Fult spel hos kd

Det pågår ett fult spel bland kristdemokraterna i Östergötland, har jag förstått efter att ha talat med flera olika människor som är aktiva i det partiet. I delar av kristdemokraterna finns det ett missnöje med den nuvarande gruppledaren i landstinget Levi Eckeskog. Bakom ryggen på honom ageras det nu för att han ska petas som gruppledare efter höstens val till förmån för den nuvarande riksdagsledamoten Sven Brus.

Levi Eckeskog står på andra plats på kd:s riksdagslista. Även om kd idag har två östgötska riksdagsmandat är den platsen i högsta grad osäker. I de kd-interna diskussionerna förespeglas det dock som självklart att Levi Eckeskog ska komma in i riksdagen och utifrån det planeras det nu hur Sven Brus ska lanseras som den kommande gruppledaren.

Efter valet, om Levi Eckeskog inte kommer in i riksdagen, kommer han att ställas inför fullbordat faktum:
”Oj, eftersom vi räknat med att du skulle hamna i riksdagen har vi redan beslutat oss för en annan gruppledare. Attan så oturligt – nu finns det ingen plats över åt dig!”

För oss socialdemokrater är det naturligtvis inget större problem om Eckeskog ersätts som gruppledare. Han är en av dem som stått längst från den politik som den nuvarande majoriteten drivit. Bland annat är han den ende gruppledaren som förespråkat en skattehöjning (!) och kd är det enda partiet som ställt sig helt vid sidan av det uppmärksammade och framgångsrika prioriteringsarbete som pågår i landstinget.

Kd har naturligtvis försökt sköta detta internt – det är svårt att göra något bakom ryggen på Levi Eckeskog offentligt – men lite av konflikten kom till ytan när Levi Eckeskog lämnade kd:s distriktsstyrelse tidigare i våras.

Och att det finns splittring inom de borgerliga partierna i landstinget är ingen nyhet. Det har Gunnar Gustavsson uppmärksammat tidigare.

588 kilometer - en fjärdedels Vätternrunda igår

Cyklandet i min sportsåpa går fortsatt framåt. Under den senaste veckan cyklade jag knappt 16 mil trots hela fyra vilodagar på raken. Mitt förberedande inför Vätternrundan uppgår nu till 588 kilometer. Igår vågade jag mig också över femmilavallen och cyklade nästan sju mil. I början kändes det inte så bra – magen var full med frukost så jag kände mig lite illamående men det gick över. Istället hade jag förvånadsvärt mycket energi och jag funderade på att fortsätta två mil till men tyckte inte riktigt jag hade tid att cykla längre. Nu är jag i trygg förvissning att jag klarar av en fjärdedels Vätternrunda. Innan jag förhäver mig allt för mycket behöver jag nog påminna mig om att det knappast är den första fjärdedelen som är den största utmaningen.

Alla cykelturer den här veckan har gjorts med en behagligt låg puls – mellan 123 och 130 slag i minuten i genomsnitt – vilket är nästan så lågt som jag planerar att ligga under Vätternrundan. Sedan jag började använda min racer har pulsen ofta varit mycket lägre än tidigare (samtidigt som jag cyklat mycket fortare) så under den kommande veckan tänker jag ha ett kortare pass med hög intensitet. Dessutom måste jag fortsätta att cykla lite längre sträckor även om jag under den kommande veckan knappast kommer att ha tid till att cykla längre än sju mil i ett sträck.

Min kroppsliga standard är för tillfället god. Det enda problemet är att min viktminskning fortsätter. Jag har väl aldrig burit mina kläder med någon större stil men just nu räcker knappast mina höfter till för att hålla uppe mina byxor. Jag får nog lägga lika mycket kraft på att träna kosthållning som på att träna cykling!

Ett rikt landsting

Östgötalandstinget är inte bara effektivt, bra och välskött - det är rikt också. En sammanställning från Statistiska Centralbyrån visar att Östergötland är det rikaste landstinget i landet med nettotillgångar på 3,3 miljarder kronor – mer än dubbelt så mycket som tvåan Västerbotten.

Linköpingsborna kan vara dubbelt nöjda. De bor inte bara i ett rikt och välskött landsting utan även i den näst rikaste – och likaså välskötta – kommunen. Jag tror att en förklaring till Linköpings framgång är att kommunen har välskötta kommunala bolag. Särskilt lyckosamt för linköpingsborna är att moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna misslyckats i sina försök att sälja ut det kommunala energibolaget Tekniska verken. Förutom att värdeökningen i bolaget kommit linköpingsborna till del får också invånarna (och företagen i Linköping!) ta del av att Tekniska verkens avgifter ligger bland de lägsta i landet. Joakim Jonsson bloggade nyligen om hur det gått i de kommuner som valde den linje borgerligheten i Linköping förespråkade.

Östgötalandstingets framgångar tror jag har sin grund i att den drivits en politik som ska vara långsiktigt hållbar. Vi har sluppit majoritetsskiften i varje val och politiken har inte heller varit inriktad på att överleva nästa valrörelse utan på att skapa bra villkor för östgötarna på lång sikt. Vi har inte dragit oss för att ibland fatta kortsiktigt impopulära beslut som är långsiktigt riktiga. Dessutom ser östgötalandstinget – och Linköpings kommun – till att sätta av pengar för personalens framtida pensioner.

Detta sista är också SCB-undersökningens största svaghet. Vad jag förstår sker redovisningen av pensionsskulden enligt blandmodellen och inte enligt fullfonderingsmodellen. Det leder till att den redovisade nivån är betydligt ljusare än verkligheten, men de relativa förhållandena är rimligen rättvisande.

Ett effektivt landsting

Landstinget i Östergötland är inte bara välskött och bäst i Sverige. Östgötarna får också mest vård för pengarna. Dagens Medicin rapporterar om en ännu opublicerad rapport där sjukvårdens produktivitet mäts och Östergötland toppar listan med en kostnad på 35 208 kronor per DRG-poäng. Östgötalandstinget är inte bara effektivt, det är också tredje bästa landstinget på att ytterligare förbättra produktiviteten.

Landstingets personal kan sträcka på sig, men en liten del av äran ska nog falla på mina kamrater i landstingsstyrelsen.

Skapa en nyhet

Norrköpings Tidningar rapporterade för någon dag sedan att landstingets kostnader för sjukresor ökat – med 12 miljoner kronor eller sex procent – nästan lika mycket som sparades då en ortopedisk vårdavdelning på Vrinnevisjukhuset i Norrköping stängdes. ”Resekostnader åt upp vårdvinst” påstods självsäkert.

Nyheten stämmer säkert mycket väl med många läsares förväntningar. De tokiga landstingspolitikerna fattar beslut om länssamverkan enbart för att jävlas med östgötarna, trots att det kostar lika mycket i reskostnader som det skulle kosta att fortsätta utföra samma sorts operationer på samtliga sjukhus i länet.

Högertidningens ledarsida följer upp sin egen nyhet och understryker bilden som säkert skapats av nyhetsartikeln.

Nyheten stämmer sämre om syftet är att ge en rättvisande bild av verkligheten, men varför låta verkligheten förstöra en bra nyhet? På landstingets hemsida påpekas:
"Mellan 2003 och 2005 har sjukvårdens totala kostnader ökat med drygt sex procent, utöver kostnadsökningar för löner och inflation.
Hela kostnadsökningen för transporter beror på att landstinget haft möjlighet att utöka ambulansvården i länet. Utökningen har gjorts utifrån en ökad ambitionsnivå i det akuta omhändertagandet och har ingen koppling till verksamhetsförändringarna vid Vrinnevisjukhuset.
För sjukresor är kostnaderna i princip oförändrade 2005, jämfört med år 2003."

Skälet till att länsgemensamma centrum skapades – med verksamhet i hela länet och inte bara på ett enskilt sjukhus – var dels att det skulle ge möjlighet till effektiviseringar. Lika viktigt var att det skapade en mer likvärdig vård för alla östgötar och gör att ny kunskap snabbare sprider sig mellan olika sjukhus.

Enig opposition?

Idag lämnar finansminister Per Nuder över regeringens vårbudget till riksdagen. Bakom budgeten står socialdemokraterna och samarbetspartierna.

Den borgerliga maktalliansen brukar hävda att de är mer eniga än de "splittrade" socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet. Betyder det att borgaralliansen äntligen kommer att lyckas enas om en gemensam budget i år. Tidigare har inte enigheten varit så stor...

Inte heller i Linköpings kommun eller i Landstinget i Östergötland har borgerligheten kommit så långt i enigheten att de lyckats presentera attt samlat alternativ. Men snacka om enighet går alltid.

430 kilometer - viktminskning!

Den senaste veckan har varit min roligaste cykelveckan hittills. Trots att jag egentligen vet att det är mycket roligare att cykla på en riktig racercykel blev jag förvånad över att det är SÅ mycket roligare. Därför blev det nästan 17 mils cyklande förra veckan. Totalt är jag nu uppe i 430 kilomter sedan jag började förbereda mig för Vätternrundan.

Några saker oroar dock, även om jag inte har några problem alls med mina knän längre.

För det första går jag ner i vikt. Sedan jag började cykelträna har jag gått ner ungefär ett kilo i veckan så jag måste försöka äta mer än vad jag gör och kanske också ta lite mellanmål de dagar jag tränar. Eftersom jag inte har några gigantiska fettdepåer verkar det som om kroppen knaprar på mina muskler då jag är ute och tränar.

Det leder till mitt andra problem. Sedan jag bytte till min racer får jag ont i rumpan efter ungefär fyra mils cyklande. Jag misstänker att det kan bero på att min ryggmuskulatur inte är tillräckligt tränad men om någon vet bättre får vi gärna höra av er. Har ni tips på hur jag skulle kunna träna upp mina muskler för att bättre passa cyklandet så vill jag ha era tips, annars kan de 26 avslutande milen bli jobbiga 17 juni.

Tränandet i övrigt? Ja, varje dag jag är ute och cyklar känner jag att jag är lite starkare än tidigare och det är väldigt motiverande att träna då. Min syreupptagningen har alltid fungerat bra, hjärtat blir starkare (aktuell vilopuls är 56 - vilket bara är dubbelt så hög som Magnus Bäckstedts...) Benmuskler och leder är på rätt väg. Den stora utmaningen blir att vänja kroppen vid 30 mils oavbrutet cyklande så därför får jag stegvis trappa upp distanserna. Så här långt har jag nöjt mig med femmilarundor - till helgen kanske det är dags att testa sju mil?

Skrämmande borgare?

Lennart Regebro frågar i en kommentar till nedanstående inlägg om jag är rädd för folkpartiet. Det korta svaret är: nej.

Den enda objektiva nyhetskällan – China TV – rapporterar:

Reporter: I den här lilla staden vid den vackra Pärlfloden börjar socialdemokraterna sin långa marsch mot valet. Världen behöver dock inte oroa sig. Kunnig valarbetare i den här valstugan vet mer.
Valarbetare: Riksdagsvalet är en ren formalitet. Men regler måste följas. Enligt svensk lag ska val hållas vart fjärde år. Även nu, när inga fullvärdiga alternativ till socialdemokraterna finns.
Reporter: Det har talats mycket om folkfientliga oppositionsgruppen De fyras gäng dvs Reinfeldt, Leijonborg, Olofsson och han den fjärde. Är de farliga?
Valarbetare: Talar mycket. Fikar mer. Mest intresserade av dekadenta kaffekalas i Bankeryd.

[---]

Kommentator: Den 17 september går Sverige till val i stark enighet. En hel värld avundas det svenska folkets möjlighet att ge partiordförande Göran Perssons regering förnyat förtroende.

China TV kommenterar också Herman Lindqvists intervjubok med C-G Bernadotte:

Dock är Lindqvists skrivande inte helt bortkastat. Böckerna kommer att bringa stor glädje när de brinner upp i otaliga valborgsmässoeldar den 30 april.

Folkpartiet idépartiet

[UPPDATERAD] Folkpartiet gör idag ett utspel där de förklarar vilka etiska normer som de folkpartikliga kandidaterna lovar att ställa upp på. Ett av de etiska kravn som ska följas av den folkpartistiska kandidaten till ersättarposten i Linköpings kommuns valnämnd och till patient och förtroendenämnden i Landstinget i Östergötland är:

” Vi ska tillsätta alla statliga uppdrag i offentlighet, med annonsering och möjlighet för alla att söka.”

Hur många av de folkpartistiska kandidater är berörda? Som socialdemokratisk kandidat till landstingsfullmäktige kan jag lova att inte plocka ner månen, men vilken funktion fyller en sådan försäkran?

En annan etisk norm de folkpartistiska kandidaterna lovar följa är:

”Statsråd ska inte själva förvalta eventuella aktier, företag eller privata fastighetsprojekt. Syftet med det åtagandet är att det aldrig ska kunna väckas misstanke om att vi har den egna vinningen för ögonen när vi fattar politiska beslut.”

Varför är det bara folkpartistiska statsråd som inte ska ha den egna vinningen för ögonen när de fattar beslut? Läs också noga en gång till vad som gäller för folkpartistiska statsråd: de ska inte själva förvalta […] privata fastighetsprojekt.

Förutom lite språkliga brister – skolan kanske ändå inte var så felfri på Leijonborgs tid? – är det svårt att förstå riktigt hur långtgående kravet är. Att ett folkpartistiskt statsråd är förbjuden att bygga en villa förstår jag, men får ett folkpartistiskt statsråd köpa en villa? Och jag antar det är ett förbud att teckna sig för en nybyggd bostadsrätt, men är det tillåtet att sälja en bostadsrätt som det folkpartistiska statsrådet redan äger? Att säga ja till omvandling av en hyresrätt till bostadsrätt leder naturligtvis till omedelbar avgång för folkpartisten, eller kanske snarare fjorton dagars time-out – så kallad Lex Pihlsäter?

Vart och ett av kraven uppkallas efter socialdemokratiska ”skandaler” vilket visar folkpartiets egentliga syfte – det handlar inte så mycket om etiska försäkringar utan det är ett sätt att flytta fokus från politik till skandaler ytterligare en dag.

En gång i tiden var folkpartiet ett idéparti i positiva bemärkelse. På samma sätt som folkpartiet nu omdefinierat begreppet liberal har de nu definierat om vad det innebär att vara ett idéparti. Det handlar inte om att bygga politik på en ideologi; det handlar om att bygga politiken på infall och utspel!

Glad påsk!

***

Inte heller Jonas Morian imponeras av Leijonborg.

McDonalds blogg - nu med rörliga bilder

Jag har tidigare (här och här) bloggat om planerna på att bygga ett Ronald McDonaldhus i anslutning till Universitetssjukhuset i Linköping. Nu har en film från studiebesöket som gjordes på anhörighuset i Göteborg lagts upp på landstingets hemsida. Tyvärr verkar den fortfarande endast finnas på intranätet, men en del av er har möjlighet att se den.

Aleksander Gabelic till riksdagen

De riksdagskandidater socialdemokraterna i Östergötland utsåg vid lördagens partidistriktskongress är de bägare som ska bära våra ideal och visioner vidare till framtiden.

Aleksander Gabelics bägare är målad i internationalismens alla färger. Som ordförande för Svenska FN-förbundet har Aleksander en djup erfarenhet av internationell politik som bidrar till mångfald på den östgötska riksdagsbänken. Han länkar diskussionen på s-föreningsmöten i Åtvidaberg, Valla och Vadstena till världen.

De internationella frågorna har under lång tid väckt människor till politiskt engagemang. För tidigare generationer kunde det vara 30- och 40-talets kamp mot nazism och fascism. De följdes av senare generationers upprördhet över det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa, den amerikanska krigföringen i Vietnam, högerledda militärkupper i Latinamerika, apartheid i Sydafrika, det palestinska folkets kamp för frihet och arbetet för fred på Balkan.

Idag förs dessa traditioner vidare. Spartacus är engagerade i kampen för ett demokratiskt Vitryssland. S-kvinnor arbetar mot trafficking i Moldavien, ABF och LO bygger upp demokratiska folkrörelser i Bosnien och SSU har tidigare arbetat för ett fritt Palestina, bara för att nämna några projekt som involverat östgötska socialdemokrater.

På så sätt har vårt lokala engagemang blivit de droppar som urholkar den globala ofrihetens svarta sten.

Östergötland växer.

Världen kommer lite närmre.

Aleksander Gabelic behövs i riksdagen.

Men trots Aleksanders kvaliteter har jag inte ännu bestämt mig för om jag ska kryssa honom. Det finns många mycket goda kandidater. Johan Löfstrand är en, Kikki Göransson en annan och Effat Mirsafdari en tredje.

Silverpilen vaknar

Ytterligare ett extranummer av sportsåpan. Jag lovade att börja använda silverpilen den här veckan och när jag kom ut idag hade den cykelvänliga kommunen sopat och spolat gatorna. Sven hälsas också välkommen till cykelklungan!

Silverpilen fick slicka asfalten i två varv runt övningsområdet. Det är verkligen en rejäl skillnad jämfört med min andra cykel. Det kändes som 46 kilometers nedförsbacke med medvind hela varvet runt. Trots en behaglig medelpuls på 133 var hastigheten 20 procent högre än mitt tidigare säsongsrekord.

Men lite problem har jag som måste tränas (?) bort. Tårna blev snabbt så kalla att jag knappast kände dem. Cykelskorna tillåter inte att fötterna rör sig och de spänner åt hårt. Dessutom hade jag väldigt ont i baken sista milen så jag började ställa mig upp i uppförsbackarna och då kunde nytt blod pumpas ut i rumpan så att det kändes bättre igen. Men ändå, jag är i desperat behov av en massör...

Dagens slutsats? Om du vill ha roligt i sommar ska du köpa dig en racer!

264 kilometer - knäna håller

Som ni säkert märkt bjöd förra veckan på ett extrainsatt avsnitt av sportsåpan. Även förra veckan missade jag mitt träningsmål men den går åt rätt håll – den här gången kom jag fem kilometer från målet på 150 kilometer. Medelpulsen har varierat mellan 126 och 151. Veckans maxpuls påstås ha varit 209 slag i minuten men där litar jag inte riktigt på pulsmätaren. Några ögonblick senare visade den nämligen att pulsen låg på 80… Ett rimligare maxvärde är nog drygt 170 slag per minut.

Bäst av allt är ändå att båda knäna fortfarande håller och inte ställer till problem. För säkerhets skull konsulterade jag Marit, doktor in spe, och hon gav mycket tillfredsställande besked:
Om det gör ont i knät när du cyklar kan du prova att ta i lite mer och se om det går över!

Det är ett besked som tilltalar landstingspolitikern. Här behövs det inte några resurser från landstinget utan problemen löser sig med mer träning och egenvård. Och eftersom knäna bara blivit bättre verkar det som om Marit har alldeles rätt.

Istället är det i benmusklerna och i övriga kroppen som tränandet börjar kännas av. Det är på sitt sätt också oroande eftersom jag inte gett mig på de långa distanserna ännu. Dessutom är det fortfarande lite för kyligt för att cyklandet ska vara riktigt behagligt.

Vår välskötta kommun har nu sett till att tillräckligt mycket av vintergruset återvunnits för att jag ska våga plocka fram silverpilen utan att riskera allt för många punkteringar. Under de tre veckornas förberedande träning på skruttcykeln blev det totalt 264 kilometer. Alltså: på tre veckor har jag inte riktigt lyckats cykla så långt som jag behöver cykla på cirka 15 timmar om 68 dagar… Dags att lägga på ytterligare ett kol i träningen kanske? Förra veckan kom jag ändå upp i en femmilarunda, även om jag stannade till halvvägs för ett mycket långt depåstopp på Dahlbergs café. Tack Jessica för bakelsen!

En hund

På allmän begäran har jag tagit reda på vilken hund(!) jag är. Anna konstaterar att beskrivningen av henne själv är "som en bättre formulerad kontaktannons" och då kunde jag inte avhålla mig från att testa själv. Resultatet? Ja, vad en Berner Sennen är för någonting vet jag inte (oj, nu riskerar jag hundägarnas röster…) och det finns inte i min föreställningsvärld att jag skulle skaffa mig något sorts husdjur (aj, där rök hundägarna garanterat – tillsammans med alla andra djurägande familjer!) men beskrivningen är inte alldeles för långt från mig egen självbild även om allt nog inte stämmer:

Berner sennen är en stor lugn hund med jämt och lugnt temperament. Men den är också mycket ivrig och leklysten. Berner Sennen är en självsäker, orädd, uppmärksam och godmodig hund. Den är sugen på att lära sig nya saker och mycket vänlig. De är vaktiga men samtidigt hängivna folk den känner. Självsäker och vänlig inför främmande. Älskar att vara ute sommar som vinter.

Bilden på hunden kommer från Svt:s hemsida

Ett smörgåsbord

Under de senaste dagarnas bloggläsande har jag stött på flera bloggar som förtjänar att läsas av flera.

En av mina favoritbloggar är Det progressiva USA. Igår deklarerade mannen bakom bloggen – Lennart Frantzell – varför han inte är kapitalist. Det är en ideologisk deklaration och jag håller med om det han skriver.

En krönikör på en mindre kvällstidning har gjort en lågt påhopp på Aftonbladets välskrivande ledarskribent Åsa Petersén. Påhoppet har med rätta upprört många. Några av de läsvärda kommentarerna står Magnus Ljungkvist, Jesper Bengtsson och Katrine Kielos för.

Katrine Kielos är för övrigt min Fröken Sverige. Hon är inte bara min Fröken Sverige utan har en fanclub som gör mig sjuk av avund.

Via Katrines pojkvän Joel Malmqvists blogg uppmärksammas jag på hur institutionen för germanska språk vid University of Michigan presenterar Sverige. Är Invest in Sweden Agency, Exportrådet och Visit Sweden underrättade? Klicka på Why Study Swedish och njut av presentationen!

Sedan har Anna lockat mig att testa vilken hund jag är! Jag återkommer eventuellt med resultatet vilket – precis som Anna konstaterar – är väldigt likt en kontaktannons…

Offra människovärdesprincipen?

Prioriteringsutredningen Vårdens svåra val (se prop 1996/97:60) som leddes av Jerzy Einhorn slog fast tre grundläggande principer för de prioriteringar som är nödvändiga att göra. Dessa är människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen samt kostnadseffektivitetsprincipen. Människovärdesprincipen innebär:
Att respektera någons människovärde innebär att man alltid under alla förhållanden betraktar och behandlar människan som den hon är i sig och inte i egenskap av det hon har eller gör. Det är viktigt att slå fast att begåvning, social ställning, inkomst, ålder etc inte får avgöra vem som ska få vård eller kvaliteten på vården.

Jag ställer – precis som en enhällig riksdag – upp på principen och det får en del konsekvenser. En statsminister prioriteras inte före uteliggaren. Professorn går inte före pensionären. Att någon går sjukskriven från ett arbete gör inte att denna prioriteras högre än den som är arbetslös eller pensionär. Alla har som människor samma värde.

Därför har jag haft lite svårt att förstå professor Per Carlsson på Prioriteringscentrum då han försökt problematisera människovärdesprincipen. Hans exempel handlar om ifall Stefan Holm eller något annat av våra stora medaljhopp skadar sig inför ett stort mästerskap. Det kanske är så att befolkningen i allmänhet då accepterar att han i egenskap av medaljhopp prioriteras högre än andra.

Jag har som sagt haft svårt att förstå resonemanget. Människovärdet väger lika vare sig vi är medaljhopp i OS eller inte.

Men så anmälde jag mig till Vätternrundan. Sedan beskar jag ett päronträd med oroande konsekvenser för mitt vänsterknä. Och så testade jag mina knän igår när jag cyklade runt övningsområdet igår. Det kändes bra så länge jag trampade lätt som Lance, men då jag kom till den stora backen mitt på rundan (ja ja, vi slättbor måste väl få ha våra egna definitioner på vad som är stora backar även om det inte var Alpe d'Huez jag tog mig uppför) trampade jag på lite extra och i takt med att jag klättrade i backen började jag känna mer och mer i knät.

Halvvägs upp började jag fundera på människovärdesprincipen. Ytterligare några tramptag senare förstår jag problemet. Om min start i Vätternrundan riskeras för att mitt knä trilskas borde prioriteras högre än om jag inte hade någon start i Vätternrundan att riskera. Cyklisten Tollén har bestämt sig – människovärdesprincipen kan inte vara absolut.

Men så träffade cyklisten Tollén på landstingsmannen Tollén som inte alls var lika pigg på att rubba på människovärdesprincipen. Och jag tror det är klokt att det finns tydliga principer för hur prioriteringarna ska göras. Principerna är ett stöd för vårdpersonalen då de stöter på energiskt argumenterande cyklister. Prioriteringsbesluten sker öppet så att det är möjligt att debattera principerna och i slutändan välja representanter som beslutar annorlunda om du inte håller med. Öppna prioriteringsbeslut skapar också en legitimitet för de prioriteringar som görs och jag är övertygad om att tilltron till välfärden stärks då prioriteringsbeslut också visar på vad du faktiskt kan förvänta dig av välfärdsstaten.

118 kilometer

Förberedandet inför Vätternrundan går framåt. Förra veckan lyckades jag hålla den plan som om den fullföljs kommer att ha gett mig 250 träningsmil till 17 juni. Detta trots att jag nu anpassat mig till Svens definitioner och endast räknar träningspass längre än 30 minuter.

Totalt är jag nu uppe i 118 kilometer efter två pass förra veckan på sammanlagt 54 kilometer. Det första passet var årets första cykling av Slakarundan – ca 24 kilometer med en medelpuls på 137. Tyvärr visade det sig att det fortfarande är för mycket grus på främst cykelbanorna för att jag ska kunna ta fram Silverpilen. Det andra passet var en lugnare runda på 30 kilometer.

Skaderapport
I förra avsnittet av Sportsåpan oroade jag mig för mitt högerknä. Det har jag lyckats hantera med snabbt trampande på lätta växlar. Å andra sidan fortsatte jag att beskära träd igår. För att komma åt ordentligt var jag uppe och klättrade i ett av våra päronträd och det tyckte inte mitt vänsterknä om. Nu hugger det till så fort jag belastar det minsta lilla. Jag får försöka bota det med ett varv på Slakarundan i eftermiddag…

Landsbygdsminister, istället för vad?

Nu lanserar flera av partierna i den borgerliga maktaliansen förslaget att en särskild ”landsbygdsminister” ska införas efter deras valseger i höst (Vad var det den gamle centerledaren Hedlund sa? Man ska inte sälja skinnet innan björnen är skjuten). Och både centern, folkpartiet och kristdemokraterna menar att just deras parti bör ha den ministerposten.

En fråga: vilka ministerposter tycker centerpartiet, folkpartiet och kristdemokraterna at deras respektive parti inte ska besätta?

Folkpartiet menar att en särskild landsbygdsminister är ”ett sätt att visa att en borgerlig regering verkligen bryr sig om landsbygden”

Alltså, en fråga till: Vilken ministerpost tycker folkpartiet att borgerligheten ska avskaffa och därmed visa att en borgerlig regeringen inte bryr sig om det?

Fast om alla borgerliga partier ska få sitt och bli nöjda finns nog inget utrymme att ta bort en minister för varje ny som skapas. Eller vi kanske till och med behöver fyra landsbygdsministrar, fyra utrikesministrar och fyra finansministrar (när det gäller borgarna kanske utgiftsministrar är en mer passande titel). Och fyra statsministrar…

Självinsikt?

Jag fick nyligen påpekandet att de flesta av mina länkar går till "sossar i 25-40 års-åldern i den politiska karriären"

För att understryka min brist på självinsikt har jag lagt till en ny länk. Till Håkan Liljeblad! Vi får se hur länge han klarar sig från att åka ner på B-listan den här gången...

Men det är inte bara sossar jag länkar till. Härom dagen la jag till exempel till miljöpartisten Gunnar Gustavsson. Och det är inte heller bara män i den politiska karriären; jag har nyligen lagt till Katrine Kielos i länklistan och hennes blogg läser jag ofta.