söndag, januari 29, 2006

Kungen är Knekt

Normalt skrivs recensioner i anslutning till premiärer och jag är inte van vid att skriva recensioner. Det här är alltså någonting unikt. En recension skriven av mig av den näst sista föreställningen av motalarevyn Kungen är knekt. Min biljett hade jag fått från Jessica Ericsson som själv spelar med i revyn så därför är det opassande om jag recenserar hennes prestation.

”Jämställdhet är ordet och det är verkligen på tiden” skrivs i programmet. Visst, och jämställdhet är på tiden i revyer också. Under revyns första nummer var jag till en början lite avvaktande – två män i övre medelåldern som låter ungefär som du kan förvänta dig att två män i den åldern ska låta när de talar om jämställdhet. Men mot slutet accepterar jag att de gör en parodi på sig själva. Då känns det bättre och jag börjar hoppas att revyn bättre än tidigare – och bättre än vad som framkommit i en tidigare recension – ska lyckas även med sin egen jämställdhet.

Jämställdhetstemat återkommer i revyn, som i numret Tänk vad lätt allt va förr där farbröderna som drömmer om dåtidens kvinnoideal sätts på plats av dagens tjejer som klarar av att säga ifrån.

Ändå klarar inte revyn av att gå hela vägen. Kvinnorna i revyn lyfts med rätta fram mer än tidigare men jag är lite besviken under första halvan av revyn. Männen får uppträda som individer med sin egen personlighet med Ulf Holmertz ”Istvan Kurdor” som tydligaste exemplet. Kvinnorna får nästa alltid uppträda i grupp utan individuell personlighet. Under andra halvan förbättras det lite och främst är det Lotta Källström som tillåts utmärka sig. Det är rätt, för Lotta Källström motiverar ensam en biljett till revyn oavsett om hon är tjurig servitris, sexig väljare (?) eller sångerska i olika nummer. I 50-talspottpurin precis före paus får hon till exempel visa sina kvaliteter som sångerska och det gör hon med sådan bravur att jag funderade på att strunta i revyn nästa år och gå på en konsert med henne istället. 50-talspottpurin är samtidigt ett av revyns bästa nummer bland annat tack vare den vackra ljussättningen. Publiken uppskattade musiken mycket; jag misstänker att det var ungdomsmusiken för större delen av publiken. Ett annat starkt nummer är hyllningen till Monica Zetterlund. Det var bra. Jättebra.

Pontus Helander får – man som han är – uppträda med en återkommande personlighet som ”primadonna” i flera nummer. Han gör det och sina andra rollprestationer mycket bra. Lotta Källström och Pontus Helander klarar av att matcha Ulf Holmertz som trots allt är den som de flesta verkar komma för att se. Jag tror Holmertz skulle vinna på att vara lite mer kritisk mot de texter han skriver till sig själv. Det finns en del som är skojigt men också en massa utfyllnad som inte är särskilt roligt, snarare lite plumpt. Men publiken skrattade ändå. Antingen är det bara jag som är avvikande – jag kanske saknar tillräcklig kunskap om vad som är roligt i Motala? – eller så är det ett exempel på att människor ändå skrattar åt män som försöker vara roliga utan att vara det; som Josefine Boman skriver på sin blogg: En manlig komiker kan (…) leva i åratal med föreställningen om sig själv som rolig.

Motalarevyn är mer en show än en lokalrevy. Inslagen där de lokala makthavarna gisslas är få. Det förekom nästan bara i Holmertz monologer och satiren når sällan några högre höjder. Det lysande undantaget är parodin på den högljutt skrikande och bandklippande avgående kungliga befallningshavaren där flera skådespelare deltar i en riktigt rolig scen. Och så är det ett försök till satir (?) i ett av numren i revyn som handlar om mig – bland annat. Jag borde kanske vara stolt, men det hade varit lite roligare om sammanhanget inte varit en nidvisa där landstingspolitiker skildras som små fjantar. Jag undrar om min vän Jessica tänker på att det är mig hon sjunger om?

Bilden på Lotta Källström kommer från motalarevyns hemsida och används utan tillåtelse…

lördag, januari 21, 2006

En jämställd revy

Via en vän hade jag fått biljetter till smygpremiären för Motalarevyn Kungen är Knekt. Tyvärr blev den föreställningen inställd så det var med desto större nyfikenhet jag läste tidningarnas recensioner efter den riktiga premiären några dagar senare. Revyn verkar bra och jag ser verkligen fram mot när jag själv äntligen ska få se den. Men Correns recension säger någonting om det där med kvinnor och män.

Det finns en traditionell uppfattning om hur kvinnor och män är beskaffade och jag berörde det kort i en tidigare blogg om Commander in Chief. Män är subjekt; handlingskraftiga och värda uppskattning för det de själva presterar. Kvinnor är objekt som inte utför någon aktiv handling, men som är vackra och som kan ”glänsa” om någon kompetent man ger dem möjligheten. Det gör att män kan uppskattas som individer medan kvinnor endast är ett kollektiv.

I Correns recension skriver Christer Elderud att ”Nu är det framför allt damerna som får dominera”. Och efter det beskriver han de prestationer som görs av Ulf, Pontus, Björn och ytterligare en Björn – en landshövding som till och med är kompetent nog att klippa av ett band med en sax, så karl han är – för att avsluta med att nämna att Ulf Holmertz ”generöst lyfter fram damerna”. Det är mer än vad som kan sägas om Correns recensent som bara tycker att revyns sömmerska Berit Johansson är värd att nämna vid namn. Jag tror nog att Lotta Källström, Jessica Ericsson, Elin Moberg och Elin Ringborg också är värda att nämnas.

torsdag, januari 19, 2006

Mäktigast i Sverige

Dagens Medicin har publicerat sin årliga lista över sjukvårdssveriges makthavare. Föga förvånande har vård- och äldreomsorgsminister Ylva Johansson besatt förstaplatsen efter det att den tidigare statssekreteraren Mikael Sjöberg flyttat på sig. Östergötland står sig bra; landstingsstyrelsens ordförande Palle Håkansson utses till "årets superklättrare" och har tagit sig upp till tredje plats. Ny på listan - på sjätte plats - är Ylva Johanssons nye statssekreterare Kent Waltersson, doktor i historia vid Linköpings Universitet och ledamot av kommunfullmäktige i Linköping. Kommunals ordförande Ylva Thörn – tidigare åtvidabergsbo – har plats 27. Dessutom finns en av Linköpings riksdagsledamöter Conny Öhman med på plats 51-100. Det är svårt att se någon borgerlig östgötsk politiker på någon framskjuten placering på en sådan här lista.

Bilden på Ylva Johansson är tagen av Pawel Flato. Bilden på Palle Håkansson kommer från Landstingets i Östergötland hemsida.

måndag, januari 09, 2006

Commander in Chief

Jag har precis tittat på de första avsnitten av Commander in Chief som sänds på TV4. Programmet som sådant har potential för oss Vita huset-fantaster. Serien handlar om vicepresident Mackenzie Allen (spelad av Geena Davis) som genom presidentens oväntade död plötsligt blir USA:s första kvinnliga president (och därmed överbefälhavare – Commander in Chief).

Det är inte TV-seriens handling och dess möjlighet att ta över efter Vita huset som väckt störst uppmärksamhet. Istället är det det faktum att presidenten är en kvinna som skapat en vidare diskussionen.

Dels finns det dem som menar att serien öppnar vägen för en kvinnlig president – läs: Hillary Rodham Clinton – efter valet 2008 genom att amerikanerna "vänjer sig" vid att en kvinna faktiskt kan vara överbefälhavare.

Dels - och ännu viktigare - är att serien startar en diskussion om politikens villkor och möjligheterna att förena en karriär med familjeliv. Det säger en del om jämställdheten i det samhälle vi lever i att det ofta är i samband med kvinnors karriärer som den diskussionen dyker upp. Ändå drabbas män av både patriarkala strukturer och av de krav som ställs på ledande politiker. Jan Nygren – min favorit som partiordförande och statsminister 1996 – tar upp en sådan diskussion i Expressen idag.

Under ytan i diskussionen ligger en ovana vid att kvinnor kan vara precis som män – som män tror sig vara kanske jag ska skriva? – nämligen beslutsfattande och självständiga individer som gör karriär tack vare sitt eget handlande. Samhället har lättare att fördra sig med föreställningen att kvinnor kan utmärka sig och prestera för att män ger dem möjligheten. Det kan handla om rollen som president i USA – och det kan handla om revyframträdanden i Motala (som jag kommer att blogga om senare)

Men TV4 har en rolig knorr på sin hemsida. Där kan tittarna rösta på vem de vill se som den första kvinnliga statsministern i Sverige. I avsaknad av den som är min favorit 2006 – Carin Jämtin – fick jag rösta på Margot Wallström vilket inte är så illa det heller. Det är jag inte ensam om att tycka för just nu är det 32 procent som röstat på henne vilket kan jämföras med maktaliansens motdrag: 8 procent stöd för Maud Olofsson...

Inspirerad av ämnet vill jag tipsa om årets så här långt bästa blogg: min vän Veronica Palms Att göra kön

Bilden på Carin Jämtin är tagen av Pawel Flato

onsdag, januari 04, 2006

Tyst vinter

Jag har precis kommit hem efter att ha cyklat genom Linköping från mina föräldrars hus i Vidingsjö. Det var alldeles tyst. Inga bilar. Inga människor. Bara tre harar - och jag och min cykel.

När jag stannade till hördes bara mina hjärtslag - och efter en liten stund hördes inte heller dem.

När jag sitter hemma hörs inte någonting - inte ens från bilarna som smyger omkring på de snökantade vägarna utanför.

Vinterns vita tystnadstäcke tar bort alla ljud. Minusgraderna gör att jag slipper det mesta av slaskandet. Min varma julklappsmössa göra att jag slipper frysa.

Vintern är fantastisk!

Idag har jag kopierat flygblad som ska delas ut i Valla så jag får anledning att vara ute i den vackra vintern ännu mera. Mitt arbete - som varit motigt en tid - vände ikväll och börjar kännas roligt igen.

Suck - jag tror att jag är lycklig; tänk vad mycket lite snö kan göra!

Vinterbilden har tagits av min syster Charlotta