Majoritetsskiften i landstinget

Den tidigare landshövdingen i Östergötland, Björn Eriksson, antyder i en krönika i Corren att han tror att den borgerliga landstingsmajoriteten ska förlora valet i höst. Så långt gott, men Eriksson – utsedd av regeringen att vara statens företrädare i Östergötland – verkar inte gilla att östgötarna själva har möjlighet att välja sina regionala företrädare. Erikssons argumentationslogik är tydlig när hans skriver:
"Vad gäller landstinget slutligen har vi vant oss vid ständiga maktskiften. Man kan spekulera i om detta är en av Gud vald ordning eller om landstingspolitik är en omöjlig konstruktion."

Alltså: om väljarna röstar fram en ny majoritet i varje val visar det att en regional politisk nivå inte fungerar. Eriksson antyder till och med att EU-byråkrater är bättre än regionalt folkvalda som ansvariga för sjukvården.

Men då borde väl också det omvända gälla: om väljarna väldigt sällan röstar fram en ny majoritet visar det att det fungerar att ha en regional politisk nivå.

Hur ser det ut i Östergötland?

Socialdemokraterna röstades fram till landstingets ledning första gången 1919 (tror jag). Sedan dröjde det till 1991 innan det blev borgerlig majoritet. Östgötarna tröttnade snabbt på dem och 1994 kom socialdemokraterna tillbaka till landstingets ledning. Det dröjde till 2006 innan det blev en ny borgerlig majoritet och nu förutspår Björn Eriksson att det blir en röd-grön majoritet efter årets val.

I så fall är det fem majoritetsskiften på 91 år. Om det är ”ständiga maktskiften” som Eriksson påstår eller inte får du själv värdera.

Däremot verkar östgötarna snabbt rösta bort en borgerlig landstingsmajoritet. För att travestera Eriksson: Man kan spekulera i om detta är en av Gud vald ordning eller om borgerlig landstingspolitik är en omöjlig konstruktion.

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om Östergötland, landstinget, Björn Eriksson och politik