30-årskalas

I onsdag var jag på 30-årskalas. Det var min gamle skolkamrat Lasse Winnerbäck som firade sin högtidsdag med en stor konsert i Cloetta Center i Linköping. Jag är ingen särskilt hängiven winnerbäckbeundrare och det här var första gången jag såg honom spela sedan en katedralkväll på Skylten för ett dussin år sedan. Konserten var bra - säkert den bästa konserten jag kommer att vara på i år (ja ja, med tanke på hur många konserter jag går på är inte konkurrensen särskilt hård). Men ändå är jag lite besviken för kvällen kunde blivit ännu bättre.

Showen var inte så komplicerad:
Lasse och Hovet gick upp på scenen. Lasse spelade en sång. Lasse spelade en sång till. Lasse sa "hej". Lasse spelade en sång. Anna Ternheim gick upp på scenen. Anna sjöng en sång tillsammans med Lasse. Lasse tackade Anna. Lasse sjöng en sång. Lasse sjöng en sång. Lasse sa "tack så mycket". Lasse sjöng en sång.

Så fortsatte det. Nu kanske Winnerbäck säger så mycket i sina sångtexter att han inte behöver säga så mycket mellan låtarna. Samtidigt var det ingenting som kändes som en överraskning. Att gästartister dyker upp på 30-årskalaser var inte helt oväntat. Men när hela konserten ska vara ett 30-årskalas hade jag förväntat mig en tydligare resa tillsammans med Winnerbäck genom hans musikaliska utveckling. Tänk så fantastiskt det hade varit att få se en Snoddas revival! Och om Winnerbäck inte vill tala mellan låtarna, tänk vilken show det kunnat bli med hans gamle snoddaskompanjon Anders Johansson (numera känd som Anders i Anders och Måns) som konferenciär?!

Men jag upprepar: konserten var på inget sätt dålig. Det var en härlig upplevelse. Kvällens version av "Kom ihåg mig" var fantastisk; hans version av Bob Dylans "Like a rolling stone" (Som en hemlös själ) var härlig, och gästartisterna var spännande. Men det kunde blivit ännu mer fantastisk, härligt och spännande.