En känsla av trygghet?

När jag besökte London förra månaden kände jag mig ganska trygg. Trygghetskänslan stärktes av alla Bobbies jag såg runt om i staden. Nu frågar jag mig om den känslan verkligen var befogad.

Polisen fyller en viktig funktion i samhället. Jag tycker också det är riktigt att polisen ska även kunna använda våld när det är befogat för att upprätthålla ordning och för att motverka brottslighet. Jag kan tänka mig vissa inskränkningar av min egen integritet om det leder till att samhället som helhet blir mycket tryggare. Samtidigt får inte oskyldiga drabbas av våldet och integriteten ska inte inskränkas i onödan. Det kräver att poliserna är omdömesgilla - och att de talar sanning.

Dagen efter jag åkt hem från London - tillika dagen efter det senaste försöket till bombattentat - sköts en brasiliansk elektriker ihjäl av polisen på ett tunnelbanetåg i Stockwell då han var på väg till sitt arbete.

Den ursprungliga förklaringen

Direkt efter dödskjutningen skriver Dick Erixon på sin blogg utan tvekan "Terrorist dödad" när han nås av nyheten 22 juli. När uppgifterna om att den dödade inte hade något med terror att göra kommit fram skriver kommenterar Erixon det - 24 juli - under rubriken "Tragiskt, men effektivt polisarbete".

I kommentarer på Ali Esbatis blogg har en massa liberala (?) debattörer - och en och annan konservativ - försvarar polisens handlande. Som jag förstår Christian Swedbergs resonemang i hans kommentar agerade polisen enligt nödvärnsrätten; eftersom en person var konstigt klädd, hade konstigt utseende och dessutom började springa när några civilklädda män visade en pistol och ville att han skulle stanna var det rimligt att anta att han var en självmordsbombare och därför är det rätt att i nödvärn skjuta honom i huvudet. Nödvärnsrätten gäller även vanliga människor (här: icke poliser) så jag skulle kunna ställa mig på t-centralen i Stockholm, vänta på att någon jag tycker är konstigt klädd går förbi, vifta med en pistol och om de då springer, ja då måste de vara självmordbombare...

Det räcker för att jag ska tycka att londonpolisen saknar det omdöme vi har rätt att kräva av dem. Omdöme saknar även många av de som kommenterat på Ali Esbatis blogg, men av dem tycker jag inte jag har rätt att kräva samma omdöme.

Dagens avslöjanden
Idag skriver både ITV och BBC att bilder från övervakningskameror visat en annan bild än den som rapporterats i början. Den dödade hade inte alls hoppat över tunnelbanespärren, inte börjat springa förrän han såg han höll på att missa tåget och suttit på sin plats i tunnelbanetåget då han blev nedbrottat och skjuten i huvudet.

Den dödade - Charles de Menezes - hade inte koppling till bombattentaten, vilket hävdades av polischefen Ian Blair.

Han var inte klädd i en vinterjacka, vilket polisen hävdat.

Han hoppade inte över tunnelbanespärrarna, vilket londonpolisen sagt.

Han sprang inte från - de civilklädda - poliserna då de ropade att han skulle stanna, vilket används som argument för att rättfärdiga dödandet.

Polisen ljög för att rättfärdiga dödandet av en oskyldig resenär. Jag vet inte om poliser utan omdöme eller poliser som ljuger är värst - här behöver vi inte välja eftersom londonpolisen visat sig vara både-och.

Nästa gång jag ser en Bobby i London kommer jag inte att känna mig lika trygg.