Lyckad SSU-kongress
Förra veckan var jag en av SSU:s kongressordförande. Att sitta ordförande på en SSU-kongress är något av det roligaste man kan göra och extra roligt var det den här gången. Jämfört med de senaste kongresserna präglades den här av större lyhördhet och respekt för varandra – både i debatten i talarstolen och i allt annat som händer under en kongress.
Vissa utomstående tyckare har menat kallat det en "terrorbalans" på grund av vårens negativa skriverier. Själv upplever jag det som att SSU:arna har tröttnat på den destruktiva falangbildningen och att de insett hur förödande de interna stridigheterna varit för SSU.
Visst var det fortfarande så att Östergötland röstade som Stockholms län oftare än vad de röstade med Skåne. Men det kanske beror på att ombuden från Östergötland tycker ungefär som ombuden från Stockholms Län – inte för att det finns två block som står mot varandra, gör upp inbördes och alltid röster lika inom blocken? Mitt intryck uppifrån presidiet var snarast att det på kongressen fanns en glidande skala istället för två motpoler. Dessutom gick det att hitta nya allianser i olika frågor; när Stockholms Stad och Stockholms län ställde sig på samma sida var de svåra och slå i omröstningarna. Det borde de kanske dra några slutsatser av inför nästa kongress?
I de mest ideologiskt särskiljande voteringarna på principprogrammet fanns det en stabil majoritet på ungefär två tredjedelar av ombuden. Det visar kanske att det är lite väl enkelt att tala om två falanger, för två tredjedelar är väl knappast en falang utan snarare en stabil majoritet?
Utifrån vad de jag talade med på kongressen sa är jag övertygad om att den mer lyhörda och respektfulla tonen i SSU kommer att fortsätta även efter kongressen. Debatten visar att SSU:arna bättre än tidigare klarar av att lyssna på varandra även då de i enskilda frågor tycker olika. För det måste naturligtvis vara så att SSU:are fortfarande ska kunna tycka olika i olika frågor, debattera och votera, lyssna på varandra och ibland ta till sig den andres argument och byta uppfattning. Den här kongressen har övertygat mig om att SSU kan lyckas med det.
Vissa utomstående tyckare har menat kallat det en "terrorbalans" på grund av vårens negativa skriverier. Själv upplever jag det som att SSU:arna har tröttnat på den destruktiva falangbildningen och att de insett hur förödande de interna stridigheterna varit för SSU.
Visst var det fortfarande så att Östergötland röstade som Stockholms län oftare än vad de röstade med Skåne. Men det kanske beror på att ombuden från Östergötland tycker ungefär som ombuden från Stockholms Län – inte för att det finns två block som står mot varandra, gör upp inbördes och alltid röster lika inom blocken? Mitt intryck uppifrån presidiet var snarast att det på kongressen fanns en glidande skala istället för två motpoler. Dessutom gick det att hitta nya allianser i olika frågor; när Stockholms Stad och Stockholms län ställde sig på samma sida var de svåra och slå i omröstningarna. Det borde de kanske dra några slutsatser av inför nästa kongress?
I de mest ideologiskt särskiljande voteringarna på principprogrammet fanns det en stabil majoritet på ungefär två tredjedelar av ombuden. Det visar kanske att det är lite väl enkelt att tala om två falanger, för två tredjedelar är väl knappast en falang utan snarare en stabil majoritet?
Utifrån vad de jag talade med på kongressen sa är jag övertygad om att den mer lyhörda och respektfulla tonen i SSU kommer att fortsätta även efter kongressen. Debatten visar att SSU:arna bättre än tidigare klarar av att lyssna på varandra även då de i enskilda frågor tycker olika. För det måste naturligtvis vara så att SSU:are fortfarande ska kunna tycka olika i olika frågor, debattera och votera, lyssna på varandra och ibland ta till sig den andres argument och byta uppfattning. Den här kongressen har övertygat mig om att SSU kan lyckas med det.
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home