Commander in Chief
Jag har precis tittat på de första avsnitten av Commander in Chief som sänds på TV4. Programmet som sådant har potential för oss Vita huset-fantaster. Serien handlar om vicepresident Mackenzie Allen (spelad av Geena Davis) som genom presidentens oväntade död plötsligt blir USA:s första kvinnliga president (och därmed överbefälhavare – Commander in Chief).
Det är inte TV-seriens handling och dess möjlighet att ta över efter Vita huset som väckt störst uppmärksamhet. Istället är det det faktum att presidenten är en kvinna som skapat en vidare diskussionen.
Dels finns det dem som menar att serien öppnar vägen för en kvinnlig president – läs: Hillary Rodham Clinton – efter valet 2008 genom att amerikanerna "vänjer sig" vid att en kvinna faktiskt kan vara överbefälhavare.
Dels - och ännu viktigare - är att serien startar en diskussion om politikens villkor och möjligheterna att förena en karriär med familjeliv. Det säger en del om jämställdheten i det samhälle vi lever i att det ofta är i samband med kvinnors karriärer som den diskussionen dyker upp. Ändå drabbas män av både patriarkala strukturer och av de krav som ställs på ledande politiker. Jan Nygren – min favorit som partiordförande och statsminister 1996 – tar upp en sådan diskussion i Expressen idag.
Under ytan i diskussionen ligger en ovana vid att kvinnor kan vara precis som män – som män tror sig vara kanske jag ska skriva? – nämligen beslutsfattande och självständiga individer som gör karriär tack vare sitt eget handlande. Samhället har lättare att fördra sig med föreställningen att kvinnor kan utmärka sig och prestera för att män ger dem möjligheten. Det kan handla om rollen som president i USA – och det kan handla om revyframträdanden i Motala (som jag kommer att blogga om senare)
Men TV4 har en rolig knorr på sin hemsida. Där kan tittarna rösta på vem de vill se som den första kvinnliga statsministern i Sverige. I avsaknad av den som är min favorit 2006 – Carin Jämtin – fick jag rösta på Margot Wallström vilket inte är så illa det heller. Det är jag inte ensam om att tycka för just nu är det 32 procent som röstat på henne vilket kan jämföras med maktaliansens motdrag: 8 procent stöd för Maud Olofsson...
Inspirerad av ämnet vill jag tipsa om årets så här långt bästa blogg: min vän Veronica Palms Att göra kön
Bilden på Carin Jämtin är tagen av Pawel Flato
Det är inte TV-seriens handling och dess möjlighet att ta över efter Vita huset som väckt störst uppmärksamhet. Istället är det det faktum att presidenten är en kvinna som skapat en vidare diskussionen.
Dels finns det dem som menar att serien öppnar vägen för en kvinnlig president – läs: Hillary Rodham Clinton – efter valet 2008 genom att amerikanerna "vänjer sig" vid att en kvinna faktiskt kan vara överbefälhavare.
Dels - och ännu viktigare - är att serien startar en diskussion om politikens villkor och möjligheterna att förena en karriär med familjeliv. Det säger en del om jämställdheten i det samhälle vi lever i att det ofta är i samband med kvinnors karriärer som den diskussionen dyker upp. Ändå drabbas män av både patriarkala strukturer och av de krav som ställs på ledande politiker. Jan Nygren – min favorit som partiordförande och statsminister 1996 – tar upp en sådan diskussion i Expressen idag.
Under ytan i diskussionen ligger en ovana vid att kvinnor kan vara precis som män – som män tror sig vara kanske jag ska skriva? – nämligen beslutsfattande och självständiga individer som gör karriär tack vare sitt eget handlande. Samhället har lättare att fördra sig med föreställningen att kvinnor kan utmärka sig och prestera för att män ger dem möjligheten. Det kan handla om rollen som president i USA – och det kan handla om revyframträdanden i Motala (som jag kommer att blogga om senare)
Men TV4 har en rolig knorr på sin hemsida. Där kan tittarna rösta på vem de vill se som den första kvinnliga statsministern i Sverige. I avsaknad av den som är min favorit 2006 – Carin Jämtin – fick jag rösta på Margot Wallström vilket inte är så illa det heller. Det är jag inte ensam om att tycka för just nu är det 32 procent som röstat på henne vilket kan jämföras med maktaliansens motdrag: 8 procent stöd för Maud Olofsson...Inspirerad av ämnet vill jag tipsa om årets så här långt bästa blogg: min vän Veronica Palms Att göra kön
Bilden på Carin Jämtin är tagen av Pawel Flato
posted by Martin Tollén at 1/09/2006 10:35:00 em
9 Comments:
Håller med om att det är trist att Carin inte fanns med. Vi får starta en kampanj. Landstingpolitiker för Jämtin... eller nått.
Jag gillar Jämtin också, verkligen, men trot ni att hon är valbar? Kommer hon få med sig facket och bunkergänget? Å andra sidan, det verkar ju vara nåra år kvar, och om hon blir utrikesminister efter valet (i wish!) så kanske det går... I nuläget tror jag mer på Wanja L-W. Hon fanns å andra sidan inte heller med i tv4-omröstningen...
Jag kan tänka mig att stödja kampanjen Landstingspolitiker för Jämtin, men jag är inte helt avvisande till Landstingspolitiker för Wallström och Landstingspolitiker för Lundby-Wedin (eller för den delen Messing) heller.
Marta, i vårt parti väljs väl kandidater utifrån kompetens och kön (i högsta grad om frågan är vilken KVINNLIG statsminister vi vill se) och då är alla tre jag nämner ovan i högsta grad valbara. Dessutom tror jag att vi i SSU Östergötlands distriktsstyrelse 1996 avfärdade Anna Lindh med de argumenten du för fram och historien visade oss att det gick ganska snabbt att bli valbar
Det mest skrämmande med omröstningen var annars prinsessan Victorias dryga 25%... Nu är det visserligen läsarna av tv4 webplats som har röstat, men lite demokratiskt skrämmande känns det när en person som inte bara är politiskt inaktiv, utan vars åsikter man aktivt uppmuntrar henne att hålla tyst om, får så höga siffror.
För övrigt så tror jag på Wallström eller Jämtin. Gillar annars en kvinnlig partiledare av en annan färg Maria Wetterstrand. Sen är det ju inte realistiskt att hon någonsin blir stadsminister.
Det mest skrämmande med omröstningen var annars prinsessan Victorias dryga 25%... Nu är det visserligen läsarna av tv4 webplats som har röstat, men lite demokratiskt skrämmande känns det när en person som inte bara är politiskt inaktiv, utan vars åsikter man aktivt uppmuntrar henne att hålla tyst om, får så höga siffror.
För övrigt så tror jag på Wallström eller Jämtin. Gillar annars en kvinnlig partiledare av en annan färg Maria Wetterstrand. Sen är det ju inte realistiskt att hon någonsin blir stadsminister.
jo, jag hoppas också att vi kommer välja partiledare såsmåningom efter kompetens (och kön). Problemet är väl att kompetens är ett i högsta grad flyktigt och töjbart begrepp och kan betyda lite vad man (särskilt den som har makt) vill att det ska betyda. Jag betvivlar inte av någon av de som nämnts (fast jag har dålig koll på messing) har vad som krävs för att leda landet, men min erfarenhet av val i partiet är att man inte ska underskatta vikten av att ha centrala figurer på sin sida, och att det sällan är så enkelt som att den bästa kandidaten får flest röster. Eller snarare, innan någon ens blir en kandidat krävs det rätt så mycket.
Men, men, man ska inte vara pessimistisk. Ett första steg är väl att se till att Jämtin hamnar i VU, vilket väl nästan är en förutsättning för att komma på tal för partiledare.
För säkerhets skull ska jag erkänna att det fanns en stänk ironi när jag skrev att det är kompetens som avgör val. Marta har mycket rätt i det hon skriver - vad som menas med kompetens varierar lätt beroende på vem man vill ska väljas. Å andra sidan har jag under mina år i rörelsen upplevt en postitiv utveckling där vi blivit bättre på att säga ifrån då spelreglerna ändras beroende på vem som har bollen. Men vi har fortfarande långt kvar... Det var därför jag skrev att kandidater väljs utifrån kompetens och KÖN, och det är inte sällan till nackdel för kvinnliga kandidater.
Ang det du skrev hos Eric Sundström (för att ta upp en i sammanhanget ganska perifer detalj): Jag tror att det var 1993 (se kommentarerna).
Javisst - du har rätt och jag gör en pudel på Erics blogg.
Skicka en kommentar
<< Home