Obamas fredspris

Precis som väldigt många andra blev jag förvånad när jag hörde att den norska Nobelkommittén förärat USA:s president Barack Obama med årets fredspris.

President Obama har påbörjat arbetet med att återupprätta de amerikanska idealen - i dess positiva bemärkelser - efter åtta förödande år under President Bush. I en värld som möter en rad allvarliga problem, från kärnvapenhot och terrorism till miljöförstöring och fattigdom, måste den enda återstående supermakten vara beredd att ta ett ledaransvar tillsammans med alla andra länder i vår gemensamma värld. Det är vad Obama har gjort och det är därför priset är värdigt, även om en mer räddhågsen nobelkommitté hade kunnat väntat på historiens facit 20 år efter hans presidentperiod slut. Nu valde den norska nobelkommittén under Thorbjörn Jaglands ledning den modigare och i mitt tycke riktiga vägen: att ge priset för de ambitioner som visats, den förändring som påbörjats och som stöd och förpliktelse inför den fortsättning som måste komma.

Barack Obama blev min president när jag stod och lyssnade på hans tal inför 200 000 åhörare i Berlin förra sommaren. I det talet – A World that Stands as One – utvecklade han de tankar som ett drygt år senare fört honom till nobelpristagarnas exklusiva skara.



Som president har Obama fortsatt den inslagna vägen. Ett tydligt brott med den tidigare presidentens konfrontatoriska filosofi och farliga världsbild visades i det både modigt principfasta och klokt resonerande tal till den muslimska världen som President Obama höll i Kairo.



Moderaterna ställer sig sida vid sida med sina republikanska partikamrater, som längtansfullt drömmer sig tillbaka till Bush-doktrinens dager. Moderaternas gruppledare Lars Lindblad säger sig i första hand vara kritiska till de bristande amerikanska utfästelserna inför klimatsamtalen i Köpenhamn. Det är inte Vita huset som bromsar utan moderaternas republikanska kompisar i kongressen, men ännu så länge har jag inte hört ett ont ord om dem från moderaterna, vilket inte är så konstigt eftersom Fredrik Reinfeldt kampanjade för dem och George Bush för bara några år sedan.

Republikanerna å sin sida sällar sig till Talibanerna och Hamasi sin kritik av nobelkommitténs val.

Den bästa repliken mot de sura uppstötningarna från moderater, republikaner och talibaner kommer från den norska Nobelkommittén själv. I dess prisnominering svarar de – i förväg – på de kritiker som menar att Obama enbart visat goda ambitioner utan att ha uträttat något med att han redan återupprättat den internationella diplomatin. Med tanke på läget i världen de senaste åren borde det resultatet i sig vara tillräckligt för ett fredspris.

”The Nobel Peace Prize for 2009
The Norwegian Nobel Committee has decided that the Nobel Peace Prize for 2009 is to be awarded to President Barack Obama for his extraordinary efforts to strengthen international diplomacy and cooperation between peoples. The Committee has attached special importance to Obama's vision of and work for a world without nuclear weapons.
Obama has as President created a new climate in international politics. Multilateral diplomacy has regained a central position, with emphasis on the role that the United Nations and other international institutions can play. Dialogue and negotiations are preferred as instruments for resolving even the most difficult international conflicts. The vision of a world free from nuclear arms has powerfully stimulated disarmament and arms control negotiations. Thanks to Obama's initiative, the USA is now playing a more constructive role in meeting the great climatic challenges the world is confronting. Democracy and human rights are to be strengthened.
Only very rarely has a person to the same extent as Obama captured the world's attention and given its people hope for a better future. His diplomacy is founded in the concept that those who are to lead the world must do so on the basis of values and attitudes that are shared by the majority of the world's population.
For 108 years, the Norwegian Nobel Committee has sought to stimulate precisely that international policy and those attitudes for which Obama is now the world's leading spokesman. The Committee endorses Obama's appeal that "Now is the time for all of us to take our share of responsibility for a global response to global challenges."
Oslo, October 9, 2009”

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om Barack Obama och Nobelpriset

Östgötabuffé

Morgan Eklunds statusuppdateringar på Facebook upplyser mig om två saker. Dels att Östsam firat sin 10-årsdag och dels att det bjöds på en liten buffé med östgötsk mat vid tillställningen. Jag skulle ha kunnat skriva en seriös bloggpost om det politiska misslyckandet i att ett provisorium som Östsam snart lever vidare som tonåring, trots Ansvarskommitténs grundliga arbete.

Istället – och det tyder kanske på dåligt omdöme i dessa tider då det uppmärksammas att vissa politiker lättvindigt låter sig lockas av bjudningar – kan jag inte låta bli att publicera en liten betraktelse jag skrev då Östsams födelse firades för 10 år sedan.

Det var inte speciellt många SSU:are som bevittnade fredagens historiska ögonblick, då Östsam föddes. Det är två saker som blev behållningen av dagen. För det första den borgerliga splittringen som ledde till att Anders Senestad (m) inte valdes till vice ordförande, för det andra den Östgötabuffé som serverades.

Buffén visade sig i och för sig vara en snålt tilltagen tallrik som inte riktigt tillfredsställde en studentmage. Det som fanns på tallriken gav dock intressanta inblickar i Östergötlands olika delar och tjänar som en ovärderlig hjälp för oss som funderar på var vi ska bo då vi blivit stora.

Boxholm serverade syrade grönsaker från ett företag med det passande namnet Tistelvind. Sura morötter lär inte göra någon människa glad…

Finspångs specialitet sägs vara färska örter. Den torkade, halvgamla brännässla vi serverades tyder snarast på att det är fattigt uppe i skogarna.

Kinda går däremot stärkt ur jämförelsen med övriga östgötakommuner. Det bjöds på paté med lingonsås och problemet var mest att den tog slut alldeles för fort.

Linköping var – måste jag skamset erkänna – en besvikelse. Miniförpackningar av Plopp och Kexchoklad är inte vad jag förväntar mig från denna socialistiska högborg. Tänk istället vad man skulle kunna ha gjort: alla McDonalds hamburgare görs ju här!

Mjölby stod för tallrikens potatissallad. Bland tallrikens alla mer eller mindre märkliga rätter vad det skönt att någon stod för basnäringen. Det är ju också det Mjölby gör.

Motala lyckades också positionerna sig på ett utmärkt sätt. Vad passar bättre än att denna kommun står för drycken till festen?

Norrköping bjöd på rökt kalkon. Det förvånade en av deltagarna som sa att kalkon inte är någon man förknippar med Norrköping. ”Jo” svarade någon annan omedelbart…

Söderköping stod för tallrikens utmaning genom att servera rundrökt ål. Eftersom vi bara fick en gaffel att äta med var det svårt att få i sig någon, men då en nämndordförande från Linköping visade vägen genom att ta den med händerna blev det lättare.

Martin Tollén, från kommunen med choklad

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om Östergötland