Standigt uppkopplad

Sist jag flog over Atlanten var 1987. Da tror jag vi flog med det enda planet i SAS flotta med en karta langst fram i kabinen som visade var vi befann oss. Nu upptacker jag att 1987 var valdigt lange sedan. Just nu befinner jag mig pa 11 km hojd nordost om Island. I stolsryggen framfor mig har jag min egna lilla tv-skarm dar jag kan valja mellan karta, tv-kamera som visar hur det ser ut utanfor, spel, filmer och en massa annat. Det finns tradlost natverk sa att det gar att surfa, blogga och skypa medan vi flyger. Om jag vetat att sa mycket forandrats pa 19 ar hade jag inte checkat in kabeln som plockar ut bilder ur min digitalkamera och da hade den har bloggen kunnat illustreras med en ogonblicksbild av vadret over Nordatlanten. 1987 kunde jag inte ens i min fantasi forestalla mig att en resa idag skulle vara pa detta satt. Jag vagar inte ens tanka pa hur vara liv kommer att vara om ytterligare 20 ar, men jag inser att de pa manga omraden kommer att vara mycket annorlunda an nu. Och vem vet, da kanske jag till och med lart mig stalla om tangentbordet sa att jag far svenska tecken...

Samtidigt som vara liv och var omvarld forandras i en takt dar vi sjalva knappast hanger med ar det annat som kanns evigt och oforanderligt. Anna insisterade att jag skulle lana John Steinbecks Vredens druvor av henne och lasa under min amerikavistelse och det borjade jag med redan da flygplanet passerade Tronheim. Tack sa mycket for lanet.