onsdag, augusti 09, 2006

Demokraternas primärval 2008

För några veckor sedan förannonserade jag om bloggande inför det amerikanska presidentvalet 2008. I den här posten handlar om de demokratiska kandidaterna.

Inatt kom resultatet från demokraternas primärval inför höstens senatsval i Connecticut. Den rutinerade Joe Lieberman – vice-presidentkandidat år 2000 – förlorade mot en politiskt oerfaren motkandidat som kritiserat Liebermans stöd till Bushs irakpolitik. Valresultatet visar ett problem som de demokratiska presidentkandidaterna måste hantera: att tillfredsställa en partiintern opinion som vill se mer konfrontation mot republikanernas extrema politik samtidigt som det öppnar upp för angrepp från republikanerna. Republikanerna har sällan visat några skrupler med att beskylla sina motståndare för att vara ”anti-amerikanska”, ”opatriotiska”, ”svaga” eller alldeles för ”liberala”.

Jämfört med tidigare kommer den demokratiska primärvalsprocessen att reformeras. Tidigare inleddes denna i Iowa och New Hampshire. Det är två etnisk homogena amerikanska stater vilket gett en kandidat som går hem hos vita medelklassamerikaner ett försprång framför kandidater med stora delar av stödet hos minoritetsgrupper. Nu kompletteras valen i Iowa och New Hampshire med South Carolina och Nevada – stater där stora delar av befolkningen har afro-amerikanskt ursprung eller är hispanics.

Detta gör att den demokratiska primärsvalsprocessen framtung. Fyra stater röstar under drygt två veckor i början av 2008. Det innebär att kandidaterna redan från början måste ha stora ekonomiska resurser och en spridd kampanjorganisation för att ha en chans att göra ett bra resultat. Washingtons Posts The Fix menar att de enda kandidaterna som klarar av att samla in de 25 miljoner dollar som krävs för denna intensiva kampanjstart är Hillary Rodham Clinton, John Kerry, Mark Warner, Evan Bayh, Barack Obama, Al Gore och eventuellt John Edwards. Notera dock att ingen av dessa officiellt sagt sig kandidera ännu.

Hillary Rodham Clinton framstår idag som den självklara favoriten. I höstens senatsval har republikanerna i New York haft svårt att finna någon seriös motkandidat till henne. Trots det samlar HRC in mycket pengar till sin kampanj och som senatorskandidat kan varje dollar som är kvar efter höstens val föras över till en presidentvalskampanj. HRC är välkänd i hela USA men upplevs också som kontroversiell och polariserande. Delvis stämmer det, hennes ställningstagande i sociala frågor och mot diskriminering av kvinnor och minoriteter har under många år gjort henne till en måltavla för konservativa republikaner. Samtidigt aktar hon sig för att kunna utmålas som för ”liberal” i försvars- och utrikespolitiken. Bland annat stödde hon Lieberman i hans primärvalskampanj och Liebermans förlust måste rimligen oroa HRC:s kampanj.

John Kerry hämmas av förlusten mot George W Bush i presidentvalet 2004. Trots att många amerikanska soldater dödades i Irak, en extrem republikansk politisk agenda, gigantiska ekonomiska resurser och en tapper och riskfylld bana som soldat misslyckades han med att vinna valet. Å andra sidan är han välkänd och har visat att han är den enda som möjligen kan matcha HRC då det gäller att samla in pengar. Efter förlusten 2004 har Kerry använt sin bas för att framstå som den ledande demokratiska kritikern i Senaten av Bushs politik. Kerrys chanser minskar om Al Gore ställer upp i valet men annars är han största hotet mot HRC vid sidan av Mark Warner.

Mark Warner är tidigare guvernör i Virginia. Genom att lyckas bli vald där visade han att demokraterna kan vinna i stater som traditionellt stödjer republikanerna och som guvernör utsågs han till en av de mest effektiva i USA. Nu bygger han upp en nationell bas genom sin PAC Forward Together och har visat en god förmåga att samla in pengar. Dessutom, det är mycket vanligare att en före detta guvernör (Bush dy, Clinton, Reagen, Carter, Nixon etc) lyckas bli president än att en senator blir det.

Evan Bayh har valt en egen strategi genom att kritisera demokraterna för att ligga för långt åt vänster. På så sätt hoppas han vinna stöd av moderata och mer bushvänliga grupper. Fördelen med detta är att han lyckas framställa sig själv som ett tydligt alternativ mot de andra kandidaterna. Å andra sidan försökte Joe Lieberman med en liknande strategi i primärvalen 2004 och det var minst sagt en misslyckad strategi.

Al Gore har en helt annan situation. I presidentvalet 2000 fick han fler röster än George Bush men efter det att högsta domstolen beslutat att avbryta omräkningen i Florida hade ändå Bush fler röster i elektorskollegiet. Sedan dess har Gore stått utanför partipolitiken och kan därför distansera sig från kriget i Irak eftersom han till skillnad från de kandidater som satt i Senaten inte röstat för det. Gores ställning stärks i takt med att amerikanernas problem ökar i Irak och om han ställer upp är han troligtvis huvudfavorit vid sidan av HRC.

Om inte Gore ställer upp ökar det möjligheterna för andra kandidater på demokraternas vänsterflygel. Den starkaste av dessa är Russ Feingold som profilerat sig som den kanske tydligaste kritikern i Senaten mot kriget i Irak. Själv har jag svårt för Feingolds protektionism; bland annat ligger han bakom Buy American Act som skapar en hel del problem för svenska företag som vill sälja varor till den amerikanska staten.

Vicepresidentkandidaten 2004 John Edwards lämnade senaten då Kerry förlorade presidentvalet men har fortsatt sitt politiska arbete på andra sätt, främst som en röst för Amerikas fattiga och medelklass. Bland annat på grund av detta jämförs han med Robert Kennedys positionering inför presidentvalet 1968, där Kennedy var på väg att bli demokraternas presidentkandidat då han mördades.

Någon som inte verkar förbereda en kandidatur – men som för något år sedan var en av de troligaste kandidaterna hos mig – är Bill Richardson. Han har en oerhört bred erfarenhet – minister, FN-ambassadör, kongressledamot och guvernör – och är dessutom hispanic. Han verkar just nu inte intresserad av att förbereda en presidentvalskampanj, men räkna inte bort honom då vinnaren ska utse en vicepresidentkandidat.

En kandidat på tillväxt är Barack Obama. Ingen verkar ifrågasätta om han kommer att bli demokraternas presidentkandidat utan diskussionen handlar om huruvida det är för tidigt att bli det redan 2008. Obama slog igenom som en lysande key note speaker på demokraternas partikonvent 2004 och blev invald i senaten samma år. Han har goda chanser att bli den förste afro-amerikanska presidenten i USA. Obama väntar troligtvis till 2012 eller 2016 men han kan bli vicepresidentkandidat redan 2008.

Jag ska redan nu våga mig på en prognos om hur primärvalet kommer att utvecklas. HRC kommer att vara favoriten och kommer tack vara sina resurser, sitt kändisskap och sitt nätverk att göra ett bra resultat i de första primärvalen. Å andra sidan leder det till att allt utom en klar seger kommer att betraktas som en förlust. De övriga kandidaterna kommer att slåss om att vara den ledande ”anti-Hillary”-kandidaten. Den som bäst kan framstå som ett alternativ till HRC kommer att dra till sig stöd från de som i första hand röstar mot HRC än för någon annan kandidat. Beroende på hur snabbt detta går kommer det att ge ”anti-Hillary”-kandidaten möjlighet att skaka HRC:s kampanj.

Ordningen i de första primärvalen bland kandidaterna som inte är Hillary Rodham Clinton kommer att visa vilken strategi som är mest lyckosam. Är det Kerrys breda kändisskap och kontaktnät efter presidentvalskampanjen 2004, Warners bevisade förmåga att likt Bill Clinton bli vald i en stat som traditionellt stödjer republikanerna, Bayhs höger- eller Gores vänsterkritik? Och dessutom, vilka av dessa kandidater kommer att misslyckas med att samla in pengar och stöd så att de inte ens kommer att kandidera?

Andra bloggar som ofta kommenterar amerikansk politik från ett progressivt perspektiv är Det progressiva USA och Eric Sundström. Utmärkt rapportering om amerikansk politik finns också på Washington Posts hemsida (registrering krävs, men det är gratis) och på Washington Posts blogg The Fix.

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om USA, USA-valet 2008, Clinton, Kerry, Warner, Bayh, Gore, Feingold, Edwards, Richardson, Obama och politik

3 Comments:

Blogger Eric Sundström said...

Martin! Grymt informativ och saklig genomgång. Det som jag har hört sägas om Bill Richardsson i USA är att det finns en hel del gammalt att gräva upp om honom som inte lär vara så "bra", annars håller jag med om att hans enormt breda erfarenhet vore ett plus. Det blir en spännande höst, och en spännande resa fram till november 2008.

onsdag, 09 augusti, 2006  
Anonymous Anonym said...

"Obama väntar troligtvis till 2012 eller 2016 men han kan bli vicepresidentkandidat redan 2008."


tjosan!

tisdag, 25 november, 2008  
Blogger Martin Tollén said...

Hej Anonym. Det är svårt att sia - särskilt om framtiden. Och med tanke på det tycker jag att jag kom tillräckligt nära för att inte behöva skämmas i det här blogginlägget. Det skrevs ändå för två år sedan...

tisdag, 25 november, 2008  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home