Kungen är Knekt

Normalt skrivs recensioner i anslutning till premiärer och jag är inte van vid att skriva recensioner. Det här är alltså någonting unikt. En recension skriven av mig av den näst sista föreställningen av motalarevyn Kungen är knekt. Min biljett hade jag fått från Jessica Ericsson som själv spelar med i revyn så därför är det opassande om jag recenserar hennes prestation.

”Jämställdhet är ordet och det är verkligen på tiden” skrivs i programmet. Visst, och jämställdhet är på tiden i revyer också. Under revyns första nummer var jag till en början lite avvaktande – två män i övre medelåldern som låter ungefär som du kan förvänta dig att två män i den åldern ska låta när de talar om jämställdhet. Men mot slutet accepterar jag att de gör en parodi på sig själva. Då känns det bättre och jag börjar hoppas att revyn bättre än tidigare – och bättre än vad som framkommit i en tidigare recension – ska lyckas även med sin egen jämställdhet.

Jämställdhetstemat återkommer i revyn, som i numret Tänk vad lätt allt va förr där farbröderna som drömmer om dåtidens kvinnoideal sätts på plats av dagens tjejer som klarar av att säga ifrån.

Ändå klarar inte revyn av att gå hela vägen. Kvinnorna i revyn lyfts med rätta fram mer än tidigare men jag är lite besviken under första halvan av revyn. Männen får uppträda som individer med sin egen personlighet med Ulf Holmertz ”Istvan Kurdor” som tydligaste exemplet. Kvinnorna får nästa alltid uppträda i grupp utan individuell personlighet. Under andra halvan förbättras det lite och främst är det Lotta Källström som tillåts utmärka sig. Det är rätt, för Lotta Källström motiverar ensam en biljett till revyn oavsett om hon är tjurig servitris, sexig väljare (?) eller sångerska i olika nummer. I 50-talspottpurin precis före paus får hon till exempel visa sina kvaliteter som sångerska och det gör hon med sådan bravur att jag funderade på att strunta i revyn nästa år och gå på en konsert med henne istället. 50-talspottpurin är samtidigt ett av revyns bästa nummer bland annat tack vare den vackra ljussättningen. Publiken uppskattade musiken mycket; jag misstänker att det var ungdomsmusiken för större delen av publiken. Ett annat starkt nummer är hyllningen till Monica Zetterlund. Det var bra. Jättebra.

Pontus Helander får – man som han är – uppträda med en återkommande personlighet som ”primadonna” i flera nummer. Han gör det och sina andra rollprestationer mycket bra. Lotta Källström och Pontus Helander klarar av att matcha Ulf Holmertz som trots allt är den som de flesta verkar komma för att se. Jag tror Holmertz skulle vinna på att vara lite mer kritisk mot de texter han skriver till sig själv. Det finns en del som är skojigt men också en massa utfyllnad som inte är särskilt roligt, snarare lite plumpt. Men publiken skrattade ändå. Antingen är det bara jag som är avvikande – jag kanske saknar tillräcklig kunskap om vad som är roligt i Motala? – eller så är det ett exempel på att människor ändå skrattar åt män som försöker vara roliga utan att vara det; som Josefine Boman skriver på sin blogg: En manlig komiker kan (…) leva i åratal med föreställningen om sig själv som rolig.

Motalarevyn är mer en show än en lokalrevy. Inslagen där de lokala makthavarna gisslas är få. Det förekom nästan bara i Holmertz monologer och satiren når sällan några högre höjder. Det lysande undantaget är parodin på den högljutt skrikande och bandklippande avgående kungliga befallningshavaren där flera skådespelare deltar i en riktigt rolig scen. Och så är det ett försök till satir (?) i ett av numren i revyn som handlar om mig – bland annat. Jag borde kanske vara stolt, men det hade varit lite roligare om sammanhanget inte varit en nidvisa där landstingspolitiker skildras som små fjantar. Jag undrar om min vän Jessica tänker på att det är mig hon sjunger om?

Bilden på Lotta Källström kommer från motalarevyns hemsida och används utan tillåtelse…