En natt på akuten

Halva natten till fredag tillbringade jag på akuten på Universitetssjukhuset i Linköping. Ja, inte så att jag mådde dåligt på något sätt – jag kände mig snarare frisk som en nötkärna. Genom att gå bredvid syster Jessica fick jag en inblick i hur en del av landstingets verksamhet fungerar.

Som alltid när jag gör den här sortens besök slås jag av vilken hög kompetens landstingets personal har, hur de kan ge en bra vård och bemöta patienterna respektfullt även under pressade situationer och hur de klarar av att fatta svåra beslut under stressiga omständigheter.

Samtidigt tror jag att akutsjukvården på sätt och vis är en ”enkel” disciplin. Missförstå mig inte, patienterna är många gånger väldigt illa däran och behöver – och får – en vård i världsklass. Men patienter tas emot och kan behandlas eller slussas vidare. Ofta går det att konstatera vad som är problemet och bota eller lindra. Trots alla rapporter om dålig tillgänglighet fungerar akutsjukvården allra oftast mycket bra.

När jag pratar med patienter och anhöriga pekar de många gånger på annat där vården behöver bli bättre. Det handlar om att man vill bli sedd som en människa och inte bara som en diagnos. Olika aktörer måste bli bättre på att samverka kring patientens behov utan att patienten själv eller anhöriga fungerar som vårdkoordinatorer. Kroniskt sjuka behöver få en bättre kontinuitet. Förebyggande insatser måste bli mer vanligt förekommande.

En del av dem jag mötte på akuten i torsdagsnatt var där just för att vården och andra samhällsaktörer misslyckats på något sätt. Visst är det tryggt att en kompetent och välfungerande akutmottagning finns då, men det är en stor politisk utmaning att se till att de inte ska behöva komma dit överhuvudtaget. Jag behöver nog återkomma mer till det här…

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om Östergötland, landsting och sjukvård