söndag, juni 17, 2007

Dagen efter Vätternrundan

Jag har haft en lugn dag då jag kunnat återhämta mig från Vätternrundan. Benen känns stumma – men det gjorde de å andra sidan redan innan jag startade – och rumpan är lite öm men i övrigt är kroppen okej. Jag har till och med cyklat en mil idag!

Igår misslyckades jag med mitt mål att cykla Vätternrundan på under tio timmar. En kort rapport skrev jag innan jag gick och la mig igår, men jag var väldigt trött.

Trots att jag planerat att lägga mig tidigt före loppet lyckades jag inte somna förrän vid midnatt så det blev inte så många timmars sömn och jag lyckades knappast äta någonting när jag gick upp några timmar senare.

Starten gick ändå bra. Jag hamnade i en stor och snabb klunga där vi drog organiserat med en snittfart på 40 kilometer i timmen. Det gick fort och jag hade en puls som vid vissa tillfällen var över 160 slag i minuten. Undan för undan sög vi upp klungor som startat före oss och vid Vida Vättern var vi ungefär 300 cyklister i klungan då jag drog den nedför stavabacken i en fart av 57 km/h (vilket var dagens hastighetsrekord för mig).

För att cykla Vätternrundans 300 km på tio timmar behövs en snittfart på 30 km/h. Eftersom jag planerade att stanna och äta i Jönköping och Hjo behövde själva cyklandet ske med en ännu högre fart. Min strategi var att använda mig av de stora snabba klungorna i början för att skaffa mig den marginalen till Jönköping. Därefter behövde jag bara cykla på i 30 km/h.

Till Jönköping kom jag några minuter tidigare än vad jag planerat på två timmar och 54 minuter med en genomsnittlig fart på 36,6 km/h och en snittpuls som borde legat omkring 150.

När jag cyklade vidare mot Hjo började det blåsa upp. Jag försökte hålla farten men det slet på kroppen och jag lyckades inte äta något på vägen från Jönköping (det kanske är dags att hoppa över korv med mos vid depån i Jönköping; jag blir bara illamående av det i kombination med hårt cykling). Till Hjo lyckades jag komma på minuten när jag planerat men därefter började problemen. Det för mig hårda tempot gjorde mig illamående om jag försökte äta något samtidigt som jag behövde få i mig energi för att orka hålla tempot. I Karlsborg insåg jag att det var lönlöst och att det blåste för mycket för att jag skulle lyckas med mitt tiotimmarsmål. Då slog jag av på tempot för att den resterande biten i alla fall skulle bli någorlunda uthärdlig.

Jag måste fundera på om jag kan göra någonting annorlunda. Kanske undvika långa slitsamma träningspass för tätt inpå rundan? Går det att lösa ätandet på ett sådant sätt att jag kan hoppa över korven i Jönköping? Vad ska jag ha med mig att äta på vägen – det verkar som om min mage tål energi-gel bättre än energi-bar? Nu måste jag helt enkelt göra om eländet nästa år om jag ska krossa tiotimmarsvallen.

Min fars årliga insats som sportjournalist…

Andra bloggar om Vätternrundan och cykling

Etiketter:

3 Comments:

Blogger Sven Wennerström said...

10,5 timmar (knappt) är oerhört starkt jobbat det också, även om jag förstår att det svider att inte ha klarat målet.

Ang. ätandet så tror jag att du skulle vinna på att hitta en energikaka som funkar tillsammans med din mage. Korv med mos har alldeles för låg energitäthet för att man ska orka ytterligare 10 mil i högt tempo. Det fyller bara magen på ett obehaglgit sätt.

Ett trick är att i förväg dela energikakan i småbitar som man äter kontinuerligt under loppet, i samband med att man dricker. Då slipper magen ta hand om en hel kaka på en gång.

I övrigt verkar du ha varit väl förberedd, med många mil i ben och bak. Din genomsnittspuls verkar iofs ganska låg - kanske ska du laborera med mer intervallträning och högpulspass?

Slut på goda råd för den här gången - du får som vanligt ta dom med en nypa salt. Bra jobbat runt sjön, nästa gång blåser det åt rätt håll och då går det en timme snabbare.

måndag, 18 juni, 2007  
Blogger Martin Tollén said...

Jag tror du skriver kloka saker om maten. Att äta maten i små bitar är ganska självklart - undra varför jag inte gjorde det...

Vad gäller pulsen tycker jag det är behagligare att cykla med låg puls än med hög... Men jag vet att intervall- och högpulspass är en mer tidseffektiv träningsform än att nöta på under lång tid med lägre puls.

Fast är en puls på 126 i mer än tio timmar så lågt? Pulsen är väl ett mått på hur mycket syre som behövs, vilket styrs av hur mycket energi som förbränns. Under de sista tio milen fanns inte mycket energi att förbränna och därför låg pulsen där strax över 100. Under de knappa tre timmarna till Jönköping bedömmer jag att pulsen i snitt låg på 150.

måndag, 18 juni, 2007  
Blogger Sven Wennerström said...

Ang. pulsen kan jag nog haft lite otur när jag tänkte... jag utgick från din medelpuls under träningen inför rundan, som du skrev var 128 bpm. Det är förmodligen en ganska rimlig siffra om man nöter på landsväg - jag tittade i min egen cykeldator och jag ligger på nästan 140 i medeltal, men jag cyklar å andra sidan kortare och ganska aggressiva sträckor till och från jobbet (30 min i varje riktning) och har förmodligen sämre kondition än du.

måndag, 18 juni, 2007  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home