Målgång i Vätternrundan

Mitt mål med årets Vätternrunda var att cykla under 10 timmar och jag cyklade under 10 timmar. Mission accomplished!

Som jag bloggade före start kände jag mig inte helt förberedd fysiskt. Men om fysiken inte var på topp så var jag desto mer fokuserad. På min systerns studentmottagning i fredags var jag säkert världshistoriens tråkigaste storebror; istället för att vara glad och social satt jag och förberedde mig genom att mentalt cykla genom loppet.

Jag var nästan för fokuserad, för när jag försökte somna tidigt på fredagskvällen gick det inte utan jag fick hoppa upp med bara någon timmes sömn i kroppen. Under en period av loppet var jag så trött att jag nästan somnade vid styret.

Att jag cyklade på lite för tunga växlar märktes när axlarna började värka i Jönköping när en tredjedel av loppet var kört. Till sist gjorde det så ont att jag hade svårt att hålla i styret. Efter halva loppet märktes att jag inte ägnat mig åt tillräckligt mycket styrketräning av rygg och mage för då blev rumpan öm så jag hade svårt att sitta.

Men jag hade tur med väder och vind och hade oftast ganska bra klungor att åka i. Efter Hjo hade jag omdömet att släppa en klunga som gick lite för fort för att jag skulle orka hela vägen och mina stopp – i depåerna i Gränna och Hjo – gick på totalt 25 minuter istället för planerade 45. Att jag lyckades hålla ett jämt och bra tempo märks om mina passertider jämförs med dem som jag planerat. Gyllene Uttern utanför Gränna passerades nio minuter innan jag planerat (det var lite mindre motvind än vad jag trott), i Fagerhult var jag två minuter före mitt schema, Karlsborg passerades 21 minuter ”för tidigt” (lunchpausen i Hjo gick 20 minuter snabbare än beräknat). Till Medevi kom jag med elva minuters marginal och målet nåddes efter nio timmar och 48 minuter.

Den tuffaste delen av min runda var efter Hjo. Dels var jag tvungen att smälta lasagnen jag ätit i Hjo. Dels hade jag slarvat med ätandet tidigare under rundan, sedan värkte det som sagt överallt i kroppen. Då fick jag gymnastisera lite på sadeln och när lunchen var smält började jag knapra i mig energibar och suga i mig energi gel.

Jag hade långsamt återfått energin när nästa motgång slog emot mig; motvinden på bron över Hammarsundet när banan vände söderut. Trafikskylten som varnade för starka vindar gjorde det bara ännu värre och den lilla klungan jag åkt med stannade vid depån strax efter bron. Sedan följde en mil då jag fick slita själv i motvinden innan en ny klunga hann upp mig som jag åkte med in till mål. Det var mest vilja och envishet som fick mig att hålla deras tempo – och jag kunde naturligtvis inte låta bli att göra min del av dragjobbet också…

Nu vet jag var min gräns går. När jag spurtade i mål hade jag inte kunnat cykla en meter längre, inte en sekund fortare. Om jag ska cykla Vätternrundan någon mer gång blir det inte för att cykla fort utan det får bli i maklig fart och med gott sällskap.

Ett potentiellt sådant sällskap är min gamle vän Sven som jag träffade precis efter målgång. Han har cyklat en gång tidigare men i år stod han och väntade på att hans sambo Christina skulle komma i mål. Det gjorde hon också. Grattis!

Andra bloggar om Vätternrundan och cykling

Inte riktigt startklar

Imorgon startar jag Vätternrundan för tredje gången, men jag känner mig inte riktigt så startklar som jag skulle vilja.

Den senaste tiden har min cykel strulat lite och även om jag tror problemen är löste har det medfört att jag inte kunnat cykla så mycket som jag velat den senaste tiden. De sista två veckorna har jag bara cyklat 15 mil, jämfört med 47 mil förra året. 47 mil var å andra sidan lite mycket och då var jag sliten när jag startade – i år är jag långt ifrån sliten.

När jag var ute och cyklade i morse kändes det ändå inte bra. Ett knä värkte, halsen var tjock (jag hoppas det är någon sorts allergi och inte en förkylning som är på väg). Jag har knappast styrketränat något under våren och har alldeles för svaga rygg- och magmuskler så rumpan börjar göra ont efter ett par mil.

Till på köpet verkar det blåsa en del imorgon även om regnet i den senaste prognosen håller sig borta.

På Vätternrundans hemsida kan ni följa min framfart (startnummer 16986) och du kan beställa mina passertider i Gränna, Fagerhult, Karlsborg och Medevi samt min målgång via SMS. För att göra det skickar du ”VR [mellanslag] 16986” till nummer 72700. Kostnaden är 30 kronor. Jag startar i Motala klockan 04.50 och planerar att passera Gränna Glashytta klockan 07.25, Fagerhult 09.21, Karlsborg 12.04, Medevi 14.10 för att gå i mål 14.50.

Hur det gick föregående år kan du läsa i mina rapporter från 2006 och 2007.

Lite statistik från årets förberedelser (med föregående års uppgifter inom parentes)
Cyklad sträcka 1932 km (1963)
Träningstid 60 timmar 29 minuter (66 h 32 min)
Medelhastighet 31,9 km/h (29,5)
Medelhjärtfrekvens 133 slag per minut (130)
Totalt antal hjärtslag under träning 484 317 (510 796)

Dessutom var jag på 10 spinningpass i vintras med Saabs friskvård.

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om Vätternrundan och cykling

Åsikter för plaskdammar

I fredags var det – som så ofta den senaste tiden – en varm och solig dag. En sådan dag är svalkande vatten välkommet, men i Linköping är det dåligt med sådant. Så behöver det inte vara.

I femtio år har plaskdammarna – plaskis – varit lekplatser för barnen i Johannelund, Vallen och Åbylund. Under de senaste åren har plaskis blivit mer och mer slitna. Vi linköpingsbor står inför valet att utveckla plaskis för framtiden eller att avveckla dem.


För ett år sedan uppmanades vi i Valla socialdemokratiska förening av boende i området att engagera oss för plaskdammarnas bevarande. Ett tusental namn samlades in som överlämnades till den borgerliga ordföranden i teknik- och samhällsbyggnadsnämnden. Det fick ingen effekt.

Under den varma och soliga nationaldagen stod Valla s-förening återigen vid plaskdammen i Valla. Det grillades korv, fiskades fiskdamm och samtalades mellan människor. Unga och gamla vallabor samlades vid den torrlagda plaskdammen.


Och istället för en traditionell namninsamling samlades det in argument för plaskdammen. Det var många tänkvärda ord som skrevs – några exempel:

– 2 barn, 4 barnbarn, 2 barnbarnsbarn som alla plaskat i denna damm. På 50-60-talet fanns även duschar att svalka sig under. Synd och skam om den här oasen för alla barn ska försvinna!

– Vi har tre barn och det är inte lätt att hinna åka till något bad som kräver bil eller buss. Låt våra barn plaska & blöta sig som vi barn har gjort har gjort sedan många år tillbaka.

– Herr Demirok! ”Vanliga människor” måste ju ha någonstans att bada.

- Kan inte våra barn , ungdomar & gamla få njuta av att svalka sig eller simma. Tänk även på alla fritidsbarn som kan få simm a& njuta även att föräldrar måste jobba. Alla dagis som också behöver få leka & plaska.

– Plaskis har varit en naturlig samlingsplats för alla och det skulle vara jättesynd om den försvann. Har själv en tre veckor gammal dotter som jag hoppas verkligen att vi kan badda i Plaskis nästa sommar.

– Vatten är liv. Missunna oss inte en oas i storstaden.

– Hur ska vi ta oss ner till Stångån med 4 små barn? Vi som har en så fin park här med lekplats och gräsmattor. Vi saknar våran ”PLASKIS”! Tänk efter – före!

– Ett bra argument för att behålla barnfamiljer i Valla med omnejd.

– Gör storstaden mer levande, även under sommaren.

– Jag tycker att området ska kulturmärkas i likhet med dom små stugor som stora arkitekter har byggt & finns bevarade lite varstans i landet.

– Området bebos av mycket barnfamiljer som skulle nyttja området mer om det fanns vattne i dammen. Det skulle ge möjlighet för alla åldersgrupper att mötas och umgås. Planer på vattenlek riktar sig till begränsade åldersgrupper. Det ena utesluter inte det andra.

– Det borde vara vatten i plaskdammen för att man kan simma och bada då. & så är det ju bra om man inte behöver något för att bada – Isak 7 år

– En stad av Linköpings dignitet borde kunna hålla plaskdammen i fullgott skick.

– Att hålla plaskdammen igång gör många människor glada! Inte bara barnfamiljer! Eftersom jag bor i närheten kan jag jämföra med tiden före & efter plaskdammens varande. Här kan bli en naturlig samlingspunkt på sommaren för de som inte har en sommarstuga att åka till, både gamla & unga. Det är tillgängligt för rullstolsburna – ett plus! Satsa på den här mötesplatsen / utflyktsmålet!

– För alla barn med familjer som inte har möjlighet att ta sig ut och bada på annat håll.

Utan vatten i plaskdammen fick det bli torrsim istället. Det är inte riktigt lika kul…

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om Linköping och plaskdammar