Jag cyklar fortfarande

Min semester har förgyllts av Eurosports sändningar och yclingnews.com:s rapporteringar från Tour de France.

Mindre förgyllande har det varit med dopningen som cyklingen lider av. Saken blir ännu värre av att det är några av mina egna favoriter som försvunnit från tävlingen: det alltid spektakulärt offensive kazaken Aleksander Vinokurov och det danske bergsgeten Michael Rasmussen.

I Tyskland har de största kanalerna stoppat sina sändningar från touren. Det diskuteras om cykel-VM ska ställas in, om alla tävlingar ska stoppas och att cyklingen ska strykas som OS-sport.

Helt i skymundan har dopningsavslöjanden inom andra sporter hamnat och i ett av golfens flaggskepp British Open dopningstestas enligt uppgift inte de tävlande alls.

En läkare menade i sportnytt att Tour de France är ”en fysiologiskt felaktigt upplagd tävling” (det är väl i så fall Vätternrundan och Stockholm maraton också, för att inte tala om boxning…)

Cykling är en extremt krävande sport och det är säkert en anledning till att många under lång tid frestats att testa felaktiga genvägar. Samtidigt är en av komponenterna i ett tufft treveckors etapplopp som Tour de France att de tävlande tvingas att hushålla med sin energi för att klara av hela tävlingen. För att lyckas vinna måste du vara bättre på det än dina konkurrenter.

Fler och fler inser att cykelsporten måste göra upp med dopningen. Under våren har Bjarne Riis och Eric Zabel erkänt att de dopade sig under 1990-talet och nu ropas det på retroaktiv bestraffning. Riis har förklarats som icke välkommen på Tour de France och Zabel hotas att inte få starta i cykel-VM på hemmaplan. Jag tror det är fel att straffa de som gör avbön och som vill göra upp med ett smutsigt förflutet. Vilka signaler sänder det? Att så länge du håller tyst och fortsätter leva på lögnen så är du välkommen?

Med tanke på kraven om att touren ska avbrytas, allt cykeltävlande stoppas och att VM ska ställas in undrade någon cyklist inför starten på en touretapp om en hel klass ska underkännas för att en eller två fuskar. Jag tycker inte det.

Dopningavslöjandena visar att cyklingssporten tar kampen mot dopning på allvar. Om den kampen är lyckosam blir också fuskare avslöjande – ända tills den mest svartsjälade proffscyklisten insett att fusk inte lönar sig. Borde inte en del av den upprördheten som riktas mot cyklingen idag istället riktas mot de sporter som inte tar dopningen på allvar?

Så jag tänker fortsätta titta på upplösningen av TdF under helgen. Däremellan tänker jag vara ute och cykla (odopad!) på egen hand eftersom cykling är den motionsform som passar mig bäst. Sedan hoppas jag kunna ta ytterligare några dagars semester i september för att åka till Stuttgart och titta på VM i cykel.

Innan dess hoppas jag att alla dopade cyklister avslöjas. För varje avslöjande kommer säkert någon att tycka att det är dags att ställa in alla cykeltävlingar. Gör man det skulle det bästa för cykelsporten vara att göra som man gjort tidigare: att blunda för dopningen. Det vill inte jag.

Stoppa fusket. Låt den bästa rena cyklisten vinna VM.


På väg till starten i årets Vätternrunda. (Notera de inte helt lyckade vita strumporna – jag har lyssnat för mycket på eurosports modeorakel Anders Adamsson som insisterar att cykelstrumpor ska vara vita…)

För övrigt är Eurosports cykelbevakning och kommentatorerna Roberto Vacchi och Anders Adamsson fantastiska. Tyvärr verkar det som att min kabel-tv operatör kommer att byta ut Eurosport mot någon sportkanal som visar en massa av de idrotter som ändå alla andra kanaler bevakar. Det tycker jag också är trist och någon har dragit igång en namninsamling som ska lämnas till Com Hem.

Detta inlägg är pingat på intressant.se. Andra bloggar om Tour de France, dopning och cykling