Operan i Boxholm

Igår berättade jag att jag skulle till Boxholm för att se opera från Metropolitan. Det var en upplevelse. En totalupplevelse.

Det började redan när vi gick av pendeltåget från Linköping. Vi hamnade i ingenstans. Kompisen som gjorde mig sällskap – som är med och bygger en stad kring ett resecentrum – berättade om förvirringen som kan uppstå då du kommer ut från resecentrum och inte vet vart du ska ta vägen. Det är stad åt alla håll.

Här var det mer ingenting åt alla håll. Lyckligtvis fungerade en cistern målad som en boxholmsost som ett riktmärke som hjälpte oss hitta rätt eftersom vi mindes den från vårt senaste boxholmsbesök. När vi hade kämpat oss genom skogen för att nå Folkets hus träffade vi på ett gäng ungar: ”Är det opera ikväll” är det första de frågar när de ser oss. Tänk att vi ser ut som så typiska operabesökare!

Produktionen var proffsig. Bilderna kommer nära sångarna på scenen. Det är textat på engelska så att det ska vara möjligt att förstå vad de sjunger om. Det som saknas är närvarokänslan. Det känns mer som att titta på en tv-produktion än som att sitta med i salongen på Metropolitan. Kanske skulle fler vyer utifrån salongen där vi inte kommer så nära scenen hjälpa. Att se en föreställning live på avstånd skapar också lite oreda i traditionerna. Ska man till exempel applådera eller inte; salongen i Boxholm verkade ha delade meningar om det.

Opera behöver man nog lära sig att lyssna på. Jag har inte ägnar mig så mycket åt det så det har ännu inte blivit någon favoritgenre hos mig. Det blev mycket opera för pengarna. Väldigt mycket opera för pengarna att döma av snarkningarna som hördes under sista akten…

Även om opera inte är något jag lyssnat mycket på var det en aria som till och med jag (och säkert alla andra som lyckades hålla sig vakna) kände igen. Det är O mio babbino caro ur Puccinis Gianni Schicchi. Gianni Schicchi var den enaktaren som avslutade gårdagskvällens puccinitrilogi. Till skillnad från de två tidigare enaktarna var det en komedi och jag tror att opera är lite roligare om det inte slutar med att de dör på slutet. Sedan får operahandlingen i allmänhet vara lite sådär. När de skrev dem verkar de ha lagt mer fokus på musiken än på intrigen.
Nu var det i första hand inte operan som gjorde att jag åkte till Boxholm. Det är snarast grejen att kunna åka till Boxholm för att se The Met live – en upplevelse helt enkelt.

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om opera och Boxholm

The Met - i Boxholm!

Ikväll ska Anna och jag till Folkets hus i Boxholm för att titta på opera. Det är Metropolitan Opera som spelar Puccinis Triptyken. Föreställningen visas live via direktlänk från New York. Ganska häftigt tycker jag. Jag återkommer imorgon med en redogörelse om hur det blev i verkligheten.

Andra bloggar om opera och Boxholm

Presidenten och jag

Förra året fick jag ett generande mejl skickat till mig. Idag hände det igen.

Dear Martin, började det och fortsatte:
Your commitment to our Republican principles and ideals is helping build a stronger, more prosperous future for every American.

Någon verkar ha missförstått det där med mitt medlemskap i Republikanska föreningen…

Will you stand with me and help lay the groundwork for Republican victory by making a special contribution to the Republican National Committee (RNC) today?

Well, jag tror att svaret är: NO!

I'm looking forward to working with you this year and next to achieve these goals. I thank you for your sacrifices and for your continued support.

Best Wishes ,
George W. Bush

Hualigen

Mer administration, mindre sjukvård

Nedanstående artikel har jag tidigare idag publicerat på oppositionen.se

På allt för många håll är det svårt att få en tid på vårdcentralen. Det upplevs som svårt att komma fram på telefon och än svårare att få en tid för att träffa en läkare. Det är bekymmersamt; till viss del beror det på stora behov som behöver tillfredsställas, till viss del beror det på brist på läkare och annan sjukvårdspersonal. Ansvarstagande vårdcentraler ser i det läget till att i första hand prioritera dem med störst behov, de som ett besök på vårdcentralen verkligen kan hjälpa till bättre hälsa. Det innebär att andra får stå tillbaka, såsom de som vill ha allmänna hälsokontroller eller de som vill ha olika intyg skrivna.

För ett par år sedan föreslog de borgerliga partierna att sjukskrivna skulle kunna avkrävas ett sjukintyg från första dagen. Borgarna var tydliga med att en sådan åtgärd i första hand handlar om att bekämpa fusk.

Nu har borgarna fått regeringsmakten. Då genomför de kravet på att sjukskrivna ska avtvingas ett sjukintyg. Men nu förnekas ihärdigt att syftet är att bekämpa fusk. Istället framhålls att det är för de sjukskrivnas egna skull som åtgärden genomförs.

De sjuka blir dock dåligt hjälpta av att vårdcentralernas väntrum översvämmas av människor med förkylningar och vinterkräksjuka. Patienterna tvingas vänta – inte för att bli botade eftersom den bästa boten är vila. Förutom risken att smittas av flera sjukdomar blir det enda resultatet av vårdcentralsbesöket ett intyg som talar om att patienten är sjuk. Som om det krävs en läkare för att avgöra det!

Den läkartid som nu kommer att behöva användas till att skriva intyg hade istället kunnat användas till att skapa hälsa och bota sjukdom. Sjukintygsskrivandet tränger ut andra angelägna behov.

När intyg från första sjukdagen föreslogs från de borgerliga för ett par år sedan sade moderaternas dåvarande chefsekonom – nuvarande finansministern Anders Borg – att sjukvården skulle tillföras 10 miljarder kronor under en treårsperiod för att klara detta. Vilka pengar är man redo att tillföra idag?

Den borgerliga politiken drabbar både lindrigt sjuka och mer allvarligt sjuka. Istället för att låta förkylningen eller illamåendet gå över i hemmets lugna vrå får relativt ”friska” sjuka sitta i väntrum i väntan på att få sjukintyg skrivna. De som istället är mer allvarligt sjuka och i behov av behandling av sjukvårdspersonalen får istället vänta längre på att få hjälp. Den borgerliga regeringspolitiken innebär alltså mer byråkrati och mindre sjukvård.

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om sjukvård och politik

Husläkare i Motala

”Jag ser verksamheten på Lasarettet i Motala som på Sergelkliniken”, säger Hälso- och Sjukvårdsnämndens ordförande Lasse Pettersson från Vrinnevilistan.

Sergelkliniken är en anständig stadsvilla. När majoriteten talar om husläkare förstod jag inte att de menade att Lasarettet i Motala inte skulle vara större än att det ryms en (1) läkare i det. Tidigare har majoriteten försökt lugna motalaborna med att de ska få behålla en oförändrad verksamhet inom ortopedi, med vid gårdagens fullmäktige slog en företrädare för den borgerliga majoriteten fast att det inte alls är bestämt vilken volym på vården som ska handlas upp i Motala. Det kan alltså komma att bli nedskärningar i Motala i ett försök att tillfredsställa opinionen i Norrköping.

Lasarettet i Motala?

Valbarhetsålder

I Colorado måste du vara 25 år gammal för att få väljas in i delstatskongressen. Nu förs diskussioner om att sänka den åldern till 21 år. Denver Post kommenterar i en ledare:
”Some of the concerns expressed about younger lawmakers is that they wouldn't have the maturity, life experience or commitment for the job. After observing the legislature for years, we note the same can be said of some legislators of any age.”

Efter en dag ägnad åt landstingsfullmäktige i Östergötland kan jag bara hålla med.

För en tid sedan träffade jag några högstadieungdomar i mitt uppdrag som vice ordförande i en av östgötalandstingets brukardialogberedningar. Sedan dess har jag undrat vart alla kloka ungdomar tar vägen när de blir äldre…

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om Colorado och rösträttsålder

Primärvalkampanj period 1

Trots att det återstår över 18 månader till den amerikanska valdagen – och nio månader till väljarna i Iowa inleder processen att utse kandidater – är valkampanjen i full gång. I och med att årets första kvartal är till ända har kampanjerna varit tvungna att offentliggöra sin ekonomi. Vinnarna av primärvalkampanjens första period kan utses!

Hillary Clinton har samlat in mest pengar och har över 30 miljoner dollar på sitt kampanjkonto. Det är en enastående siffra som ingen tidigare varit i närheten av; för bara fyra år sedan väckte John Edwards stort uppseende då han lyckades samla ihop sju miljoner dollar på samma tid.

Clintons 30 miljoner är ändå inte den största sensationen. Tidigare har det setts som självklart att Clinton ska samla in mycket mer pengar än sina konkurrenter, men Barack Obama visade när hans siffror redovisades att han överträffar alla förväntningar och håller jämna steg med henne. Obama hade också över 100 000 donatorer till sin kampanj vilket är det överlägset största antalet och det visar ett stort och brett stöd för honom.

Bilden av det demokratiska primärvalet som en tvekamp mellan Clinton och Obama förstärks. I den här kampanjen kommer pengar nämligen att spela en större roll än någonsin. Tidigare hölls primärvalen under flera månader där kandidaterna hade gott om tid att besöka delstaterna och driva sina kampanjer. Några lyckade resultat i början gjorde att mer pengar flöt in som i sin tur gjorde det möjligt att vara med och konkurrera i de senare primärvalen.

Störst inflytande har ändå väljarna i de staterna som röstar tidigt. Därför har allt fler stater flyttat fram sina primärval och nu håller 5 februari på att förvandlas till en enda stor nationell primärvaldag då över hälften av alla ombud på partikonventet kommer att stå på spel. Kandidaterna kan inte längre förlita sig på personliga besök i delstaterna. Istället måste de ha råd att bygga upp en kampanjorganisation på väldigt många ställen samtidigt som de måste spendera mycket pengar på att köpa reklam. Den som inte lyckas samla in mycket pengar har en väldigt liten chans att göra bra ifrån sig 5 februari.

På den republikanska sidan var det Mitt Romney som ledde fältet med intäkter på 20 miljoner dollar. Den som tidigare sågs som den ledande republikanska kandidaten – John McCain – är första kvartalets stora besvikelse med intäkter på totalt 13 miljoner dollar. Han har i alla fall tillfälligt förlorat positionen som favoriten hos republikanerna.

Summeras siffrorna för de demokratiska och de republikanska kandidaterna ses något annat intressant. För första gången på 30 år samlar demokraternas kandidater totalt in mer pengar än de republikanska. Det visar att engagemanget just nu är betydligt större hos de demokratiska än hos de republikanska väljarna. Det understryks av opinionsundersökningarna som visar att demokraterna anser sig ha flera bra kandidater att välja på – Clinton, Obama, Edwards, Richardson – medan republikanerna ser sig tvingade att välja den minst dåliga kandidaten.

Just nu verkar demokraterna alltså ligga bra till för en seger i november 2008. Men kom ihåg att i politiken kan en vecka vara en lång tid.

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om USA, USA-valet 2008, presidentvalet, Barack Obama, Hillary Clinton, Mitt Romney och John McCain

Bildbevis: fjärde storstadsregionen

För någon helg sedan åkte Anna och jag till Norrköping för att se Linköping spela fotboll. ”Det känns väldigt mycket fjärde storstadsregionen” menade Anna.

Idag såg jag ytterligare ett bevis på att fjärde storstadsregionen existerar. I Linköping såg jag en bil från Norrköping Dolphins.

Att det verkligen är fjärde storstadsregionen understryks av den lantliga bakgrunden. Varför det är så borde ni inse om ni tittar på bilden på Correns hemsida…

Nu får vi se om IFK hoppar på samarbetståget.

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om fjärde storstadsregionen, Linköping, Norrköping och Östergötland

Påsken 2007

Före


Efter


Sedan är det bara sisådär 13 träd kvar…

Andra bloggar om beskärning

Självinsikt

Förra veckan höll Lars Leijonborg ett inledande föredrag om det politiska läget för folkpartiets partistyrelse. Han kommenterar själv sin insats:
”Det var mycket ointressant.”

Självinsikt var ordet!

Andra bloggar om Lars Leijonborg, folkpartiet och politik!

Pendling till Västervik

Den borgerliga majoriteten i östgötalandstinget har bestämt sig för att köpa nya fina tåg för en kostnad på 10 miljoner kronor extra per år. Tågen ska inte förstärka pendeltågstrafiken mellan Linköping och Norrköping – där det är trångt på tågen. Istället ska tågen gå på Tjustbanan mellan Västervik och Linköping.

Jag tycker det är bra att kommunikationerna förbättras mellan Linköping och Västervik. De boende i Västervik (och i Åtvidaberg och Linköping med för den delen) får tillgång till en större arbetsmarknad. Orterna i regionen knyts samman över de gamla länsgränserna.

Men är tåg för 10 miljoner kronor om året verkligen bästa sättet att knyta samman regionen? Järnvägen har en standard som gör att tågen som trafikerar den går sönder. De tvingas åka så långsamt att restiden är marginellt kortare än med buss.

Och en total upprustning av banan beräknas kosta – 3,6 MILJARDER kronor.

I de mest positiva förhoppningarna ska upprustningen av banan vara klar 2015. Sedan de förhoppningarna formulerades har staten strukit det första steget av upprustningen.

Att fortsätta köra tåg kostar 10 miljoner kronor per år mer än motsvarande busstrafik. Om det istället satsades 10 miljoner extra på bussar skulle det kunna köras betydligt fler turer mellan Västervik och Linköping med bussar av hög kvalitet – kanske bekvämare säten, internetuppkoppling? Bara avskrivningen för en investering på 3,6 miljarder borde vara i storleksordningen på 40 miljoner kronor per år. Tas det med i beräkningen skulle resenärerna kunna åka verkligt rymliga och bekväma bussar om pengarna istället användes till det.

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om Östergötland, Tjustbanan, Västervik och politik