Vinster och vinstintressen

Jag har alltid tyckt att den så kallade stopplagen är onödig. För oss socialdemokrater i Östergötland är det inte aktuellt att privatisera några sjukhus och inget annat parti har (öppet) argumenterat för något sådant. Skulle något parti gå till val på en sådan politik och få en majoritet av rösterna så är det också en sådan politisk östgötarna förtjänar. Dessutom bör vi även i praktiken ha ett kommunalt självstyre.

Jag är inte heller rädd för att – när det är lämpligt – använda alternativa utförare. Den liberale bloggaren Anders Märak-Leffler använder ett exempel jag själv använt mig av i tidigare debatter. Jag tycker också att debatten om vem som ska utföra den offentliga verksamheten blockerar diskussionen om mycket viktigare frågor: Vad ska vi ta ett gemensamt ansvar för? Vilka behov ska tillfredsställas? Vilka behov ska prioriteras bort?

För att använda entreprenader tycker jag det är viktigt att vi som beställare vet vad vi vill ha och kan formulera det i en uppdragsbeskrivning. Vi måste kunna använda ett ersättningssystem som stimulerar till ett önskvärt beteende där kvaliteten är god och det varken förekommer en överproduktion eller underproduktion. Slutligen måste det vara möjligt att följa upp för att vi ska kunna veta att vi får det vi beställt och betalat för. Ett sjukhus är en alldeles för komplex verksamhet för att jag ska våga ta det ansvaret som beställare.

Jag har ibland stött på motstånd inom mitt eget parti i min syn på alternativa utförare, men jag tycker ändå att vi socialdemokrater varit konsekventa i att landstingets egen produktion och andra utförare ska kunna konkurrera på lika villkor. Den sämsta hjälpen jag kan få är borgerliga debattörer och politiker som ser alternativa utförare som ett mål i sig.

När jag läste Ernst Kleins krönika Billigare utan vinst i måndagens Corren tyckte jag först att han argumenterade klokt om vinstbegreppet:
”Nu är det ju så att vårdcentralerna jobbar på landstingets uppdrag och det är landstingets sak att se till att de privata vårdgivarna inte kräver mer pengar än det skulle kosta att driva verksamheten i landstingets egen regi. Uppstår det då en vinst visar det att det är möjligt att driva verksamheten effektivare än som skett när landstinget själv stått för ruljangsen. Kanske lyckas de privata vårdcentralerna dessutom ge bättre service.”

Men sedan sker det något märkligt. Klein fortsätter nämligen men att påstå att ”det blir inte alltid uppskattat av politikerna, som visade sig i striden kring Familjeläkarna i Linköping häromåret.”

Familjeläkarna ville nämligen ha en betydligt högre ersättning än motsvarande ersättning till en landstingsdriven vårdcentral. Att så är fallet har bland annat debatterats i landstingsfullmäktige (där jag själv gör ett inhopp i debatten 24 minuter in i sändningen). Det har också redovisats i Ernst Kleins egen tidning, men det väljer tydligen Klein att blunda för. För varför ska en publicist låta sanningen förstöra den egna tesen?

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om Linköping, sjukvård, privatiseringar, vinstintresse och politik