60-årskalas

För en månad sedan fyllde min mamma 60. Firandet inleddes redan igår då hela familjen tog med sig mamma till linköpingssonen Lasse Winnerbäcks turnéavslutning. Lite roligt är det, för sist jag var på en konsert med Winnerbäck var på hans egna 30-årskalas. Efteråt skrev jag det här blogginlägget men det har av många anledningar inte blivit publicerat. Eftersom det ändå är skrivet tar jag och lägger upp det på min blogg…

Egentligen var det för Sofia Karlssons skull som jag ville gå. Jag blev såld på henne då hon sjöng Dan Andersson på sin Svarta Ballader och jag fick för två år sedan uppleva en härlig het sommareftermiddag då hon spelade i Alvastra. Men jag lockades också av den andra förakten – Miss Li. Jag vet inte om det är Anna som fått mig att börja lyssna på henne, eller om jag helt enkelt blandat ihop henne med någon av Annas andra utmärkta musiktips (som Säkert! och Frida Hyvönen) och börjat lyssna på henne ändå…

När Lasse gick på scen efter Miss Li kände jag till en början samma besvikelse som jag alltid fått på hans konserter. Trots 12000 mer eller mindre fanatiska beundrare i publiken verkade inte Lasse märka det. Blicken var stadigt någon meter ovanför publikhavet och han spelade på utan att söka eller ge någon respons till publiken.

Jag var besviken, eftersom Lasse skulle kunna vara en mycket bättre liveartist. Skillnaden mot Miss Li var uppenbar. Hon skapade konserten tillsammans med de 12000 i publiken.

Allting ändras när det efter en halvtimme blev dags att spela Söndermarken – om Lasses liv i stadsdelen Berga. Helt plötsligt verkade Lasse upptäcka att han hade en publik – och han har en fantastisk livepublik. I takt med att Lasse knöt an till publiken steg scenen, ljussättningen, träden som omgav platsen, himlen och stjärnorna fram. Tillsammans med linköpingspubliken skapades magi.


Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om musik, Linköping , Miss Li och Winnerbäck