Vem vill vara politiker?
Dagens stora story i media är att unga – främst kvinnor – hoppar av från politiska uppdrag. En avhoppare tyckte att allt redan var uppgjort då ärendena kom till fullmäktige och att det var små möjligheter att påverka. Sedan visade det sig att hennes parti bara hade ett mandat i fullmäktige och då är det naturligtvis svårt att påverka oavsett arbetsformer…
I Svt kommenterade en statsvetare med att de avhoppade ungdomarna känner brist på inflytande på grund av en maktförskjutning från fullmäktige till styrelsen.
Jag misstror deras analys. Professorer i statsvetenskap har oftare mer teoretisk än praktisk erfarenhet av politiska processer. De tittar på organisationsskisser över den kommunala organisationen och läser arbetsordningen. Men de verkar glömma bort att det finns politiska partier! Det finns processer inom partigrupperna som går på tvärs med fullmäktige och styrelse. Problemet är inte om styrelsen bereder ärenden inför fullmäktige (vilket de är skyldiga att göra) utan om partigrupperna inte kan diskutera politiken på ett meningsfullt sätt.
När jag kom in i den socialdemokratiska landstingsgruppen i Östergötland strax efter valet 1994 var vi många nya ledamöter som inte tyckte att vi fritidspolitiker fick tillräckligt utrymme och ansvar. Gruppmötena var mest en genomgång av ärendena på nästkommande fullmäktige. Ärendena var färdigberedda av tjänstemännen och partierna hade deklarerat sina uppfattningar i landstingsstyrelsen. På sin höjd gick det att krafsa lite på detaljer.
Gruppen tog till vara vårt engagemang genom att ge oss uppdraget att föreslå hur arbetsformerna kunde utvecklas. Det ledde till att arbetet blev mer processinriktat och fokus flyttades till ärenden där beredningen pågick eller inte ens var påbörjad. På så sätt ökade det reella inflytandet över politikens riktning.
I Aktuellt säger demokratiministern Jens Orback att ”någon (läs: heltidspolitiker) måste avstå från makt” om fritidspolitiker ska känna att de har mer inflytande. Så är det kanske, men det kanske också är så att bättre arbetsformer gör att de folkvalda företrädarna som kollektiv får mer inflytande på bekostnad av tjänstemän, lobbyister och journalister. Jag vet i vilket fall att förändringarna i landstingsgruppen inte varit möjliga om inte de ledande politikerna stött att ansvaret och inflytandet spreds på fler.
Ser vi resultatet ett decennium i efterhand kan vi vara ganska nöjda. Visst måste vi fortsätta att anpassa våra arbetsformer efter de krav som ställs på politiken och vi kommer aldrig att bli klara. Vi har också klarat oss hyfsat vad gäller avhopp, tycker jag:
· Tre män i åldern 51-64 har avsagt sig. En i samband med att han gick i pension. Efter många år med mycket uppdrag ville han kunna resa mer med sin fru. En avsade sig uppdraget för att han kom in i riksdagen. Den tredje mannen befriades från uppdraget vid fullmäktiges andra sammanträde under mandatperioden och hade det berott på bristande inflytande tror jag det hade dröjt lite längre tid…
· Två kvinnor mellan 37 och 50 har lämnat fullmäktige. En för att hon avled, den andra för att hon blev kommunalråd.
· En kvinna mellan 51 och 64 avsade sig nyligen uppdraget. Jag känner inte till orsaken.
· Ingen av dessa tillhör den nu debatterade gruppen unga avhoppare. Det gör däremot Cissi som befrias från uppdraget på onsdagens fullmäktige. Hon slutar för att hon har flyttat till Stockholm.
På Östnytt ikväll påpekade en ung (ja ja, hon är i min ålder…) kvinnlig avhoppad kommunfullmäktigeledamot i Motala att möten på kvällstid var svåra då hon var ensamstående och hade små barn hemma. Hon sa att hon skämtsamt sagt att möten borde vara på dagtid för att underlätta för sådana som hon att vara politiker, men konstaterade samtidigt att det skulle kosta mycket mer pengar. Jag tror hon är betydligt närmre sanningen bakom avhoppen än de kommenterande professorerna och jag tror hennes lösning är en av de klokare. Det är möjligt inopportunt att föreslå något som innebär att kostnaderna för politik ökar, men om alternativet är att svaga grupper utestängs från det politiska beslutsfattandet tycker jag att demokratin måste få kosta pengar.
I Svt kommenterade en statsvetare med att de avhoppade ungdomarna känner brist på inflytande på grund av en maktförskjutning från fullmäktige till styrelsen.
Jag misstror deras analys. Professorer i statsvetenskap har oftare mer teoretisk än praktisk erfarenhet av politiska processer. De tittar på organisationsskisser över den kommunala organisationen och läser arbetsordningen. Men de verkar glömma bort att det finns politiska partier! Det finns processer inom partigrupperna som går på tvärs med fullmäktige och styrelse. Problemet är inte om styrelsen bereder ärenden inför fullmäktige (vilket de är skyldiga att göra) utan om partigrupperna inte kan diskutera politiken på ett meningsfullt sätt.
När jag kom in i den socialdemokratiska landstingsgruppen i Östergötland strax efter valet 1994 var vi många nya ledamöter som inte tyckte att vi fritidspolitiker fick tillräckligt utrymme och ansvar. Gruppmötena var mest en genomgång av ärendena på nästkommande fullmäktige. Ärendena var färdigberedda av tjänstemännen och partierna hade deklarerat sina uppfattningar i landstingsstyrelsen. På sin höjd gick det att krafsa lite på detaljer.
Gruppen tog till vara vårt engagemang genom att ge oss uppdraget att föreslå hur arbetsformerna kunde utvecklas. Det ledde till att arbetet blev mer processinriktat och fokus flyttades till ärenden där beredningen pågick eller inte ens var påbörjad. På så sätt ökade det reella inflytandet över politikens riktning.
I Aktuellt säger demokratiministern Jens Orback att ”någon (läs: heltidspolitiker) måste avstå från makt” om fritidspolitiker ska känna att de har mer inflytande. Så är det kanske, men det kanske också är så att bättre arbetsformer gör att de folkvalda företrädarna som kollektiv får mer inflytande på bekostnad av tjänstemän, lobbyister och journalister. Jag vet i vilket fall att förändringarna i landstingsgruppen inte varit möjliga om inte de ledande politikerna stött att ansvaret och inflytandet spreds på fler.
Ser vi resultatet ett decennium i efterhand kan vi vara ganska nöjda. Visst måste vi fortsätta att anpassa våra arbetsformer efter de krav som ställs på politiken och vi kommer aldrig att bli klara. Vi har också klarat oss hyfsat vad gäller avhopp, tycker jag:
· Tre män i åldern 51-64 har avsagt sig. En i samband med att han gick i pension. Efter många år med mycket uppdrag ville han kunna resa mer med sin fru. En avsade sig uppdraget för att han kom in i riksdagen. Den tredje mannen befriades från uppdraget vid fullmäktiges andra sammanträde under mandatperioden och hade det berott på bristande inflytande tror jag det hade dröjt lite längre tid…
· Två kvinnor mellan 37 och 50 har lämnat fullmäktige. En för att hon avled, den andra för att hon blev kommunalråd.
· En kvinna mellan 51 och 64 avsade sig nyligen uppdraget. Jag känner inte till orsaken.
· Ingen av dessa tillhör den nu debatterade gruppen unga avhoppare. Det gör däremot Cissi som befrias från uppdraget på onsdagens fullmäktige. Hon slutar för att hon har flyttat till Stockholm.
På Östnytt ikväll påpekade en ung (ja ja, hon är i min ålder…) kvinnlig avhoppad kommunfullmäktigeledamot i Motala att möten på kvällstid var svåra då hon var ensamstående och hade små barn hemma. Hon sa att hon skämtsamt sagt att möten borde vara på dagtid för att underlätta för sådana som hon att vara politiker, men konstaterade samtidigt att det skulle kosta mycket mer pengar. Jag tror hon är betydligt närmre sanningen bakom avhoppen än de kommenterande professorerna och jag tror hennes lösning är en av de klokare. Det är möjligt inopportunt att föreslå något som innebär att kostnaderna för politik ökar, men om alternativet är att svaga grupper utestängs från det politiska beslutsfattandet tycker jag att demokratin måste få kosta pengar.
posted by Martin Tollén at 2/14/2006 12:56:00 fm
1 Comments:
Jag kan hålla med dig om att maktförskjutningsanalysen är väl torr och verklighetsfrämmande. För det första kan man ju ifrågasätta om det verkligen finns en maktförskjutning, förskjutningen i sig kräver en rörelse, man säger implicit att fullmäktige en gång i tiden (hela kollektivet) hade "en massa makt". För förr i tiden fanns det ju inga "starka män", "brukspatroner" och "röda patriarker" som bestämde allt?
För det andra, som du säger så är det nog meningsfullt att sätta fokus på partiarbetet. Här är det också svårt att få att få till bra och "verklig" demokrati. Ofta hamnar vi i metadiskussionsdiket "ja, det här är verkligen viktiga frågor som vi måste ta oss an - snart" eller i förankringsdiket med färdigprocessade förslag som ska godkännas.
Att fler känner delaktighet och har möjlighet att påverka processens alla delar är viktigt. Det som jag tror kräver extra engagemang är problemformuleringsfasen och "mellanprocessen", att man ska ha partigruppen med sig i slutet, godkännande av beslutsförslag är ju rätt uppenbart. Mot detta står effektivitets- och handlingskraftsaspekter. Om alla ska vara med jämnt, hela tiden så kommer det att ta massor med tid, energi och resurser i anspråk. För att "skynda på" det hela får man ofta "lyfta" diskussionen till en mer abstrakt nivå, med följden att många riskerar att stängas ute för att man helt enkelt inte förstår.
Mitt i allt detta vill många (läs borgarna) spela på populiststrängarna och avsätta mindre pengar till politiken och demokratin. Tror de att att man får mer demokrati för mindre pengar? Det är inte givet att vi får mer demokrati för att vi får mer tid och mer pengar ska man i ärlighetens namn säga. Men man minskar definitivt möjligheterna till mer kunniga och insatta fritidspolitiker som känner delaktighet, inflytande och ansvar och man öppnar dörren för ännu mer politikerförakt när man degraderar politiken till att inte bli så viktig, till att inte få kosta.
Skicka en kommentar
<< Home