söndag, oktober 22, 2006

Det amerikanska mellanårsvalet

Om en vecka reser jag – som jag tidigare meddelat – till USA för att delta i valkampanjen inför det amerikanska mellanårsvalet. Jag har fått en del frågor om det valet och önskemål om att jag ska beskriva vad valet handlar om. I detta arbete har jag bett Peter Harrell om hjälp. Nedanstående text är resultatet av ett samarbete mellan Peter och mig där han publicerat texten på engelska på sin blogg medan jag publicerar den på svenska här.

“Midterm election” – mellanårsval – kallas valet som hålls i USA mellan presidentval, i november under det andra året av presidentens mandatperiod. I mellanårsvalet tillsätts samtliga 435 ledamöter i Representanthuset (som har tvååriga mandatperioder) och en tredjedel av de 100 senatorerna (som har sexåriga mandatperioder). För närvarande har demokraterna 45 senatorer (inklusive den oberoende Jim Jeffords från Vermont som oftast röstar med demokraterna) att jämföra med republikanernas 55. I representanthuset har demokraterna 202 platser (inklusive en oberoende) och republikanerna 230. Tre valkretsar i representanthuset saknar för närvarande representation eftersom deras ledamöter avgått och ännu inte ersatts.

Oberoende analytiker som Peter Harrells tidigare arbetsgivare, www.cqpolitics.com, förutspår att demokraterna har mer än 50 procents chans att vinna de 16 mandat de behöver för att ta kontrollen över Representanthuset, och att de har en ökande möjlighet att ta de sex mandat de behöver för att ta kontrollen över Senaten. Demokraterna behöver ta sex mandat för att kontrollen i Senaten eftersom ett oavgjort resultat avgörs av vicepresident Dick Cheney som kommer att stödja det republikanska förslaget.

Republikanerna hämmas av en rad faktorer. Den första är strukturell: den sittande presidents parti förlorar nästan alltid platser under presidentens sjätte år – faktum är att när demokraterna 1998 ökade sina platser under Bill Clintons sjätte år, var det första gången i historien som presidentens parti gjorde det. Statsvetare hävdar att presidentens parti förlorar platser eftersom väljarna ”tröttnar”; efter sex år med en president söker väljare nästan alltid någon sorts förändring.

Men det här året utvecklas särskilt illa för republikanerna på grund av kriget i Irak, vilket har blivit väldigt impopulärt bland många amerikaner och på grund av en rad skandaler – inklusive korruption, illegal kampanjfinansiering, åtminstone två sexskandaler – som har förstört karriärerna för individuella republikanska ledamöter i Representanthuset medan de fläckat det republikanska partiets rykte. Skandaler tenderar att bli lika avgörande i amerikanska val som politiska sakfrågor. Till exempel, när republikanerna 1994 vann kontrollen för både Representanthuset och Senaten berodde framgången delvis på väljarnas missnöje med the House banking scandal i vilken det visade sig att ett stort antal kongressledamöter, de flesta demokrater, regelmässigt skrev checkar på större belopp än vad de hade på sina konton, och the House post office scandal i vilken flera kongressledamöter samverkade med direktören för kongressens postkontor för att tvätta svarta pengar.

Under ett år som detta, när demokraterna kan vinna kontrollen i både Representanthuset och Senaten, är det viktigt att komma ihåg att en överväldigande majoritet av de sittande ledamöterna kommer att återvända till sina platser nästa år. I Senaten berörs inte två tredjedelar av ledamöterna av valet, och analytiker menar att hälften av dem som är uppe för omval detta år endast möter ett symboliskt motstånd. I Representanthuset är kanske 340 platser, eller närapå 80 procent, ”säkra” för det sittande partiet – vilket betyder att det utmanande partiet inte har någon realistisk möjlighet att erövra platsen.

Detta överflöd av säkra platser, även under ett jämt politiskt år, beror på en rad faktorer, inklusive att den sittande ledamoten generellt är populär i sin valkrets, det finansiella övertaget den sittande ledamoten har, koncentrationen av etniska minoriteter till vissa områden och kanske mest fördärvligt, den amerikanska vanan att använda ”gerrymandering” då valkretsar skapas. I USA väljs två senatorer från varje stat och väljarna i hela staten röstar i senatsvalet. Kongressledamöter (ledamöter i Representanthuset) väljs av väljare som bor i ett geografiskt avgränsat distrikt i staten och det är det politiska styret i den enskilda staten som bestämmer hur distrikten ska se ut. Det ger staten stor handlingsfrihet att skapa representanthusdistrikt där många väljare är medlemmar i det ena partiet. Även om demokrater kan vinna i distrikt som skapats för republikaner och vice versa har det utmanande partiet i ett manipulerat – gerrymandered – distrikt en märkbart svår uppgift.

Valdeltagandet i amerikanska val är relativt lågt. Bara 60 procent av de röstberättigade röstade i presidentvalet 2004 och bara 40 procent av de röstberättigade deltog i valet 2002, det senaste valet det inte var något presidentval. I det svenska riksdagsvalet 2006 var valdeltagandet 82 procent.

Det finns en rad rimliga förklaringar till det låga valdeltagandet, inklusive det faktum att de flesta amerikaner är på sina arbeten på valdagen, vilken alltid inträffar första tisdagen efter första måndagen i november. Många väljare ogillar också både de ledande partierna eller ser inga avgörande skillnader mellan dem. Men en av de viktigaste, men ofta förbisedd, orsakerna till det låga valdeltagandet är att amerikaner måste registrera sig för att få rösta, ofta minst en vecka före valdagen. Registreringen är inte särskilt svår att genomföra: i de flesta staterna krävs det att du fyller i en blankett och mejlar det till den lokala myndigheten. Men det krävs att väljaren kommer ihåg att registrera sig en vecka eller mer före valdagen och de måste ta sig tiden att hitta en registreringsblankett, fylla i den och skicka in den.

Till skillnad från i många europeiska stater gör den amerikanska regeringen nästan ingenting för att få väljare att registrera sig. Istället genomförs registreringskampanjer av oberoende medborgarrättsgrupper eller av partierna själva. Dessa kampanjer lider av finansiella begränsningar och lyckas inte nå alla röstberättigade. Det finns en del exempel på att om det blir lättare att registrera sig så påverkar det valresultatet. I guvernörsvalet i Minnesota 1998 låg Jesse Ventura efter i de flesta opinionsundersökningarna precis före valdagen, men han vann valet till stor del på grund av att den staten tillät väljare att registrera sig på själva valdagen och Ventura lockade stora skaror av nya väljare. Opinionsundersökningarna var felvisande eftersom de ofta endast frågar registrerade väljare.

Vad skulle det innebära om demokraterna får en majoritet av platserna i Representanthuset eller Senaten? För det första blir det svårare för president Bush att få igenom nya lagar eftersom både Representanthuset och Senaten måste godkänna nya lagar. För det andra kommer troligtvis demokraterna att tvinga fram omröstningar om några väldigt populära lagförslag, som en höjning av den amerikanska minimilönen (vilken för tillfället endast är $5,15 per timme – ungefär 37 kronor), och kanske också rösta om att tvinga Bush att upprätta en tidtabell för tillbakadragande av de amerikanska trupperna från Irak. Dessa beslut skulle troligtvis inte komma att genomföras eftersom Bush säkerligen skulle lägga in sitt veto mot dem, men bara genom att rösta om frågorna så ökar trycket på Bush att ta sig an problemen. För det tredje kan demokraterna inleda undersökningar om en rad frågor gällande Bushs hantering av kriget i Irak – i USA har kongressen rätt att kräva ut regeringsdokument och kongressen kan kalla regeringstjänstemän till förhör. Republikanerna har generellt undvikit att undersöka Bush-administrationen, trots att de inledde en rad undersökningar mot Bill Clinton då han var president. Även om Bush-administrationen vägrar att göra uppgifter tillgängliga för kongressen, vilket den har en begränsad befogenhet att göra, kommer mediabevakningen av förhör i Representanthuset eller Senaten att ge demokraterna en möjlighet att visa sitt missnöje med hur Bush hanterar kriget.

Naturligtvis, om demokraterna endast får majoritet i en kammare uppstår troligtvis ett politiskt dödläge, där den demokratiskt kontrollerade och den republikanskt kontrollerade kammaren vägrar att enas om lagstiftning. Det är i stort sett vad som inträffade 2001 och 2002 när demokraterna kontrollerade Senaten och republikanerna kontrollerade Representanthuset. I så fall kommer det troligtvis att dröja till efter presidentvalet 2008 innan USA kan se några större lagförslag gå igenom.

Någonting som också är viktigt men som diskuteras mer sällan är valen till delstatsuppdrag. I stort sett samtliga delstater efterliknar den federala nivån, med en guvernör och två lagstiftande kamrar. Medlemmar i nästan alla delstaters lagstiftande församlingar ska väljas om i år och det är också 36 av USA:s 50 guvernörer. Delstatsförsamlingarna i USA tenderar att ägna sig åt lokala frågor som kommunikationer, polisen och skolor, men de kan också besluta om viktiga sociala frågor som abort och homoäktenskap. Det svårt att säga hur det kommer att gå i de lokala valen eftersom väldigt få opinionsunderökningar har genomförts i dem, men det verkar som om demokraterna kommer att vinna flera guvernörsposter som idag innehas av republikaner, inklusive New York och Massachusetts.


Peter Harrell studerar andra året på Yale Law School och är bland annat vice ordförande för Yale Law Democrats. Harrell har tidigare arbetat som politisk reporter för Congressional Quarterly och har medverkat som kommentator på nationella radio- och tv-program. Ovanstående text har även publicerats på Peter Harrells egen blogg

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om USA och politik

Etiketter:

0 Comments:

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home