Operan i Boxholm

Igår berättade jag att jag skulle till Boxholm för att se opera från Metropolitan. Det var en upplevelse. En totalupplevelse.

Det började redan när vi gick av pendeltåget från Linköping. Vi hamnade i ingenstans. Kompisen som gjorde mig sällskap – som är med och bygger en stad kring ett resecentrum – berättade om förvirringen som kan uppstå då du kommer ut från resecentrum och inte vet vart du ska ta vägen. Det är stad åt alla håll.

Här var det mer ingenting åt alla håll. Lyckligtvis fungerade en cistern målad som en boxholmsost som ett riktmärke som hjälpte oss hitta rätt eftersom vi mindes den från vårt senaste boxholmsbesök. När vi hade kämpat oss genom skogen för att nå Folkets hus träffade vi på ett gäng ungar: ”Är det opera ikväll” är det första de frågar när de ser oss. Tänk att vi ser ut som så typiska operabesökare!

Produktionen var proffsig. Bilderna kommer nära sångarna på scenen. Det är textat på engelska så att det ska vara möjligt att förstå vad de sjunger om. Det som saknas är närvarokänslan. Det känns mer som att titta på en tv-produktion än som att sitta med i salongen på Metropolitan. Kanske skulle fler vyer utifrån salongen där vi inte kommer så nära scenen hjälpa. Att se en föreställning live på avstånd skapar också lite oreda i traditionerna. Ska man till exempel applådera eller inte; salongen i Boxholm verkade ha delade meningar om det.

Opera behöver man nog lära sig att lyssna på. Jag har inte ägnar mig så mycket åt det så det har ännu inte blivit någon favoritgenre hos mig. Det blev mycket opera för pengarna. Väldigt mycket opera för pengarna att döma av snarkningarna som hördes under sista akten…

Även om opera inte är något jag lyssnat mycket på var det en aria som till och med jag (och säkert alla andra som lyckades hålla sig vakna) kände igen. Det är O mio babbino caro ur Puccinis Gianni Schicchi. Gianni Schicchi var den enaktaren som avslutade gårdagskvällens puccinitrilogi. Till skillnad från de två tidigare enaktarna var det en komedi och jag tror att opera är lite roligare om det inte slutar med att de dör på slutet. Sedan får operahandlingen i allmänhet vara lite sådär. När de skrev dem verkar de ha lagt mer fokus på musiken än på intrigen.
Nu var det i första hand inte operan som gjorde att jag åkte till Boxholm. Det är snarast grejen att kunna åka till Boxholm för att se The Met live – en upplevelse helt enkelt.

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om opera och Boxholm