264 kilometer - knäna håller

Som ni säkert märkt bjöd förra veckan på ett extrainsatt avsnitt av sportsåpan. Även förra veckan missade jag mitt träningsmål men den går åt rätt håll – den här gången kom jag fem kilometer från målet på 150 kilometer. Medelpulsen har varierat mellan 126 och 151. Veckans maxpuls påstås ha varit 209 slag i minuten men där litar jag inte riktigt på pulsmätaren. Några ögonblick senare visade den nämligen att pulsen låg på 80… Ett rimligare maxvärde är nog drygt 170 slag per minut.

Bäst av allt är ändå att båda knäna fortfarande håller och inte ställer till problem. För säkerhets skull konsulterade jag Marit, doktor in spe, och hon gav mycket tillfredsställande besked:
Om det gör ont i knät när du cyklar kan du prova att ta i lite mer och se om det går över!

Det är ett besked som tilltalar landstingspolitikern. Här behövs det inte några resurser från landstinget utan problemen löser sig med mer träning och egenvård. Och eftersom knäna bara blivit bättre verkar det som om Marit har alldeles rätt.

Istället är det i benmusklerna och i övriga kroppen som tränandet börjar kännas av. Det är på sitt sätt också oroande eftersom jag inte gett mig på de långa distanserna ännu. Dessutom är det fortfarande lite för kyligt för att cyklandet ska vara riktigt behagligt.

Vår välskötta kommun har nu sett till att tillräckligt mycket av vintergruset återvunnits för att jag ska våga plocka fram silverpilen utan att riskera allt för många punkteringar. Under de tre veckornas förberedande träning på skruttcykeln blev det totalt 264 kilometer. Alltså: på tre veckor har jag inte riktigt lyckats cykla så långt som jag behöver cykla på cirka 15 timmar om 68 dagar… Dags att lägga på ytterligare ett kol i träningen kanske? Förra veckan kom jag ändå upp i en femmilarunda, även om jag stannade till halvvägs för ett mycket långt depåstopp på Dahlbergs café. Tack Jessica för bakelsen!