söndag, januari 07, 2007

Demokraternas presidentkandidater del 1

Det finns tre och en halv demokrater som kan vinna partiets nominering som presidentvalskandidat 2008. Den ”halva” kandidaten – det vill säga den av de tre som har minst chans att lyckas – är John Edwards och han offentliggjorde sin kandidatur i mellandagarna.

Jag skrev en bloggpost om de eventuella presidentkandidaterna strax efter det amerikanska kongressvalet och det har redan hänt saker som kräver en uppdatering. Att Edwards offentliggjort sin kandidatur är en sak. Att mittenalternativet Evan Bayh deklarerat att han inte kandiderar var mer oväntat men det stigande intresset för en eventuell kandidatur av Barack Obama och valresultatet som tydligt visade att de demokratiska väljarna vill ha en radikalare förändring underminerade förutsättningarna för Bayh. Som jag skrev i min tidigare post har Tom Vilsack från Iowa deklarerat att han ska kandidera men hans chanser att lyckas är små.

De tre giganterna som förutom Edwards har chans att vinna nomineringen är Hillary Rodham Clinton, den ovan nämnda Barack Obama samt – om han ställer upp – Al Gore.

Hillary Rodham Clinton
Clinton är den som har starkast stöd i de opinionsmätningar som görs, men det kan delvis förklaras med att hon också är den mest kända av de troliga kandidaterna. Hennes svagheter är att hon som person alltid varit väldigt polariserande. För att möta det har hon i många frågor lagt sig i mitten av det amerikanska politiska spektrumet vilket gjort det svårt för henne att entusiasmera den demokratiska basen. En amerikansk vän till mig förklarade när jag besökte henne att Hillary aldrig kommer att kunna vinna, inte för att hon är kvinna utan för att hon är Hillary.

Hillary Rodham Clinton har också några uppenbara styrkor. Förutom att hon redan är oerhört känd har hon också gott om pengar på sitt kampanjkonto och en närapå oöverträffad förmåga att dra in mer pengar från ett brett kontaktnät av rika bidragsgivare. Pengar kommer att vara viktigare än någonsin i det demokratiska primärvalet; kalendern är framtung med täta val i Iowa, Nevada, New Hampshire och South Carolina och för att kunna bygga upp en organisation och köpa reklam i alla dessa stater behövs stora ekonomiska resurser. Slutligen – och kanske viktigast av allt – har hon Bill Clinton. Han är den kanske skickligaste kampanjaren som finns i världen och en fantastisk politisk strateg.

Barack Obama
Även om Barack Obama är senator precis som Hillary Clinton representerar han mycket av det som Clinton saknar. Allra mest förknippas han med karisma, optimism och framtidstro och kan på så sätt liknas vid vad John F Kennedy en gång var. Han har också visat sig ha en väldig förmåga att få in pengar till sin kampanj och är mycket populär bland dem som känner till honom. Fortfarande är han mer okänd än Clinton men den positiva sidan av det är att han har en potential att få ännu större stöd än nu i takt med att han etablerar sig. Obamas största svaghet är den bristande erfarenheten av nationell – och ännu mer av internationell – politik. Han blev invald i Senaten 2004 och det var hans första nationella politiska uppdrag. Han är också färgad och ras är fortfarande ett ämne som spelar roll för alldeles för många vita väljare - vilket visades i senatsvalet i Tennessee. Ändå menade min amerikanska vän som avfärdade Clinton att Obama inte kan samla afroamerikanerna lika mycket som vi kanske tror; han är ju ingen “riktig” afroamerikan eftersom hans mor var vit.

Obama verkar ha en position något till vänster i det demokratiska partiet. Han tycker till exempel det var fel att starta krig i Irak och han vill reformera sjukvårdssystemet så att det omfattar fler människor än idag.

Al Gore
Al Gore är troligtvis den demokrat som har allra störst chans att vinna själva presidentvalet men också den som verkar minst intresserad av att kandidera. Han har redan en gång lyckats få flest röster i ett presidentval även om elektorskollegiet – med mandatet slutgiltigt givet av en oenig högsta domstol – utsåg George W Bush till president. Gore visar inte något större intresse för en kandidatur och han agerar inte alls som om han förbereder en sådan. Det är tråkigt för Gore – även om han är stel och tråkig – står för mycket som jag vill se hos en amerikansk politiker: miljöengagemang, viljan att USA spelar en aktiv roll i världen utan att för den skull bomba den sönder och samman, frihandel och en starkare välfärdsstat.

John Edwards
Edwards representerar också en del saker som jag sympatiserar med. Sedan valet för två år sedan har han rest runt i USA, talat om det delade Amerika och besökt människorna i det glömda USA, mycket som Robert Kennedy gjorde på sin tid. Han verkar vara den av kandidaterna som är mest intresserad av att driva en ekonomisk och social utjämningspolitik. Som senator röstade för kriget i Irak men idag förklarar han att det var ett misstag och att han ångrar rösten. Sedan finns det sådant jag inte tycker lika bra om, som att Edwards gett uttryck för en del protektionistiska uppfattningar.

Edwards är den svagaste av dessa kandidater men han är inte chanslös. Han gjorde bra ifrån sig i Iowa 2004 och är fortfarande populär; han toppar de flesta opinionsundersökningarna som görs där. Efter Iowa är det Nevadas tur att rösta och där har facket en stark ställning i det demokratiska partiet – ett fackförbund som Edwards har goda relationer med. Den fjärde staten som röstar är Edwards födelsestat South Carolina och det var det enda primärvalet Edwards vann 2004. Hans svagaste stöd finns i New Hampshire men om han lyckas väl i dessa fyra stater kan han bygga upp en momentum som kan ta honom till seger.

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om USA, USA-valet 2008, demokraterna, John Edwards, Hillary Rodham Clinton, Barack Obama, Al Gore, presidentvalet och politik

0 Comments:

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home