Beskattning utan representation

På registreringsskyltarna i amerikanska stater finns ofta något motto eller liknande. På registreringsskyltarna i Washington DC står det Taxation without representation.

Under förspelet till den amerikanska revolutionen var ett av slagorden No taxation without representation. Den engelska kungen krävde att kolonierna skulle betala skatter men de fick inte vara representerade i parlamentet. Kolonierna gjorde revolution, vann kriget och fick en för sin tid långtgående demokratisk konstitution.

Trots det dröjde det till 1964 innan invånarna i den amerikanska huvudstaden fick rösta i ett presidentval. Till kongressen väljer de idag endast en ledamot utan rösträtt och inga senatorer. Det lokala självstyret är begränsat.

Det finns naturligtvis en historisk förklaring till den – i det här avseendet negativa – särställning Washington DC har fått. När en gemensam federal huvudstad skulle skapas gjordes det på ”neutral” mark som inte hörde till någon delstat. På så sätt skulle ingen av de befintliga delstaterna genom att vara säte för huvudstaden få en särställning. Huvudstaden är alltså ingen stat och tillhör ingen stat och har därför inte de rättigheter som staterna har. Ändå bor det fler människor i District of Columbia än i flera av de minsta delstaterna.

De historiska orsakerna är knappast giltiga idag. En kioskägare eller brevbärare i Washington DC bör naturligtvis ha samma rättigheter att påverka sitt lands utveckling som en kioskägare eller brevbärare i Baltimore. Från DC har det länge argumenterats för detta. Ändå är det otroligt att de inom överskådlig tid ska få de rättigheterna. Det skulle kräva ett tillägg till den amerikanska konstitutionen och det är svårt att göra. Först måste två tredjedelar av kongressens båda kamrar rösta för tillägget och sedan måste det fastställas av tre fjärdedelar av delstaterna. Skapandet av ytterligare en delstat minskar den relativa makten och inflytandet för de befintliga delstaterna. Eftersom Washington DC dessutom är totalt dominerad av demokraterna – John Kerry fick 89 procent av rösterna i presidentvalet 2004 – skulle troligtvis Washingtons kongressledamot och båda senatorerna vara demokrater. Republikanerna skulle därför vara ovilliga till att medverka till att DC får statsstatus och därför blir det omöjligt både att uppbåda den nödvändiga majoriteten i kongressen och en tillräcklig uppslutning bland staterna.

När konstitutionen skrevs var det med avsikt som den gjordes svår att ändra. Oöverlagda och förhastade beslut skulle bli svårare att fatta och en knapp majoritet av både befolkningen och av staterna skulle inte kunna köra över en stor minoritet. På samma sätt är de föredrag som reglerar samarbetet i Europeiska Unionen svår att ändra. På många områden krävs kvalificerad majoritet. På ytterligare andra området krävs enhällighet. Ett av dessa områden där enhällighet krävs är förändringar av fördragen. På så sätt är det europeiska minoritetsskyddet till och med mer långtgående än det amerikanska. Tänk om varje senator hade vetorätt i USA?

Jag tycker detta är olyckligt. På samma sätt som en minoritet i USA kan stoppa Washington DC:s rättmätiga krav på statsskap kan en minoritet i EU sätta stopp för nödvändiga reformer som kan bidra till ett mer demokratiskt och välfungerande europeiskt samarbete. EU behöver därför en författning som är bättre än de nu gällande fördragen. Men det förstås, en sådan kräver enhällighet…

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om USA och EU