Svar till Lennart Regebro
Jag har fått en kommentar från Lennart Regebro på min blogg om det program för en socialdemokratisk hälso- och sjukvårdspolitik som i söndags offentliggjordes på Palle Håkanssons blogg:
Jag skulle kunna tolka Regebros kommentar som ett sätt att nedlåtande och aningen osakligt spy galla över en behovsstyrd, solidariskt finansierad hälso- och sjukvård. Jag kan också tolka det som en inbjudan till en seriös diskussion om vilka fördelar och nackdelar som finns med de sjukvårdsideologier som olika länder valt. Om jag väljer den senare tolkningen hoppas jag att jag har rätt.
Regebro kallar det presenterade programmet för "ytlig kosmetiska". Så kan det vara om det som skrivs i programmet inte blir annat än tjusiga formuleringar. Så tror jag inte det blir – inte i Östergötland och förhoppningsvis inte heller i resten av Sverige. Att i sak bemöta Regebro i denna fråga är dock svårt så länge hans kritik är svepande och oprecis.
Regebro verkar inte övertygad om att den svenska vården är bra. Det finns mycket som kan bli bättre tycker jag, men i en internationell jämförelse klarar vi oss rätt så bra. Rapporten Svensk sjukvård i internationell belysning och en lättillgänglig oh-presentation finner ni hos Sveriges Kommuner och Landsting. Där understryks ett påstående från Regebro: den franska vården hör också till världstoppen, men till Regebros troliga förvåning visas att Frankrike har sällskap av Sverige i toppen.
I OECD Health Data 2005 redovisas nyckeltal för vården i OECD-länderna. Där finns intressanta uppgifter om de olika länderna och även möjlighet att jämföra länderna med varandra. Rapporten om Frankrike verkar endast finnas på franska och min kunskap i detta språk var bristfällig från början och har blivit sämre med åren. Jag hoppas att Lennart Regebro läser rapporterna om både Frankrike och Sverige och redogör för skillnader och likheter – inte för att jag är säker på att en sådan jämförelse alltid är till Sveriges fördel (jag är nämligen inte säker på att så är fallet) utan för att jag är intresserad av resultatet.
Dessa rapporter visar också att den svenska vården när bra resultat: exempelvis den tredje lägsta spädbarnsdödlighet och den sjätte längsta medellivslängd i världen (hm, nu hittar jag inte min källa men rätta mig gärna om ni hittar andra uppgifter).
Jag tror att Regebro och jag – då Regebro studerat rapporterna från OECD och jämförelserna som finns hos Sveriges Kommuner och Landsting – kan vara överens om att den svenska sjukvården når goda resultat och producerar mycket. Däremot påstår Regebro att ”dom flesta experter är eniga om att Svensk vård ger mycket lite för pengarna”. Lennart, förklara i så fall hur Sverige kan nå resultat i världsklass till en kostnad som ligger på snittet för OECD (och en bit under Frankrike)? Eller annorlunda sagt, om den svenska vården ger lite resultat för pengarna då den kostar lite mindre än den franska och resultaten i stort sett är likvärdiga, ja då borde väl omdömet om den franska vara ungefär detsamma?
I min blogg Borgerlig sjukvårdspolitik på DN-debatt resonerar jag lite kort kring svensk sjukvård i internationell jämförelse och lite om svårigheterna jag ser med en allt för ”marknadsdriven” sjukvård.
Lite av det som Lennart Regebro tar upp har också berörts i bloggen Sjukvårdsdebatten fortsätter.
Kärnan i Regebros inlägg verkar vara motstånd mot planekonomi. Jag är socialdemokrat så jag är inte heller någon vän av planekonomi. Inte heller är jag särskilt rädd för externa utförare i den offentligt finansierade vården. I Östergötland finns det många goda exempel då vi kunnat erbjuda en bättre vård för skattepengarna än vad vi hade kunnat göra om vi enbart varit hänvisade till en landstingsägd organisation. För mig leder alltså inte konkurrensutsättning och externa utförare per automatik till helvetet, men å andra sidan tror jag inte det är ett alexandershugg som löser sjukvårdens problem. Däremot tycker jag att sjukvården ska ges efter behov och vara solidariskt finansierad via skatter. Det får en del konsekvenser som jag länge tänkt utveckla i en artikel där jag också tänker beskriva varför alternativa system är sämre. Ännu har jag inte tagit mig tid att skriva en sådan artikel och om Lennart Regebro tillräckligt seriöst argumenterar för något alternativt system kanske jag tvingas ta tag i artikelskrivandet för att han ska få ett svar som hedrar hans ansträngning. Kom igen Lennart – jag gissar att denna bloggs läsare väntar!
Nej, det är nog ett tecken på att innehållet inte är ett dugg radikalt, utan bara ytlig kosmetika för att man skall slippa ta itu med dom grundläggande strukturella problemen: Att den vården är en planekonomisk centralstyrd struktur. Alla experterna är enig om att Svensk vård är bra? Tänkbart. Men dom med vårdbehov är det inte. Och dom flesta experter är eniga om att Svensk vård ger mycket lite för pengarna. Till skillnad från Fransk vård, som är världens bästa offentligt finansierade vård.
Gissa om den är planekonomiskt styrd eller inte?
Jag skulle kunna tolka Regebros kommentar som ett sätt att nedlåtande och aningen osakligt spy galla över en behovsstyrd, solidariskt finansierad hälso- och sjukvård. Jag kan också tolka det som en inbjudan till en seriös diskussion om vilka fördelar och nackdelar som finns med de sjukvårdsideologier som olika länder valt. Om jag väljer den senare tolkningen hoppas jag att jag har rätt.
Regebro kallar det presenterade programmet för "ytlig kosmetiska". Så kan det vara om det som skrivs i programmet inte blir annat än tjusiga formuleringar. Så tror jag inte det blir – inte i Östergötland och förhoppningsvis inte heller i resten av Sverige. Att i sak bemöta Regebro i denna fråga är dock svårt så länge hans kritik är svepande och oprecis.
Regebro verkar inte övertygad om att den svenska vården är bra. Det finns mycket som kan bli bättre tycker jag, men i en internationell jämförelse klarar vi oss rätt så bra. Rapporten Svensk sjukvård i internationell belysning och en lättillgänglig oh-presentation finner ni hos Sveriges Kommuner och Landsting. Där understryks ett påstående från Regebro: den franska vården hör också till världstoppen, men till Regebros troliga förvåning visas att Frankrike har sällskap av Sverige i toppen.
I OECD Health Data 2005 redovisas nyckeltal för vården i OECD-länderna. Där finns intressanta uppgifter om de olika länderna och även möjlighet att jämföra länderna med varandra. Rapporten om Frankrike verkar endast finnas på franska och min kunskap i detta språk var bristfällig från början och har blivit sämre med åren. Jag hoppas att Lennart Regebro läser rapporterna om både Frankrike och Sverige och redogör för skillnader och likheter – inte för att jag är säker på att en sådan jämförelse alltid är till Sveriges fördel (jag är nämligen inte säker på att så är fallet) utan för att jag är intresserad av resultatet.
Dessa rapporter visar också att den svenska vården när bra resultat: exempelvis den tredje lägsta spädbarnsdödlighet och den sjätte längsta medellivslängd i världen (hm, nu hittar jag inte min källa men rätta mig gärna om ni hittar andra uppgifter).
Jag tror att Regebro och jag – då Regebro studerat rapporterna från OECD och jämförelserna som finns hos Sveriges Kommuner och Landsting – kan vara överens om att den svenska sjukvården når goda resultat och producerar mycket. Däremot påstår Regebro att ”dom flesta experter är eniga om att Svensk vård ger mycket lite för pengarna”. Lennart, förklara i så fall hur Sverige kan nå resultat i världsklass till en kostnad som ligger på snittet för OECD (och en bit under Frankrike)? Eller annorlunda sagt, om den svenska vården ger lite resultat för pengarna då den kostar lite mindre än den franska och resultaten i stort sett är likvärdiga, ja då borde väl omdömet om den franska vara ungefär detsamma?
I min blogg Borgerlig sjukvårdspolitik på DN-debatt resonerar jag lite kort kring svensk sjukvård i internationell jämförelse och lite om svårigheterna jag ser med en allt för ”marknadsdriven” sjukvård.
Lite av det som Lennart Regebro tar upp har också berörts i bloggen Sjukvårdsdebatten fortsätter.
Kärnan i Regebros inlägg verkar vara motstånd mot planekonomi. Jag är socialdemokrat så jag är inte heller någon vän av planekonomi. Inte heller är jag särskilt rädd för externa utförare i den offentligt finansierade vården. I Östergötland finns det många goda exempel då vi kunnat erbjuda en bättre vård för skattepengarna än vad vi hade kunnat göra om vi enbart varit hänvisade till en landstingsägd organisation. För mig leder alltså inte konkurrensutsättning och externa utförare per automatik till helvetet, men å andra sidan tror jag inte det är ett alexandershugg som löser sjukvårdens problem. Däremot tycker jag att sjukvården ska ges efter behov och vara solidariskt finansierad via skatter. Det får en del konsekvenser som jag länge tänkt utveckla i en artikel där jag också tänker beskriva varför alternativa system är sämre. Ännu har jag inte tagit mig tid att skriva en sådan artikel och om Lennart Regebro tillräckligt seriöst argumenterar för något alternativt system kanske jag tvingas ta tag i artikelskrivandet för att han ska få ett svar som hedrar hans ansträngning. Kom igen Lennart – jag gissar att denna bloggs läsare väntar!
posted by Martin Tollén at 9/14/2005 08:22:00 em
8 Comments:
OK, då skall jag ta ock skriva nåt ordentligt. Det kommer ta lite tid. Några korta kommentarer dock:
Förslagen är kosmetik ÄVEN om dom genomförs, därför att dom inte åtgärdar de grundläggande problemen. Problem du vill blunda för. Du säger att du inte gillar planekonomi, och viftar samtidigt undan det faktum att svensk vård är planekonomisk. Det är som när du viftar undan DNs artikel med att dom har hittat på ett eget mått på hur bra sjukvården är. "Eget"? Vad är "eget" med att mäta hur nöjd vårdtagaren är med den vård man fick? Ja, jo, möjligen är det lite eget att mäta hur nöjda folk är med ett statligt monopol, men resten av världen brukar vara intresserade av om dom gör ett bra jobb eller inte, och där är den här typen av undersökningar både vanliga och nyttiga.
Jag tycker att sjukvården ska vara behovsstyrd. Det är möjligt du menar att det är planekonomi men låt oss i så fall diskutera om den ska vara behovsstyrd eller inte. Jag hoppas vi får möjlighet att utveckla det i debatten när vi tagit oss den tid vi behöver.
Du antyder att man i svensk sjukvård inte frågar patienterna med det stämmer inte. I mitt eget landsting gör ett flertal undersökningar, bland annat en patientenkät under våren 2005. På nationell nivå kan utvecklingen följas i vårdbarometern. Dessa - och all annan uppföljning som görs i sjukvården - hjälper till att identifiera områden där vården behöver bli bättre.
Jag tycker också sjukvården skall vara behovsstyrd. Behoven kan enbart avgöras av dom som har behoven, dvs vårdtagarna (gillar inte det ordet, men OK). För en behovsstyrd sjukvård måste alltså vårdtagarna ha realla individuella valmöjligheter, något som bara kan fås om man avskaffar vårdmonopolet.
Din åsikt är relevatn, men jag är rädd för att konsekvenserna av ett sådant system är att människor med lindriga behov tränger undan dem med allvarligare behov. Dessutom riskerar systemet att vara kostnadsdrivande.
Lennart skriver; "Behoven kan enbart avgöras av dom som har behoven, dvs vårdtagarna (gillar inte det ordet, men OK)."
Det är intressant. Innebär då detta att alla ska ha rätt till all vård de efterfrågar? Var går gränsen för vad som är vård? Och vem bestämmer det? Förmodligen vårdtagarna själva om jag förstår Lennarts resonemang rätt. Men vem ska då betala kalaset. Om det ansvaret också ligger på individen blir det ju i praktiken inte behovet utan plånbokens tjocklek som avgör - något jag uppfattar att det finns ett brett politiskt motstånd mot.
På något sätt måste vi alltså fördela den begränsade resursen sjukvård. Antingen via den privata ekonomin, eller genom olika typer av politiska beslut och prioriteringar. Sjukvårdspolitiken och landets landsting har tagit på sig den otacksamma rollen att vara denna demokratiska grindvakt. Detta kan man sedan kalla planekonomi. Men frågan är om det för debatten särskilt långt framåt.
Martin: Du svarar som om det här är en hypotetisk fråga. Det är normalt bland svenska politiker, dom tror att alla förslag på förbättringar är hypotetiska, för Sverige har redan världens bästa system, och visserligen kan det tänkas förbättras, men det är ju med nya oprövade idéer. Denna svenska hybris genomsyrar framförallt den socialdemokratisa retoriken.
Men faktum är att det land som enigt WHO har världens bästa skattefinansierade hälsovård redan har ett sådant här system. Landet heter Frankrike. Tydligen har Kanada ett liknande system.
Det här är inga hypotetiska funderingar om hur man kanske kan göra, utan detta är verkligheten här och nu.
Johan: Ditt argument tycks bara vara ett försök att hävda att antingen har man statliga sjukhus eller så får fattiga inte sjukvård. Det är enkelt konstaterat att det är fel, och några djupare motargument mot det du säger behövs inte. Sjukvården behöver inte vara centralstyrs och planekonomisk, lika lite som skolan behöver det.
Snälla Lennart, jag skriver att din åsikt är relevant, inte att frågan är hypotetiskt. Den är en ganska stor skillnad, är det inte?
Jag har också frågat om du inte kan jämföra Sverige och Frankrike i OECD Health Data 2005 och den frågan var allvarligt menad eftersom jag skulle vara intresserad av att se en sådan jämförelse.
Länka gärna WHO-rapporten till mig för den kan vara intressant att läsa. Jag har ju redan bjudit dig på länkar till OECD och till Sveriges Kommuner och Landsting.
Sedan instämmer jag helt i Johans oro. Eftersom sjukvårdens resurser alltid är begränsade - i alla fall så länge vi inte använder avgifter får att minska efterfrågan - måste resurserna styras till dem med störst behov. Lennart Regebro menar att det görs bäst genom att var och en använder den vård man själv bedömer att man har behov av, men risken är att vårdtagarnas samlade efterfråga överstiger det som det finns resurser att tillhandahålla. Hur menar du att begränsningen av tillträdet till vården ska ske då? Vem ska besluta om den? Hur har de löst det i Frankrike?
Och observera, frågorna är varken retoriska eller hypotetiska. Jag frågar för att jag faktiskt är intresserad av att veta.
Dina frågor är säkert inte retoriska, men din argumentation grundar sig på att det blir problem om man gör på ett visst sätt, och du ber då om hur man skall hypotetiskt lösa dessa hypotetiska problem.
Det tankesättet är att skjta sig i foten. Vi har problem nu, frågan är hur vi skall läsa dom. Att diskutera vilka eventuella problem som eventuellt skall kunna uppstå och hur man eventuellt löser dom är bara undanflykter för att slippa göra nåt åt problemet. Vi vet hur dagens problem kan lösas. Visst kommer varje föränding innebära lite gnissel, men det kan vi inte använda som en undanflykt för att inte förändra.
I princip säger du "Om vi inte kan bestämma såhär, hur skall vi då bestämma?" Men problemet är ju att landstingspolitiker idag bestämmer FÖR MYCKET.
Jag har suttit på landtingsmöten där politiker, även från liberala partier, går upp i talarstolen och säger "vi landstingspolitiker måste se till att vara garanter för medborgarnas vård" och liknande saker. "Vi måste ta bort hindren". Nej, landstingspolikerna ÄR hindren.
Det absolut enklaste, bästa och mest effektiva vi kan göra för att gära svensk sjukvård bättre, är att privatisera hela klabbet, och avskaffa hela "systemet", och bara ha kvar en skattefinansierad sjukförsäkring.
I Sverige har vi ett sjukvårdssystem. I Frankrike har man sjukvård.
http://lennartregebro.blogspot.com/2005/09/i-sverige-har-man-ett-sjukvrdssystem.html
Skicka en kommentar
<< Home