Storytelling

I torsdags var jag inbjuden till Johannelunds s-förening i Linköping för att bidra med en valanalys. Jag tog min utgångspunkt i vad jag läst i boken ”The Way to Win: Taking the White House in 2008” där ett utdrag publicerats i Washington Post :
"Presidential campaigns are about storytelling. A winning presidential campaign presents the candidate's life story to voters. A losing campaign allows someone else to frame that story."

Jag tror det är en av förklaringarna till socialdemokraternas dåliga valresultat. Bilden av det socialdemokratiska ledarskapet fick formuleras av någon annan. Vi socialdemokrater lyckades inte skapa den bild av oss själva som vi ville visa upp. Det gäller den nationella nivån men jag ser det också på den regionala nivån. I Östergötland gjorde vårt parti ett mycket dåligt landstingsval som jag kortfattat kommenterat tidigare. I Corren kritiseras den socialdemokratiska gruppledarens Palle Håkansson ledarstil. Han beskrivs ofta i media som sinnebilden av en pamp: maktfullkomlig och enväldig. Samtidigt har han använt mycket av sin auktoritet just för att sprida inflytande och ansvar på andra människor i landstingsgruppen, på att utveckla fritidspolitikers möjligheter till inflytande. Men det är som sagt inte den bilden som de flesta östgötarna ser. Vi har inte kunnat berätta vår berättelse och då har det vakuumet fyllts av en annan berättelse.

Förklaringen kan också gälla för bilden av den socialdemokratiska politiken. Rätt eller fel, men vi socialdemokrater framstod – främst på nationell nivå – som ett parti som uträttat mycket gott men som nu var ganska nöjda med det som är. Mot oss stod ett alternativ som ville något mer. I valet mellan dem som tycker det är bra som det är och dem som vill att det ska bli ännu bättre valde väljarna föga förvånande dem som ville fortsätta framåt.

I planeringen av valrörelsen efterlyste vissa av våra egna valarbetare rapporter och informationsmaterial om vad vi socialdemokrater uträttat. Även på mötet jag medverkade på i torsdags gjordes det av en av deltagarna. Jag tror den inställningen är något vi socialdemokrater måste komma ifrån. Väljarna tyckte att vi i alldeles för hög grad nöjde oss med det som varit. Vi behöver sluta tala om vad vi gjort; det har väljarna en egen bild av som vi knappast kommer att kunna ändra på. Ja, vi behöver knappast ändra på det för de allra flesta verkar överens om att vi till stora delar lyckats bra.

Istället måste vi tala om vad vi vill. Då tror jag inte vi ska fastna i en massa detaljer – långa listor på olika välfärdsreformer som ska genomföras. Sysselsättningsfrågan i den här valrörelsen är kanske ett exempel på hur det kan gå. På ett år har det blivit 100 000 nya jobb – vi har lyckats bra med det vi gjort – samtidigt som det fanns en rad detaljerade åtgärder i valmanifesten för hur arbetslösheten ska kunna sjunka mer. Ändå blev den allmänna bilden att socialdemokraterna misslyckats med jobben och saknade en politik för att få fler människor i arbete.

Vi behöver beskriva i vilken riktning vi tycker att samhället ska röra sig och kunna formulera en övergripande vision om vilket samhälle vi vill skapa. För att kunna lyckas behöver vi bli bättre på ”storytelling”.

Hur blir vi det?

För det första behöver vi naturligtvis fundera på vad det är vi vill berätta.

Men vi behöver också människor som är bra på att berätta den historien. I arbetarerörelsen finns en utmärkt storyteller som nu behöver lyftas fram. Det är den tidigare SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson.

Bilden på Karl-Petter Thorwaldsson kommer från ABF:s hemsida

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om valet 2006, socialdemokraterna, valanalys, Karl-Petter Thorwaldsson och politik