Blogg-blogg

Den senaste tiden har det inte varit så mycket politik på min blogg. Inläggen har snarare spretat åt olika håll och jag har därmed brutit mot alla regler som säger att en blogg ska försöka ha ett enhetligt tema. Nu när mina vedermödor inför Vätternrundan är avklarade hoppas jag att bloggandet mer konsekvent ska handla om politik. Å andra sidan finns det andra bloggare som är så kloka att de borde blogga ofta men som inte bloggat alls på länge – titta i min länklista så förstår ni kanske vilka det är. Kvalitet går före aktivitet hos dem?

Ett första steg är att jag nu och under den kommande veckan länkar till Almedalsbloggen. Sedan finns det naturligtvis risk att det blir ett steg tillbaka ibland – på lördag startar Tour de France (bevakas också här ) och i väntan på att jag bloggar om det kan ni läsa vad jag skrev för ett år sedan.

Precis som förra sommaren försvinner jag till London några dagar och även här kan ni roa er med vad jag skrev efter förra årets besök. Lagom till den här resan har jag också ersatt min snart 20 år gamla kamera med en ny digitalkamera. Jag får tacka Malin och allra mest Anna för hjälpen i den processen. Den kameran jag till sist fastnade för var Fujifilm Finepix F11.

Som jag skrev i inledningen ska jag försöka skriva några politiska poster om ämnen jag samlat på mig under våren. Dels har jag lovat att komma med tips på allsångssånger – aj, det kanske inte är så mycket politik i det. Jag har också tänkt skriva om kandidaterna inför det amerikanska presidentvalet, om hur borgarna glider på sanningen i sjukvårdsdebatten, ifall det är möjligt att representera någon annan än sig själv, om tandvårdsreformer och förändringar i skolan. Om sommaren blir regnig med dåligt cykel- och golfväder kommer de kanske att bli skrivna också!

Cykelsportsåpan 2006

Under vintern har ni kunnat följa mina förberedelser inför Vätternrundan i min alldeles egna cykelsportsåpa. Ni som vill återuppleva den långa vägen till starten i Motala och den betydligt kortare och enkla vägen runt Vättern och tillbaka till Linköping kan göra det med hjälp av nedanstående poster. Även om jag och Silverpilen spelar huvudrollerna så finns Sven med i en biroll.

Vinterns sportsåpa
Sportsåpan del 1
85 dagar kvar…
64 kilometer
118 kilometer
Offra människovärdesprincipen?
264 kilometer – knäna håller
Silverpilen vaknar
430 kilometer – Viktminskning!
588 kilometer – en fjärdedels Vätternrunda igår
755 kilometer
853 kilometer – en tredjedels Vätternrunda
1048 kilometer – och en halv Vätternrunda
1183 kilometer – inte mycket cyklande
1318 kilometer – fiasko, elände, katastrof
1640 kilometer – Klevaliden och punktering
1668 kilometer – ingen riktig träningsvecka
1749 kilometer - startklar
Vätternrundan – målet är nått
Vätternrundan – avslut på sportsåpan

Det var det. Vi får se om såpan återkommer nästa år…

60-årspresent

UPPDATERAD – NU MED TEXT
När min pappa fyllde 60 i vintras fick han en Formel 1-körning i födelsedagspresent av familjen. När han var yngre ägnade han sig en del åt att vara mekaniker och funktionär på motortävlingar i Sverige. Därför tyckte vi det var en passande present.

Det finns en folkhälsoaspekt inblandad också. Kravet att kunna ta sig i bilen är förhoppningsvis inspirerande för att min far både ska tänka på vad han äter och för att han ska försöka röra sig lite mer. Under våren har han också skaffat sig en cykel som han till och med har använt!

I tisdags var det dags för min far att få presenten. Vi åkte till Scandinavian Raceway i Anderstorp där han på förmiddagen fick bekanta sig med formelbilsracing i en Formel Opel och på eftermiddagen fick han köra några varv i en riktig F1.

Eller riktig och riktig… Motorerna var ordentligt strypta så att de gav bara drygt 500 hästkrafter men av min fars entusiasm förstår jag att det var fullt tillräckligt. Han och de andra som testade körde långt under bilens begränsningar – främst i kurvorna. Lyckligtvis klarade min far av att snurra på sista varvet. Lyckligtvis, för annars hade han säkert gått och grämt sig för att han tagit det alldeles för lugnt. Han gick på gasen för tidigt ut ur en kurva och innan han hann reagera hade bilen vänt runt.

Det fanns två F1-bilar. En Jordan som kördes av Ralph Firman år 2002 och en Jaguar som kördes av Eddie Irvine år 2000. Min far fick testa den senare – jaguaren målad i läcker british racing green.

Det var spännande att se bilarna köra på banan men ännu mera spännande var det att på nära håll få studera aerodynamiken på bilarna. Det är trist att jag inte är bättre på matte än vad jag är för i så fall hade jag utbildat mig till aerodynamiker.

Bilden är tagen av Charlotta Tollén

Vätternrundan - avslut på sportsåpan

UPPDATERAD - NU MED BILDER!
Jag vaknade igår – utsövd och utvilad – även om jag inte skrev den utförliga rapporten från Vätternrundan som jag lovat. Det beror inte på någon cykelkoma och inte heller kan jag skylla på skador. Skadorna inskränker sig till domningar i fingrar och tår. När jag gick i trappuppgångar och delade ut flygblad igår upptäckte jag också att det gör ont då mitt ena knä belastas och då jag cyklade kände jag att jag är väldigt öm i rumpan. Men annars mår jag prima. Jag som inte ens har stretchat!

Vägen till Klockrike
Det är möjligt att dessa skavanker hade undvikits om jag inte lite dumdrygt bestämt mig för att cykla hem från Motala igår. Samtidigt kunde jag inte låta bli; jag ville ju visa – kanske mest av allt mig själv – att Vätternrundan inte är en så imponerande prestation som det ibland hävdas. Under den timmen jag stod still efter målgång hann jag stelna till rejält och jag åt dessutom kassler och potatissallad som la sig som en stor klump i magen.

Sporrande SMS-rapportering
Rundan tog som jag skrev i min tidigare rapport 11 timmar och 7 minuter. Jag stannade på samtliga depåer och tror att jag totalt stod stilla i lite mer än en timme. Alltså var min medelhastighet under själva cyklandet 30 kilometer i timmen och jag tror mitt tempo var ganska jämt under de 300 kilometrarna. Vetskapen om att ni kunde följa min framfart via SMS och internet var sporrande och fick mig att anstränga mig lite extra för att hålla en jämn och bra fart. Jag tänkte på er varje gång jag passerade sensorerna…

Puls
Nyllet har efterlyst rapporter om min puls. Min egen pulsmätare slarvade jag bort för några veckor sedan men jag fick låna min fars. Jag förstår mig inte riktigt på den; pulsmätaren slutade visa värden då jag stannade i Jönköping och jag slösade inte koncentration på att försöka få igång den. Under de första tio milen låg pulsen oftast mellan 110 och 120 slag i minuten då jag hade draghjälp i klungan och mellan 140 och 150 då jag själv var uppe och drog. Jag hade planerat att ha en medelpuls på ungefär 115 och jag tror jag lyckades ligga där eller lite högre under rundan. När jag cyklade hem från Motala var pulsen lägre – drygt 90 för det mesta. Jag hade ändå lite energi kvar i kroppen för då jag åkte över järnvägsbron i Malmslätt lyckades jag pressa upp den till 140.

Lagtempolag 2007?
Utan några ambitioner att cykla snabbt lyckades jag ta mig runt på elva timmar. Om väderförhållandena är lika perfekta nästa år borde inte tio timmar vara utom räckhåll. Ifall de långa pauserna vid depåerna – främst i Jönköping och Hjo – hade kunnat undvikas hade det varit möjligt redan i år. Sätter vi samman ett bra lagtempolag fixar vi det utan problem.
* Sven får köpa en riktig racer så att han och Christina kan hjälpa till
* Min kusin Andreas får överger MTB-Vättern och gå över till riktig asfalt
* Om Nyllet är lika bra på att cykla som han var på att springa då vi gick på gymnasiet så har jag användning av honom också

Snart har vi ett riktigt TTT-lag. Det är synd att lagtempo-VM går samtidigt som Vätternrundan annars hade vi nästa platsat där! ;-)

Reserapport
Vi startade i grupper om 70 cyklister varannan minut. Ungefär 40 av oss höll ihop med bra tempo till första depån i Hästholmen (efter 43 km). Där var jag en av få som stannade men jag blev snart upphunnen av en ny klunga. Jag gjorde en kortare paus i närheten av Vida Vättern och fick återigen vänta in nästa klunga som jag följde med till depån vid Gränna Glashytta (81 km). Då vi åkte genom Gränna passade jag på att lämna mina armvärmare till min far och syster. Vid grännadepån stannade de flesta och när jag startade dröjde det inte länge förrän vi hade samlat ihop en ny klunga.

Det var ganska intressant att se hur klungorna formades. Ut från depån cyklade vi ofta en och en. Strax hade någon cyklist hunnits upp, sedan hann någon upp oss och så höll det på tills vi var en klunga på upp till 40 cyklister där vi turades om att dra fram till nästa depå.

I Jönköping (109 km) gjordes ett lite längre uppehåll för att äta korv med potatismos, knäckebröd och en bulle. Jag plockade med mig en banan också men nu började jag känna att jag ätit för mycket i förhållande till min fart! Magen hann inte med att bryta ner allt jag ätit så jag började känna mig lite illamående.

Backarna mellan Jönköping och Bankeryd var inte så jobbiga som jag föreställt mig. Däremot var det utanför Bankeryd jag såg den enda allvarliga olyckan. En cyklist hade ramlat och låg på den mötande vägbanan med blodigt ansikte men eftersom en grupp redan hjälpte honom behövde jag inte stanna. I depån vid Fagerhult (140 km) gjorde jag ett kortare stopp innan jag hamnade i en välfungerande klunga fram till Hjo (178 km). I Hjo var det en stor med lite svåröverskådlig depå där det serverades lasagne och på vägen mellan Hjo och Karlsborg (210 km) cyklade jag i en mindre men välorganiserad klunga bestående av ett kompisgäng. De stannade inte i Karlsborg men det gjorde jag. På vägen till depån i Boviken (232 km) skapades en liten klunga bestående av mig och en annan kille samt två tjejer som drog mycket i ett högt och jämt tempo. Det var under denna sträcka jag kände att jag hade så mycket krafter kvar att jag nog skulle klara av att cykla hem från Motala också. Vi fortsatte tillsammans efter depån i en växande klunga fram till Hammarsundet (262 km). Här började det blåsa; på vägen mot Hammarsundet var det motvind men därefter var det mest medvind.

Efter Hammarsundet hade jag svårt att hitta en bra klunga. De flesta cyklade långsamt – särskilt i uppförsbackarna. Lite före Medevi (282 km) kom två holländare ikapp mig och jag åkte tillsammans med dem till depån. Efter Medevi hade jag också svårt att hitta någon som ville cykla i mitt tempo. Jag trodde att jag hittat några men i en liten uppförsbacke – efter det att jag dragit en bit – försökte en av dem rycka ifrån mig. Då blev jag sur, ökade tempot och cyklade ifrån dem. Sista biten in mot Motala fick jag i stort sett cykla på egen hand, men det var medvind, svag nedförsbacke och jag hade energi kvar så jag kunde cykla riktigt fort. Det var roligt.

2095 kilometer
Sportsåpan närmar sig slutet. Förra veckan blev det – med Vätternrundan och cykelturen hem från rundan – 427 kilometer. Min ackumulerade träningssträcka under våren blev därför 2095 kilometer.

Nu försvinner jag bort från datorn några dagar. Min far ska ta ut 60-årspresenten familjen gett honom – en körning i en Formel 1-bil! Sedan ska vi fira min morfars 85-årsdag i Gränna innan jag återvänder för att gå på den allsvenska fotbollsmatchen mellan Linköping och Djurgården på torsdag. Då ska jag också försöka lägga upp en sammanställning över alla avsnitten i sportsåpan.
Bilderna är tagna av Leif och Charlotta Tollén

Vätternrundan - målet är nått

Som utlovat kommer en kort rapport från Vätternrundan och jag hoppas jag hinner posta den innan jag somnar…

1. Jag hade inte bestämt någon tid jag siktade på före loppet utan mitt enda mål var att ta mig runt. Det klarade jag!

2. Däremot hade jag en prognos. Utifrån de erfarenheter jag samlat på mig under tränandet antog jag att jag borde sikta på 15 timmar för att vara säker på att orka i mål. En av dagen lärdomar: LITA ALDRIG PÅ EN PROGNOS FRÅN MARTIN! Min enda ursäkt är att det var perfekta väderförhållanden och att det går mycket snabbare när du får draghjälp av en klunga.

Jag passerade starten klockan 0439, var i Jönköping (eller snarare Huskvarna) klockan 0800, Hjo 1043, Medevi 1504 och i målet i Motala 1546. Jag totalmissade alltså 15-timmarsprognosen och landade på 11 timmar och 7 minuter. (Mitt och alla andras resultat kan ni hitta på Vätternrundans hemsida. Där finns till exempel Sven Wennerströms och Johan Lennartssons bravader 2003 registrerade)

3. Min runda höll på att ta slut redan före start. Halvvägs till Motala kom jag på att jag glömt min cykelhjälm. Tursamt nog har jag lyckats få min far att börja cykla och av en händelse låg hans hjälm i bilen. Den fick jag låna.

4. När jag startade hade jag ont i knäna. Halvvägs hade jag fått ont i rumpan. Dessutom var det inte bara hjälm jag glömt; jag hade glömt solskyddsmedel också. Nu har jag bränt mig på höger underarm och på höger vad. Om inte solbrännan faller bort kommer jag att ha jätteskojig solbränna resten av sommaren. Det syns att jag haft cykelhandskar och cykelbyxor och att jag inte cyklat med bar överkropp…

5. Efter att ha gått i mål och efter att ägnat en timme åt att äta mat och dricka vatten cyklade jag hem till Linköping. Jag menar, har du cyklat 30 mil kan väl inte fem mil till spela någon roll?!

6. Nu ska jag sova. Om jag lyckas vakna imorgon och dessutom ta mig ner från sängen kommer en utförligare rapport då. Annars får ni vänta till på måndag.

1749 kilometer - startklar!

Inatt – klockan 0338 – startar jag i Vätternrundan. Jag kan komma på 1000 sätt som jag skulle kunna vara mer förberedd på, men med tanke på väderleksprognoserna kommer jag inte att kunna ha någon ursäkt om jag inte tar mig i mål…

Som jag skrev i min tidigare blogg kan ni få mina resultat och mellantider via SMS, alternativt på www.cyklavaettern.com För att få resultaten via SMS ska ni skicka ”VR 16532” till nummer 72700. Jag tror att mellantider ges vid Hästholmen (efter 43 kilometer), Jönköping (109), Hjo (178), Medevi (282) samt vid målet i Motala efter 300 kilometer.

Totalt har jag cykeltränat 1749 kilometer under våren med Svens definitioner av vad som är träning (ombytt, svettigt och minst 30 minuter). Det har tagit 66 timmar och 39 minuter vilket – som ni säkert redan räknat ut – ger en medelhastighet på 26,2 kilometer i timmen. Under dessa träningskilometer har mitt hjärta slagit ungefär 523 194 slag, men det är lite osäkert eftersom jag slarvade bort mitt pulsband för några veckor sedan och därför inte kunnat mäta pulsen den senaste tiden. Det slarvandet gör att jag inte kan bestämma en låg puls att inleda loppet med utan jag måste försöka lyssna på kroppen, med risk för att jag starar för hårt.

De senaste dagarna har jag ätit kolhydrater så att det rinner ur öronen. Nu ska jag äta lite spagetti till kvällsmat men jag skulle gärna byta ut den mot knäckebröd. Till ”frukost” inatt tänkte jag äta lite makaroner och pastasås men vi får se om det går. I bilen på väg till Motala tänker jag fylla upp med en kolhydratlösning och sedan får vi se om det går ner en banan också…

Allra mest uppmuntrad inför rundan är jag av det stöd min familj ger mig och den uppmuntran jag får från en massa vänner. Min far och min syster går upp i natt för att skjutsa mig till Motala och sedan planerar de att via parallella vägar kunna heja på mig i Vadstena, Ödeshög, Vida Vättern och Gränna för att slutligen ta emot mig i målet imorgon kväll!

Packlista
På min cykel har jag cykelväska, pump och en flaska med dryck. I cykelväskan har jag två extraslangar, näsdukar och en energi-gel. I min cykeltröjas fickor har jag en extraflaska med vatten, en vindjacka och arm- och benvärmare. Jag bestämmer mig vid start om jag ska ha med mig extrakläderna eller om jag ska lämna dem. På mig har jag en midjeväska och i den har jag 2 energi-bar, däckborttagare och min (avslagna) mobiltelefon.

Teknikska magasinet
Jag har köpt nya fina Shimanohjul till cykeln och det känns som om det redan obefintliga rullmotståndet nu försvunnit helt och hållet. Till mitt nya bakhjul har jag skaffat en ny bakväxel. Hade jag kunnat välja hade jag valt en lättare utväxling än den jag haft tidigare men de hade bara en ännu tyngre i min cykelaffär. Växlarna fram är fortfarande 39 kuggar på lilla klingan och 53 på den stora. Den tyngsta bakväxeln är fortfarande 11 kuggar men den lättaste bakväxeln är 21 istället för 25 kuggar. Det betyder att då jag trampar 21 varv så snurrar bakhjulet 39 varv.

Just runt Vättern borde den tyngre utväxlingen inte innebära några problem. Det finns inte några backar som är så branta (hoppas jag!) att min nya utväxling inte ska räcka till och det kommer inte heller att vara någon kraftig motvind. Däremot skulle jag inte kunna ta mig upp för Klevaliden med den nya utväxlingen.

Det finns en fördel med den nya utväxlingen också. De växlar jag har ligger närmre varandra så det är lättare att hitta en växel som passar min trampfrekvens.

Nästa rapport
Jag hoppas att jag orkar posta en mycket kort rapport när jag kommer hem imorgon kväll. Om jag tar mig upp ur sängen på söndag så ska jag försöka posta en fylligare reseberättelse då. Fram till dess: följ mig på SMS eller via internet och håll tummarna!

Enn Kokk och IB

Under en kortare tid länkade jag till Enn Kokks blogg. Jag upphörde med det – främst för att jag själv inte riktigt hade tid och ro till att läsa hans långa och välskrivna artiklar om varierande ämnen – men också för att min länklista blivit väl lång och för att det är en generande stor övervikt socialdemokrater jag länkar till. Jag har lite dåligt samvete för att länken är borta då Enn Kokk är en auktoritet vad gäller socialdemokratisk ideologi och historia genom att vara en drivkraft i skapandet av ideologin och genom att vara en central aktör i historien. Den som tvivlar bör ta en titt på hans imponerande CV – som alltid i hans fall är det långt…

Jag har som jag nämnde sällan tid att läsa Enn Kokks ofta långa inlägg, men nu ikväll har jag ägnat lång tid åt att läsa hans redogörelser om Socialdemokratiska partiet och IB. Jag har svårt att tänka mig någon nu levande person som är mer kunnig och insatt i ämnet. Men en fascinerande regelbundenhet dyker denna ”affär” upp och därför rekommenderar jag alla att läsa Enn Kokks version av den.

1668 kilometer - ingen riktig träningsvecka...

Näst sista träningsveckan före Vätternrundan var inte mycket till träningsvecka alls. I början av veckan var jag fortfarande sliten efter mitt cyklande förra veckan, sedan har jag haft andra aktiviteter som tagit tid. Det blev en cykeltur på 28 kilometer och det kändes inte alls bra. Trots värme, solsken och inte mycket blåst var jag trött efter några hundra meter, det kändes som att cykla i sirap och knäna gjorde fortfarande lite ont efter mina tre turer uppför Klevaliden förra helgen.

När jag hoppar upp på cykeln i Motala tidigt på lördag morgon så kommer jag alltså inte bara vara sämre tränad än vad jag skulle kunna varit – jag kommer också att vara medveten om det och därför ha ett självförtroende som är i botten!

Den här veckan kommer jag att försöka cykla lite varje dag men jag kommer inte att cykla långt och jag kommer att ta det lugnt. Mest av allt ska jag ägna mig åt att äta så mycket som möjligt.

Ni kan följa mina prestationer med hjälp av SMS. Genom att SMS:a ”VR 16532” till nummer 72700 får ni mina passertider från några punkter runt banan samt resultatet då jag går i mål. Kostnaden för tjänsten är 30 kronor. Mer information finns på www.cyklavaettern.com

En lyckad dag

Socialdemokratiska studentförbunden kongressar i ett som alltid vackert, soligt och sommarfagert Linköping.

Mitt stora mål med kongressen – förutom att försöka göra ett så gott arbete som möjligt som kongressordförande tillsammans med Anna, Kikki och Camilla – var att träffa de alltid läsvärda bloggarna Katrine Kielos och Marta Axner. Jag har inte träffat någon av dem tidigare men igår fick jag träffa dem båda. En mycket lyckad och trevlig dag alltså.

Jag är också stolt över allt som mina kamrater i Spartacus presterat inför och under den här kongressen. Kongressalen - A-salen i gamla Folkets hus, numera Scholanders sal i Nationernas Hus – är läckert utsmyckad, kongressbyrån fungerar friktionsfritt, boendet har inte varit bättre sedan kongressen sist var i Linköping år 2000 och Linköping visar sig som sagt från sin allra vackraste sida vilket många av våra gäster kommenterat.
Bilderna kommer från Kongressbloggen

Nazister i Linköping

En solig lördag träffade jag och Anna på en grupp nazister som delade ut flygblad på Stora torget i Linköping. Jag borde kanske berättat för dem att om de är ute efter att röstmaximera inför höstens kommunfullmäktigeval så bör de låta bli att visa sig, men jag lät bli att ge dem detta kampanjtips. Efter det att de i höstas demonstrerat i Linköping samlades en stor mängd vanliga linköpingsbor i en värdig manifestation.

De nazister som Anna och jag mötte gav mig ett flygblad. De skriver i det om ”vi svenskar”. Jag är inte vi men några nazister!

Jag tror att min bakgrund kvalificerar mig till gruppen ”svenskar” även med nazisternas definitioner. Mina förfäder kommer från socknarna väster om Linköping i Östergötland, Tiveden i Skaraborg, Gränna i Småland, Smedjebacken i Dalarna och från Göteborg och Bohuslän. Namnet Tollén kommer från Östra Tollstad utanför Mantorp. Möjligen skiljer jag mig från nazisterna eftersom jag inte ser något värde med den inavel de möjligen har ägnat sig åt.

Jag är svensk. Och när nazisterna säger vi talar de inte för mig.

I flygbladet säger nazisterna att ”svenska män slipper misshandlas” i deras Sverige. Sure, och vilka brott är den nazistiske ledaren i Linköping själv dömd för?

Samtidigt vill de ”utvisa alla som inte har i Sverige att göra”. Visst, vart bör NSF:arna utvisas?

Blodgivare för pengarna?

Imorgon är det budgetdebatt i världens bästa landsting.

För inte alls länge sedan hade samma fullmäktige bokslutsdebatt. Som Gunnar Gustavsson redan bloggat var det inte lätt att vara opposition i den debatten!

Vid sidan av bokslutet debatterades interpellationer. En av dem var ställd av centerpartisten Britt-Marie Gustavsson och handlade om högre ersättning för blodgivare. Idag får en blodgivare 30 kronor vilket interpellanten tyckte var för lågt. Svaret från Anna-Lena Sörenson var bra men jag själv kunde inte avhålla mig från debatten. Jag störde mig på när Britt-Marie Gustavsson säger att blodgivare ska få den ersättning ”de är värda”. Hon konstaterar själv att en halv liter blod kan vara skillnaden mellan liv och död.

Som jag själv frågar i debatten:
Vad är blod värt då det avgör om en människa överlever eller inte?

För oss som ger blod handlar det om en solidarisk handling – någonting vi gör som medmänniskor gentemot andra medmänniskor. Det kan inte reduceras till en ekonomisk fråga och till en fråga om ersättning utan det är en etisk fråga.

Du kansjälv titta på debatten.

Dagens uppmaning till dig som inte redan är blodgivare: visa praktiskt solidaritet! Gå in på www.geblod.nu och anmäl dig!

Studentförbundskongress i Linköping

I helgen håller socialdemokratiska studentförbundet sin kongress i Linköping. Eftersom studentförbundets senaste kongress i Linköping - år 2000 – var en fullständig succé finns det mycket som talar för att det blir ett lyckat arrangemang. Kongressen kan följas på Kongressbloggen men också via webb-tv.

Jag förutsätter att programmet kommer att läggas upp på kongressbloggen snart. Förhandlingarna hålls i Nationernas hus med början på fredag klockan 13.00 då bland annat Johan Löfstrand, Anna-Lena Sörenson och Mats Johansson hälsar välkommen. Kongressförhandlingarna avslutas på lördag klockan 16 och därefter vidtar seminarier som håller på till söndag eftermiddag.

Under kongressen och på seminarierna deltar bland annat finansminister Pär Nuder, europaparlamentarikern Åsa Westlund, LO:s avtalssekreterare Erland Olausson , socialminister Berit Andnor och SEKO-magasines chefredaktör Jesper Bengtsson.

När SSU-kongressen hölls i Linköping fick jag förmånen att vara en av kongressordförandena. Den förmånen får jag även på studentförbundskongressen och nu får jag även sitta ordförande tillsammans med en av mina politiska förebilder Kikki Göransson.

Jordgubbstårtans dag

Steg för steg börjar jag lära mig varför vi flaggar olika dagar. Denna tisdag var en sådan trevlig dag.

Jag åt grillad lax och potatis till lunch i solskenet hemma hon mina föräldrar. Därefter var jag tvungen att skynda mig iväg för att äta jordgubbstårta hemma hos Palle och Birgitta tillsammans med några av de medlemmar i Valla socialdemokratiska förening som under våren genomfört informationsbord och flygbladsutdelningar. Nu tror jag att jag förstår varför vi är lediga den här dagen: det måste vara för att vi ska kunna njuta ordentligt av årets första jordgubbstårta!

Jordgubbstårtsätandet gjorde att jag nästan missade den allsvenska fotbollsmatchen mellan Linköpings FC och Örebro. Nu kunde jag titta på den sista halvtimmen tillsammans med min syster.

Ann Westermark och Caroline Seger spelade som alltid utmärkt – kvicka, tekniska och irrationella. Frida Östberg fungerar bättre på mittfältet än i backlinjen och med matchens sista spark lyckades hon göra det avgörande 3-2-målet. Maria Karlsson missade lite markeringen i vänsterbackspelet vilket bland annat tillät Örebros Emilia Erixon att kvittera till 2-2, men resten av backlinjen – Marie-Louise Skålberg, Charlotte Rohlin och Sara Larsson – känns trygga. Petra Larsson gjorde ett piggt inhopp. Hedvig Lindahl i målet borde kanske ha tagit kvitteringen till 2-2-, men hon gjorde några riktigt bra räddningar också. Inte så illa att kunna lämna omdöme på nio spelare efter att bara tittat en halvtimme?

I sina bästa stunder är LFC det topplag som de borde vara. Det är fullt med individuellt skickliga spelare i laget och de lyckas visa det ganska ofta. Men nästan alltid – någonstans mellan det att de erövrar bollen och slår in den i motståndarmålet – blir någonting fel. En felpass, en dribbling där bollen inte följer med, ett inlägg till en yta där det inte finns någon spelare, ett skott som hamnar vid hörnstolpen istället för i målet. Det känns så onödigt – de borde kunna bättre. Det är en fullständigt relevant åsikt att ha från läktaren…

Nästa hemmamatch är toppmötet mot Djurgården 22 juni klockan 19. Anna, såg du det? 22 juni – nu har du ingen ursäkt om du missar matchen!

Och nu sitter jag och lyssnar på Iron Maidens fantastiska The Number of the Beast. Bara det är en anledning att hissa alla flaggor!

Musiklänken går till Iron Maidens egen hemsida.

1640 kilometer - Klevaliden och punktering

En ny vecka i min sportsåpa och den här gången har jag lyckats cykla en hel del och samtidigt skaffa mig en några nyttiga erfarenheter!

Under helgen cyklade jag till Jönköping för att hälsa på min bror och för att cykla i de branta backarna i Huskvarna. Fredagskvällens etapp gick till Gränna i kraftig motvind. Vis av erfarenheten från den föregående veckans bakslag hade jag både med mig en extra cykelslang och en pump. Det behövdes, för redan i Vikingstad upptäckte jag att det var dåligt med luft i bakdäcket. Efter lite mixtrande med ventilen och några pumppauser kom jag fram till Gränna klockan elva på kvällen.

På lördagsförmiddagen cyklade jag till Jönköping och bjöd min bror på lunch på hamnpiren. Därefter försökte jag locka med honom till huskvarnaberget men jag fick cykla på egen hand. Norra Klevaliden var mäktig; jag svängde runt ett gathörn och möttes av en vägg rakt upp mot himlen. Efter att slitit mig uppför väggen planade vägen ut och det var då jag upptäckte att jag befann mig längst ner i en slalombacke. Klevaliden fortsätter vindla sig upp till berget ovanför slalombacken… Den allra sista biten var så brant och jag var så sliten att jag fick åka slalom för att ta mig upp. Men jag kom upp!

Sedan var jag även tvungen att testa Södra Klevaliden – Hakarpsvägen som följer Huskvarnaåns dalgång – och väl uppe på toppen med utsikt över Vättern gav slangen i däcket slutgiltigt upp. Efter en del strul lyckades jag få dit min reservslang istället, pumpade däcket och cyklade ner för Norra Klevaliden. Det var då jag upptäckte skylten som varnade för 15 % lutning.

Nedanför backen gjorde jag en ny upptäckt. Proppen till däcket låg kvar uppe på bergstoppen så jag blev tvungen att cykla upp för backen igen…

Söndagen skulle ägnas åt att cykla från Jönköping till Linköping. Vinden hade vänt så det blåste fortfarande motvind men solen sken, jag hade energi i kroppen och allt kändes bra. Tyvärr gjorde jag misstaget att cykla på cykelbanan mellan Huskvarna och Kaxholmen istället för på bilvägen. Det kom att få katastrofala följder. På cykelbanan finns ofta mer småsten än på vägen. En av dem måste ha slagit ett litet hål på slangen för jag var tvungen att stanna och pumpa bakdäcket två gånger. I Gränna bjöd min farmor på lunch och sedan cyklade jag vidare, dock med allt tätare pumppauser. Då jag nådde Vida Vättern gav slutligen min pump upp efter allt pumpande. Med tomt bakdäck, skadad ventil och trasig pump fanns inget annat att göra än att ringa efter hjälp. För fjärde gången på fem försök drabbades jag av allvarliga bakslag då jag försökte cykla från Gränna. Jag måste komma på ett sätt att cykla Vätternrundan utan att passera Gränna…

Nu vet jag i alla fall att jag klarar av att byta slang och att en slang kanske inte är tillräckligt att ha i reserv. Det är nyttiga kunskaper inför det stora testen och ska jag drabbas av missöden är det bäst att de kommer under träningen.

Trots att jag alltså inte lyckades cykla riktigt så mycket som jag planerat kom jag ändå upp i 32 mil. Totalt under vårens tränande inför Vätternrundan har det blivit 1640 kilometer.

Några till bör det bli innan jag startar 17 juni. Mest av allt skulle jag behöva ett riktigt långt pass upp mot 20 mil men det verkar som om dagarna försvinner allt för fort för att det skulle vara möjligt.