Senator Ted Kennedy

Sent igår amerikansk tid avled Edward Kennedy – ett demokratiskt lejon i den amerikanska senaten och patriarken i Kennedyklanen. Just nu skrivs oräkneliga dödsrunor i media i både USA och i resten av världen. Den allra mest träffande beskrivningen av Ted, där han jämförs med sina äldre bröder John F Kennedy och Robert Kennedy, läste jag i Washington Post förra året efter det att Kennedy diagnostiserats med en hjärntumör:

"JFK brought charm and wit to government," said Ronald Steel, a historian and author of a book on Robert Kennedy, "and Bobby is remembered for what might have been, but Ted should be thought of as someone who showed how government could be made to serve the people."

His two brothers made the family's reputation, but it was Ted Kennedy, blessed with a decades-longer life, who worked with the nuts and bolts of government and politics to make things happen.

För så är det nog. Ted Kennedy dedikerade sitt liv i allmänhetens tjänst med nästan ett halvt sekel som senator. Under dessa femtio år finns det knappast en endaste amerikansk välfärdsreform som inte Kennedy varit inblandad i att skapa.

Han levde sitt liv för att hjälpa andra människor.

Det är väl just därför vi ska leva våra liv?

Kennedy lyckades förena rollerna som en ideologisk banerförare och en komprimissinriktad resultatpolitiker. Han skrev både oräkneliga rader med saklig lagtext och odödliga retoriska mästerverk som begravningstalet för hans bror Bobby 1968, hans ”The dream shall never die” vid demokraternas partikonvent 1980 och det flammande försvaret för yttrandefrihet i ”Truth & Tolerance in America” 1984.

Madonna

Jag har aldrig lyssnat mer än genomsnittligt på Madonnas musik. Ändå kan jag aldrig med bästa vilja i världen kunna påstå att hennes musik på något sätt är dålig och jag har alltid uppfattat henne som extremt professionell. Därför var jag – tillsammans med mina syskon och min systers fästman – och lyssnade på Madonnas show på Ullevi i Göteborg i lördags kväll.

Jag tror inte Madonna gjorde någon besviken. Visst, samma professionalism och minutiösa förberedelse som gör att minsta lilla ansiktsrynkning är inrepeterad och förberedd i detalj gör att showen helt saknar spontanitet – förutom Madonnas lilla improvisation när hon råkar spela fel ackord på gitarren i You Must Love Me. En recensent är missnöjd med att La Isla Bonita framförs i ett balkaninspirerat folkmusiksjok i showen. Samma recensent menar att föreställningen mer är som 20 fristående musikvideos än en livekonsert.

Men, men. Madonna är aldrig någonsin dålig. Det är klart att en artist som varit en världsartist i mer än ett kvartssekel måste få förnya sina gamla hits. Scenen kan ha varit den mest fascinerande tekniska konstruktionen jag någonsin sett (och då är jag ändå med och utvecklar världsunika flygplan på jobbet). Nummerbytena är friktionsfria och Madonna har uppenbarligen ställt samma höga krav på alla i ensemblen som på sig själv. Den 50-åriga Madonna är mer vältränad än vad jag någonsin har varit och någonsin kommer att vara. Och så är hennes låtar faktiskt ganska bra också.

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om Madonna och kultur

The Battle for America

Med anledning av att en bok – The Battle for America 2008: The Story of an Extraordinary Election – om det amerikanska presidentvalet 2008 ges ut i dagarna har Washington Post en serie mycket välskrivna artiklar om den långa valrörelsen. En artikel handlar om Barack Obamas väg till seger i demokraternas primärval. Mycket är läsvärt, men ett särskilt tänkvärt avsnitt är när Obama resonerar kring hur hans budskap när han tillkännagav sin kandidatur i februari 2007 i stort sett var likadant som budskapet i november 2008, samtidigt som sättet att uttrycka det på utvecklades under kampanjens gång. Något att tänka på inför det svenska valet 2010, särskilt för ett parti som har en tradition att spara nyheterna till presentationen av valmanifestet fyra veckor före valdagen. Då kan det vara svårt för valarbetarna – för att inte tala om väljarna – att hänga med i svängarna.

En annan artikel handlar om hur McCain-kampanjens innersta cirkel fastnar för Sarah Palin som vicepresidentkandidat. Precis som i alla andra amerikanska kampanjer gjordes en ordentlig bakgrundskontroll. En legal bakgrundskontroll vill säga, där den kandidatens fick svara på frågor om skatteskulder, klammeri med rättvisan, utomäktenskapliga förbindelser och liknande för att försäkra att inga skandaler skulle komma att dyka upp. I artikeln förklaras varför valet av Palin det faktiskt var ett riktigt val, taktiskt sett. Men republikanerna glömde en liten detalj i sin bakgrundskontroll: det handlar om politik och regeringsduglighet också och om kandidaten är svag där så räcker det inte med att vara rätt person. Ja, det är till och med så illa att då är det inte rätt person.

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om Obama, McCain, Palin och presidentvalet

En natt på akuten

Halva natten till fredag tillbringade jag på akuten på Universitetssjukhuset i Linköping. Ja, inte så att jag mådde dåligt på något sätt – jag kände mig snarare frisk som en nötkärna. Genom att gå bredvid syster Jessica fick jag en inblick i hur en del av landstingets verksamhet fungerar.

Som alltid när jag gör den här sortens besök slås jag av vilken hög kompetens landstingets personal har, hur de kan ge en bra vård och bemöta patienterna respektfullt även under pressade situationer och hur de klarar av att fatta svåra beslut under stressiga omständigheter.

Samtidigt tror jag att akutsjukvården på sätt och vis är en ”enkel” disciplin. Missförstå mig inte, patienterna är många gånger väldigt illa däran och behöver – och får – en vård i världsklass. Men patienter tas emot och kan behandlas eller slussas vidare. Ofta går det att konstatera vad som är problemet och bota eller lindra. Trots alla rapporter om dålig tillgänglighet fungerar akutsjukvården allra oftast mycket bra.

När jag pratar med patienter och anhöriga pekar de många gånger på annat där vården behöver bli bättre. Det handlar om att man vill bli sedd som en människa och inte bara som en diagnos. Olika aktörer måste bli bättre på att samverka kring patientens behov utan att patienten själv eller anhöriga fungerar som vårdkoordinatorer. Kroniskt sjuka behöver få en bättre kontinuitet. Förebyggande insatser måste bli mer vanligt förekommande.

En del av dem jag mötte på akuten i torsdagsnatt var där just för att vården och andra samhällsaktörer misslyckats på något sätt. Visst är det tryggt att en kompetent och välfungerande akutmottagning finns då, men det är en stor politisk utmaning att se till att de inte ska behöva komma dit överhuvudtaget. Jag behöver nog återkomma mer till det här…

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om Östergötland, landsting och sjukvård