Livet tar en massa tid från bloggandet och när jag får tid att skriva någonting om turerna kring AMF börjar det nästa kännas lite inopportunt. Media har följt en vanligt återkommande dynamik. Först anas en skandal och drevet springer när de vittrar blod. Minsta sandkorn förstoras upp till klippblock. Sedan visar det sig att det tilltänkta bytet inte är lika lätt att fälla och intresset börjar långsamt flyttas mot andra mål.
Jag har inte kunnat vara riktigt objektiv i historien. Wanja Lundby-Wedin har varit väldig viktig som LO-ordförande och har på många sätt förnyat organisationen.
När historien av AMF-pensionerna rullades upp fick Wanja Lundby-Wedin på ett märkligt sätt själv personifiera de överdrivna avtalsnivåerna. Många var snabba med att döma henne men få var intresserade av att först få reda på hur det förhöll sig. Allra mest märkligt var att nästan allt fokus låg på Wanja Lundby-Wedin; att fler personer ingick i styrelsen, att det varit andra än Wanja som suttit i arvodeskommittén kom nästan bort. Den största skandalen tyckte jag var hur den tidigare vd:n Christer Elmehagen utnyttjade sin ställning för att flytta sina pensionspengar innan värdet på dem skrevs ner. Hade det istället handlat om aktier hade det väl varit fara värt att han fått njuta av sin pensionärstillvaro i närmsta fängelse. Men när han slutligen trädde fram i en
intervju förra veckan kom nyhetsrapporteringen att domineras av Elmehagens kritik av Lundby-Wedin och inte av hans egna tvivelaktiga affärer. I själva intervjun ställdes en del kritiska frågor men de sållades bort i rapporteringen.
När frågorna börjat få svar verkar det som om det inte är Lundby-Wedin som är den stora skurken i skandalen. En vecka efter att Lunbdy-Vedin häcklades för att hon sagt att hon känt sig lurad säger styrelseordföranden Göran Tunhammar ungefär samma sak. Och när efter att Wanja förlöjligats för att hon sagt att hon inte känner igen beloppsnivåerna så ifrågasätts det om inte utbetalningarna varit högre än vad styrelsen fattat beslut om.
Och vad lär vi oss, förutom att läsa handlingarna noga (vilket Lundby-Wedin verkar ha gjort), ställa kritiska frågor (vilket hon också gjort) och inte alltid lita på svaren du får (vilket styrelseledamöterna i AMF tyvärr verkar ha gjort). Jo, att det alltid behöver göras tid för eftertanke, även när mediadrevet drar fram med full kraft.
Detta inlägg är pingat på intressant.se