Homecoming

Hemma i tryggheten – i alla fall på Arlanda – efter en händelselös flygresa hem. Det enda missödet var att det inte fanns en enda brevlåda på hela Newark International Airport men det klarades av med hjälp av en taxichaufför som förhoppningsvis postar vykorten jag gav honom. Jag testade till och med ärligheten i centrala Newark genom att lämna bilen olåst medan jag åt lunch utan att någonting försvan. USA är lite gulligt när tanten på McDonalds gav mig min sallad med ett "Here you're sweetheart".

På planet lyckades jag sova nästan fyra timmar och vaknade bara till en enda gång. Det betyder att tidsomställning nästan är avklarad redan.

När jag lämnade tillbaka min hyrbil konstaterade jag att jag kört 180 – svenska – mil bland New Yorks berg och skogar (okej, några av dem milen var i den gigantiska förstad som New Jersey är). Det är i alla fall skönt att vara hemma hos min cykel på östgötaslätten.

Jag har fått frågan varför jag inte lyssnade på amerikansk radio istället för att tjata sönder cd-skivorna jag hade med mig. För det första var det passande musik jag hade: The Essential med Simon & Garfunkels och deras klassiska konsert i Central Park, Bruce Springsteens Greatest Hits och The Seeger Sessions, The Best of Bob Dylan, Neil Yongs Harvest. För det andra försökte jag lyssna på radio med stationerna hade ofta kort räckvidd så därför fick jag hela tiden göra nya sökningar. Då landade jag hela tiden hos Bill O’Railys talkshow och den tröttnade jag ganska snabbt på… Särskilt hur han kopplade bort de få kritiska rösterna som ringde in för att kunna göra ner det de sagt utan att riskera att bli emotsagd.