköping is not a dull city. November is a dark month in Sweden. The sun sets very early and even at noon it’s rays of light are weak. Later in the winter – when there is white snow on the ground – it’s not that dark anymore.

In an attempt to lighten the dark passage between autumn and winter, the municipality of Linköping last year introduced a special kind of art exhibition called Novemberljus (November Light). Then, some artists used light to create installations along the Stångå river in Linköping. The exhibition was highly praised by the inhabitants of Linköping and therefore we can see a new version of Novemberljus this year – this year it has moved from Stångån to the very centre of Linköping. Anna and I walked around watching the installations one evening. Here I show some of them. Click on the pictures to enlarge them!

My favourite is probably the glass pyramid in Trädgårdsföreningen. Inside the glass pyramid there is a restaurant. It’s a good place to have lunch in but I’ve not had the opportunity to try it in the evening when the lights are on.

In the rotunda outside the pyramid there is a light show. While music is played the floodlights are chasing each other, and kids are chasing the floodlights… I think the towers with the lights are most impressive. They are looking like creatures from The War of the Worlds or Star Wars.

Another favourite is the parking deck at the old prison. The concrete wall along Gröngatan (Green Street) is – yeah, you guessed it – green. This is the installation I appreciate the most since I pass this wall when I’m going down town. The green light makes that road funnier.

One of the most beautiful and spectacular buildings in Linköping is the city library. Since the walls almost completely are made of glass it’s hard to light them in the same way as for instance the concrete wall of the parking deck. Instead the base of the roof is lit in red and green. By coincident it’s the same colours as in the landlords – LKF’s – logotype. A couple of a year ago I was a member of the board of that company but that’s another story…

Next to the library there is an old gymnastics arena. The artist working with this building remember his own gymnastics lesions as a hell, and the flames is seen on the wall.

I’m disappointed that Domkyrkan – the Cathedral – isn’t used in a better way in this exhibition. But maybe no installation is needed. Our 12:th century cathedral is magnificent in itself.

One of my favourite cafes in Linköping is Café Berget (the Mountain Café). In the summer you can sit by the tables outside the café looking at the people passing by on the street below. Now the tables are replaced by this light installation. I think it’s very appropriate.

The installation at Radisson SAS (or Stora Hotellet – the Grand Hotel – as we native-born Linköpingsbor still want to call it) is elegant in its simplicity. The blue pillars emphasize the vertical structures of the façade.

One of the oldest buildings in Linköping is Rhyzeliusgården (often wrongly called the Monastery). If the cathedral wasn’t used to it’s potential, this installation is more successful. It looks like campfires are surrounding the building.

Rhyzeliusgården is used as a warehouse for the museum in Linköping. The museum building – radical in its functional style when it was built – is also used in Novemberljus. The entrance hall is green and the light is reflected in the pond outside. Around the corner a movie is shown on the wall.

In the museum garden there is an old dry carp pond. Now the ‘fishes’ are swimming in the ‘water’.

The installation at Repslagaregatan is different from the other. I think I read an article where the artist is describing he want to show the people in the centre of his installation.

Lilla Torget (The Small Square). Next to the tree there is a continuously changing ‘painting’. Not on this picture are the figures shown on the ground.

Novemberljus is shown until January 14 2007. If you haven’t seen the exhibition I recommend you to do that. It’s worth a trip to Linköping…

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om Linköping och konst

Friday eve at Santa Fe

The first Friday eve every month the galleries at Santa Fe Drive in Denver are open. I was there last month and it was just like walking along Ågatan in Linköping a Friday eve: lot’s of young people happily walking around. You just have to replace all restaurants and bars with art galleries and studios!

Try to imagine what it would look like in Linköping. First, how many galleries and studios could you gather? Two? Three?

And if you gathered them all at one place, who would show up there a Friday eve? Probably the same twenty people that would show up on a vernissage any other time. And most of them are not that young.

I don’t think the inhabitants in Denver are that much more interested in art than an ordinary inhabitant in Linköping. But Denver is a larger city than Linköping. Therefore there are a much larger number of people in the Denver area that can show up in the art district a Friday eve. Hence, you get more studios with a larger diversity and then even more people can find something they are interested in.

What do we learn from this?

Well, if Linköping continues growing it will be a more exciting city. But Linköping is not dull – I’ll return to this in my next blogpost…

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om USA, Art District on Santa Fe, Denver, Linköping och konst