Vätternrundan - avslut på sportsåpan

UPPDATERAD - NU MED BILDER!
Jag vaknade igår – utsövd och utvilad – även om jag inte skrev den utförliga rapporten från Vätternrundan som jag lovat. Det beror inte på någon cykelkoma och inte heller kan jag skylla på skador. Skadorna inskränker sig till domningar i fingrar och tår. När jag gick i trappuppgångar och delade ut flygblad igår upptäckte jag också att det gör ont då mitt ena knä belastas och då jag cyklade kände jag att jag är väldigt öm i rumpan. Men annars mår jag prima. Jag som inte ens har stretchat!

Vägen till Klockrike
Det är möjligt att dessa skavanker hade undvikits om jag inte lite dumdrygt bestämt mig för att cykla hem från Motala igår. Samtidigt kunde jag inte låta bli; jag ville ju visa – kanske mest av allt mig själv – att Vätternrundan inte är en så imponerande prestation som det ibland hävdas. Under den timmen jag stod still efter målgång hann jag stelna till rejält och jag åt dessutom kassler och potatissallad som la sig som en stor klump i magen.

Sporrande SMS-rapportering
Rundan tog som jag skrev i min tidigare rapport 11 timmar och 7 minuter. Jag stannade på samtliga depåer och tror att jag totalt stod stilla i lite mer än en timme. Alltså var min medelhastighet under själva cyklandet 30 kilometer i timmen och jag tror mitt tempo var ganska jämt under de 300 kilometrarna. Vetskapen om att ni kunde följa min framfart via SMS och internet var sporrande och fick mig att anstränga mig lite extra för att hålla en jämn och bra fart. Jag tänkte på er varje gång jag passerade sensorerna…

Puls
Nyllet har efterlyst rapporter om min puls. Min egen pulsmätare slarvade jag bort för några veckor sedan men jag fick låna min fars. Jag förstår mig inte riktigt på den; pulsmätaren slutade visa värden då jag stannade i Jönköping och jag slösade inte koncentration på att försöka få igång den. Under de första tio milen låg pulsen oftast mellan 110 och 120 slag i minuten då jag hade draghjälp i klungan och mellan 140 och 150 då jag själv var uppe och drog. Jag hade planerat att ha en medelpuls på ungefär 115 och jag tror jag lyckades ligga där eller lite högre under rundan. När jag cyklade hem från Motala var pulsen lägre – drygt 90 för det mesta. Jag hade ändå lite energi kvar i kroppen för då jag åkte över järnvägsbron i Malmslätt lyckades jag pressa upp den till 140.

Lagtempolag 2007?
Utan några ambitioner att cykla snabbt lyckades jag ta mig runt på elva timmar. Om väderförhållandena är lika perfekta nästa år borde inte tio timmar vara utom räckhåll. Ifall de långa pauserna vid depåerna – främst i Jönköping och Hjo – hade kunnat undvikas hade det varit möjligt redan i år. Sätter vi samman ett bra lagtempolag fixar vi det utan problem.
* Sven får köpa en riktig racer så att han och Christina kan hjälpa till
* Min kusin Andreas får överger MTB-Vättern och gå över till riktig asfalt
* Om Nyllet är lika bra på att cykla som han var på att springa då vi gick på gymnasiet så har jag användning av honom också

Snart har vi ett riktigt TTT-lag. Det är synd att lagtempo-VM går samtidigt som Vätternrundan annars hade vi nästa platsat där! ;-)

Reserapport
Vi startade i grupper om 70 cyklister varannan minut. Ungefär 40 av oss höll ihop med bra tempo till första depån i Hästholmen (efter 43 km). Där var jag en av få som stannade men jag blev snart upphunnen av en ny klunga. Jag gjorde en kortare paus i närheten av Vida Vättern och fick återigen vänta in nästa klunga som jag följde med till depån vid Gränna Glashytta (81 km). Då vi åkte genom Gränna passade jag på att lämna mina armvärmare till min far och syster. Vid grännadepån stannade de flesta och när jag startade dröjde det inte länge förrän vi hade samlat ihop en ny klunga.

Det var ganska intressant att se hur klungorna formades. Ut från depån cyklade vi ofta en och en. Strax hade någon cyklist hunnits upp, sedan hann någon upp oss och så höll det på tills vi var en klunga på upp till 40 cyklister där vi turades om att dra fram till nästa depå.

I Jönköping (109 km) gjordes ett lite längre uppehåll för att äta korv med potatismos, knäckebröd och en bulle. Jag plockade med mig en banan också men nu började jag känna att jag ätit för mycket i förhållande till min fart! Magen hann inte med att bryta ner allt jag ätit så jag började känna mig lite illamående.

Backarna mellan Jönköping och Bankeryd var inte så jobbiga som jag föreställt mig. Däremot var det utanför Bankeryd jag såg den enda allvarliga olyckan. En cyklist hade ramlat och låg på den mötande vägbanan med blodigt ansikte men eftersom en grupp redan hjälpte honom behövde jag inte stanna. I depån vid Fagerhult (140 km) gjorde jag ett kortare stopp innan jag hamnade i en välfungerande klunga fram till Hjo (178 km). I Hjo var det en stor med lite svåröverskådlig depå där det serverades lasagne och på vägen mellan Hjo och Karlsborg (210 km) cyklade jag i en mindre men välorganiserad klunga bestående av ett kompisgäng. De stannade inte i Karlsborg men det gjorde jag. På vägen till depån i Boviken (232 km) skapades en liten klunga bestående av mig och en annan kille samt två tjejer som drog mycket i ett högt och jämt tempo. Det var under denna sträcka jag kände att jag hade så mycket krafter kvar att jag nog skulle klara av att cykla hem från Motala också. Vi fortsatte tillsammans efter depån i en växande klunga fram till Hammarsundet (262 km). Här började det blåsa; på vägen mot Hammarsundet var det motvind men därefter var det mest medvind.

Efter Hammarsundet hade jag svårt att hitta en bra klunga. De flesta cyklade långsamt – särskilt i uppförsbackarna. Lite före Medevi (282 km) kom två holländare ikapp mig och jag åkte tillsammans med dem till depån. Efter Medevi hade jag också svårt att hitta någon som ville cykla i mitt tempo. Jag trodde att jag hittat några men i en liten uppförsbacke – efter det att jag dragit en bit – försökte en av dem rycka ifrån mig. Då blev jag sur, ökade tempot och cyklade ifrån dem. Sista biten in mot Motala fick jag i stort sett cykla på egen hand, men det var medvind, svag nedförsbacke och jag hade energi kvar så jag kunde cykla riktigt fort. Det var roligt.

2095 kilometer
Sportsåpan närmar sig slutet. Förra veckan blev det – med Vätternrundan och cykelturen hem från rundan – 427 kilometer. Min ackumulerade träningssträcka under våren blev därför 2095 kilometer.

Nu försvinner jag bort från datorn några dagar. Min far ska ta ut 60-årspresenten familjen gett honom – en körning i en Formel 1-bil! Sedan ska vi fira min morfars 85-årsdag i Gränna innan jag återvänder för att gå på den allsvenska fotbollsmatchen mellan Linköping och Djurgården på torsdag. Då ska jag också försöka lägga upp en sammanställning över alla avsnitten i sportsåpan.
Bilderna är tagna av Leif och Charlotta Tollén