En ny partiordförande

I och med att socialdemokraternas valberedning offentliggjort att de föreslår Mona Sahlin som ny partiordförande är valet i princip klart. På partikongressen i mars är det högst osannolikt att det kommer att finnas någon annan kandidat.

Jag tror att Mona Sahlin kommer att bli en bra partiordförande och oppositionsledare. Även om Wanja Lundby-Wedin varit min kandidat sedan i september har jag ingen anledning att vara besviken. Jag tror Mona kan ge bilden av socialdemokratin som ett lyhört parti som förstår människors vardag. Hon kommer nog också att kunna fungera bra ihop med ett bredare ledarskap där flera människor – precis som under Ingvar Carlssons partiordförandetid – tillåts utvecklas, ta ansvar och företräda partiet.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på Anna Larssons mycket kloka iakttagelse, att det finns krav på en ledare som ska bestämma att flera ska få vara med och bestämma. Anna skriver:
Lite paradoxalt lägger man en enorm övertro på EN persons förmåga att styra om ett helt parti. Jag trodde vi var fler i partiet.

Förväntningarna är höga och kraven är hårda på en socialdemokratisk partiordförande; betydligt större än på andra partier. Kandidaterna förväntas motsvara Hjalmar Brantings ledarskap, Per-Albin Hanssons folkhems- och Tage Erlanders välfärdsbygge, Olof Palmes internationella engagemang, Ingvar Carlssons förmåga att båda driva förnyelsearbete och låta många vara med i det arbetet, Göran Perssons handlingskraft och ansvarstagande för Sverige.

Ingen människa av kvinna född kan rimligen motsvara alla kraven. Kommentarerna under hela valberedningsprocessen har handlat om att ingen kandidat duger. På sätt och vis är det ett bra utgångsläge vilket visats många gånger under den socialdemokratiska historien. Partiordföranden har ofta överträffat förväntningarna!

Den historien kommer säkert att gå igen den här gången också.

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om partiledare, socialdemokraterna, Mona Sahlin och politik