EU får inte glömma Västsahara

EU tecknade i veckan ett fiskeavtal med Marocko som ger EU-fiskare rätt att fiska i från Västsahara ockuperade vatten. Avtalet kritiseras med rätta av den västsahariska befrielserörelsen Polisario. EU tar inte chansen att få Marocko att upphöra med sin olagliga ockupation.

Från europeiskt håll har olika intressen stått i strid mot varandra. Dels har naturtillgångarna på Västsahariskt territorium lockat. Dels finns ansvaret att stödja FN:s resolutioner, mänskliga rättigheter och det västsahariska folkets rätt att själva bestämma över sitt öde. Då Marocka har en strävan att närma sig EU finns det en möjlighet att påverka genom att villkora avtalen med att Marockos ockupation av Västsahara ska upphöra.

Som jag förstår det ska fiskeavtalet godkännas av EU-parlamentet och EU:s ministerråd innan det börjar gälla. Jag hoppas att våra svenska parlamentariker och ministrar agerar på ett sätt som låter EU vara den förkämpe för mänskliga rättigheter och internationell rätt som EU kan vara.

Västsahara – Afrikas sista koloni
Marocko har i sitt närområde bedrivit en imperialistisk politik som knappast stått de forna europeiska kolonialherrarna efter. Marocko ockuperar sedan 1975 grannlandet Västsahara. Större delen av den västsahariska befolkningen bor sedan dess, alltså i nästan ett kvartssekel, i flyktingläger i Algeriet. Västsahara, Afrikas sista koloni, skulle ha avkoloniserats redan av Spanien i början av 70-talet. Befolkningens rätt till självbestämmande har ännu inte kunnat utövas. Hela 80-talet präglades av ett ställningskrig mellan den marockanska arméns 170.000 soldater och den västsahariska befrielserörelsen Polisario. 1988 godkände Polisario och Marocko FN:s fredsplan, som innebar att den västsahariska befolkning genom en folkomröstning skulle avgöra om man vill ha självständighet eller integration med Marocko.

Sedan 1991 befinner sig FN-styrkor i Västsahara för att administrera denna folkomröstning och för att övervaka vapenvilan som sedan dess råder. 1992 skulle folkomröstningen ha ägt rum. Men det blev ingen folkomröstning, därför att Marocko på olika sätt saboterade fredsprocessen. Marocko hindrade FN att föra in material i området, förhindrade UNHCR att etablera sig, förbjöd oberoende journalister och observatörer att komma in i det ockuperade Västsahara, förde in mer än 50 000 marockaner i Västsahara i strid med FN-planen och i syfte att manipulera röstlängderna, bombade i de befriade områdena strax före eldupphör, förhalade och fördröjde hela fredsprocessen. Den västsahariska befolkningen levde som i en polisstat. "Det var samma situation som rådde i Sydafrika under apartheid", berättade Frank Ruddy, identifieringskommitténs chef.

FN:s generalsekreterare prioriterade vid sitt tillträde 1997 Västsaharafrågan. Ett nytt avtal mellan Marocko och Polisario slöts hösten 1997 och FN:s identifierings- och registreringsarbete av de röstberättigade tog ny fart. Sverige skickade minröjare och civilpoliser och folkomröstningen skulle äga rum den 7 december 1998. Det blev ingen folkomröstning då heller. Marocko hade återigen saboterat processen bland annat genom att kräva att 65 000 marockaner ska få delta i folkomröstningen. Röstlängderna var då i stort sett klara men inte offentliggjorda för andra än parterna. Det är uppenbart att den marockanska regimen inte vill ha ett fritt Västsahara.

Det är skandalöst att västsaharierna fortfarande efter 30 års ockupation tvingas till ett omänskligt flyktingliv i den heta öknen i södra Algeriet eller till ett liv som förtryckt minoritet i ett ockuperat Västsahara, där befolkningen i övrigt består av Marockos armé, paramilitära grupper och bosättare.

Sjukvårdsdebatten fortsätter

Jag har fått en del kommentarer på det inlägg jag postade i Correns diskussion om vården i Östergötland blivit sämre. En tänkvärd notering kommer från signaturen Meek:
Jag tycker att man bör skilja mellan "förtroende" och "tillgänglighet". Är man inte svårt skadad kan det vara klurigt att inom en snar framtid få vård då vårdcentralerna stänger igen sin öppna mottagning på löpande band. Man får inställningen "Det är ingen idé att höra av sig för att försöka att få sjukvård för jag är inte tillräckligt sjuk/skadad". Sen går man istället och har ont eller är halvsjuk - något som egentligen en 3 minuter lång session hos en läkare skulle kunnat råda bot på. Jag har förtroende för vården - då man väl får vård, men jag litar inte för fem öre på dess tillgänglighet.

Mitt svar till honom blev att det finns en del poänger i det Meek skriver. Sjukvården kan göra otroligt mycket mer idag än vad den kunde för några decennier sedan. Ett tydligt exempel gavs i Svt-dokumentären "Välfärdsmysteriet" tidigare i våras: förr i tiden vårdades en hjärtinfarkt genom att patienten fick ligga och vila till hon blev bättre eller dog, idag görs en ballongvidgning av blodkärlen medan patienten är vaken, tittar på ingreppet på en TV och kan gå hem dagen efter! En del av denna utveckling har lett till att vården kan göra mer utan att det krävts mer eller till och med mindre resurser. Men inom område efter område kan det idag göras saker som var omöjliga att göra tidigare samtidigt som de resurser som samhället lägger på sjukvård inte ökat i samma takt. Det leder till i gamla mindre effektiva eller mindre prioriterade behandlingar måste tas bort i takt med att nya metoder införs. Följden blir just det som du beskriver, den som inte är "tillräckligt" sjuk kan uppleva att det är svårt att få del av vården.

Vi står inför ett vägval:
1. Dagens utveckling fortsätter och förstärks vilket leder till än tydligare prioriteringar av de som har störst behov och där de med lindrigare behov solidariskt får stå tillbaka.
2. Vi fortsätter i högre grad med det som görs idag samtidigt som nya metoder införs vilket kräver mer resurser och högre landstingsskatt.
3. Samma som ovanstående men med ökade inslag av privat finansiering av delar av vården.

Jag är själv osäker på vilken av vägarna som är klokast. Samtidigt är det ett viktigt vägval våde för oss som sjukvårdspolitiker och för oss som parti. Tyvärr är inte debatten särskilt intensiv men jag hoppas att den kan komma igång.

SSU och Göran Persson

Anna Larsson har i en kommentar till min blogg om framtida amerikanska presidenter frågan vad jag tycker om att Göran Persson inte ska besöka SSU-kongressen i Linköping. Ni som inte förstår den uppenbara kopplingen mellan ämnena får sätta er och fundera ett tag…

Anna skiver själv – klokt som vanligt – om ämnet i en kommentar på PromeMorian. Jag skulle kunna nöja mig med att säga att jag håller med Anna – även det som vanligt!

Å ena sidan – precis som Anna skriver – skulle Persson knappast kunna låta bli att rikta kritik mot SSU och det kritiken vill nog både Persson och SSU:arna att den framförs i direkta samtal och inte från talarstolar på kongresser. Att inte vara där är också en markering att SSU är sin egen organisation och att SSU:arna själva har ansvaret att lösa SSU:s problem.

Men å andra sidan – det behövs ödmjukhet från alla sidor i SSU:s interna konflikter. Jag vet av egen erfarenhet från min SSU-tid att det är lätt att glömma att de riktiga motståndarna inte finns inom den egna organisationen utan utanför. Med stigande ålder (!) har jag insett hur futtiga sådana interna strider egentligen är och hur mycket onödig skada de orsakar. Och, hur mycket man ångrar de dumheter man gjort och att man gjort människor ledsna. Dagens SSU:are har förhoppningsvis en del dumheter ogjorda och vi får hoppas att de förblir det. Jag tror att chansen för detta hade ökat om partiordföranden på SSU-kongressen hade försökt sätta in SSU-tiden i ett större politiskt sammanhang. Det ansvaret är inte heller exklusivt för partiordföranden utan det får alla vi gamla SSU:are också bära.

Oavsett om partiordföranden, LO-ordföranden, partisekreteraren eller EU-kommissionären är på kongressen så är det inte de som är huvudpersonerna på kongressen. Det är det de 249 ombuden som är och de kommer förhoppningsvis att uppleva en oförglömlig och positiv vecka. Och så lär årets kongressordförande vara riktigt snygga – kom gärna förbi Konsert & Kongress och titta på dem!

Vårdbarometern är bättre än Corren

Östgöta Correspondenten har med hjälp av Centrum för Marknadsanalys AB frågan "östgötarna" om "vården i landstinget fungerar sämre nu än för två år sedan". För att ta det positiva först så uppskattar jag att Corren lägger resurser på att göra en undersökning om östgötarnas inställning till vården.

Men då de satsar de resurserna hade det naturligtvis varit ännu bättre om de frågat på ett sätt som gör att det går att dra några egentliga slutsatser av svaret. För det första så definerar de "östgötar" som boende i Linköping, Mjölby och Motala. Jag undrar vad norrköpingsbor, valdemarsviksbor och åtvidabergare tycker om det?

För det andra så tror jag att ganska många skulle hålla med om att vården blivit sämre de senaste åren, oavsett om frågan ställs i år, för två år sedan eller för tio år sedan. Samtidigt vet vi att vården över tiden utvecklats och håller en mycket högre kvalitet.

En mer meningsfull undersökning om hur vården uppfattas fås i Vårdbarometern. Enligt den är östgötarnas förtroende för vården i stort sett oförändrad de senaste åren och i nivå med vad människor tycker i andra landsting.

Tour de Lance - ända till Vita huset?

I söndags slutade Tour de France och därmed har sommarsolen passerat zenit. Det var inte riktigt en nagelbitare – som jag tidigare skrivit i en kommentar så avgjordes det egentligen redan första dagen – men det var ett stilfullt avsked från en av världens genom tiderna största idrottsmän. Avsked från cykelklungan vill säga, för någonting måste ju Lance Armstrong göra under resten av sitt liv. De flesta räknar nog med att han ska engagera sig i sin stiftelse för cancerforskning men själv gläntar han på dörren till... politiken!

"To me politics are about fighting for what you believe is right. I've always done that on the bike, on a purely sporting level, but also on another level", säger Armstrong i den här artikeln och fortsätter "I've always stood up for what's right in cycling. Does that translate into ultimately representing people of a region, a state, or a country? Never say never."

"Maybe I'll run for governor" säger Armstrong. I så fall blir han den bästa guvernören i Texas sedan Ann Richards.

John F Kerry var i Frankrike för att följa tourens avslutning och har verkar tro på Armstrong: "I think he'd be awesome, he'd be a force. I just hope it's for the right party."

I valet mellan Republikaner och Demokrater ska förhoppningsvis inte Kerry behöva oroa sig för Armstrong. Han beskriver sin flickvän Sheryl Crow som "way out left" och en tidningsartikel beskriver Armstrongs politiska program som "middle to Left". He is "against mixing up State and Church, not keen on guns, pro women’s right to choose". And very anti war in Iraq.

Nu ska jag lägga mig och drömma om Obama-Armstrong 2016 – och kanske om Armstrong-Herseth 2024? Då blir han garanterat den bästa presidenten från Texas sedan Johnsson!

Varning för londontrafiken

Jag kom tidigare ikväll hem från London. Den sista tunnelbaneturen för det här besöket gjorde jag i morse; jag var inte speciellt orolig då och jag skulle inte ha varit oroligare om jag hade behövt åka tunnelbana igen ikväll.

Däremot var jag orolig varje gång jag skulle gå över en gata. Oavsett från vilket håll jag tittade så kom bilarna från det andra hållet. Tittade jag åt vänster - som jag reflexmässigt gör - så kom bilarna naturligtvis från höger. Om jag kom ihåg att bilar då det är vänstertrafik dyker upp från höger så var gatan enkelriktad så att bilarna likt förbannat från vänster. Jag tror fler människor i London dött för att de blivit överkörda den senaste veckan än på grund av bomber i tunnelbanan. Där sitter dessutom skyltar som berättar att 1189 personer skadades under förra året för att de ramlade (på tunnelbanestationer förstod jag det).

Vi - med stor påverkan av media - har lätt att fokusera på det som är spektakulärt och missa det som är viktigt. Ibland är det mänskligt och naturligt - en naturkatastrof i Småland berör oss mer än en i Rumänien, ett folkmord i Jugoslavien känns närmre än ett i centralafrika, bomber i Londons tunnelbana är något annat än bomber på en gata i Bagdad.

Men ibland känns det just som det är just - spektakulärt. Inte bara i media utan också hos våra egna organisationer. På ett seminarium om EU:s jordbrukspolitik på ECOSY:s sommarläger i Navodari förra sommaren togs Galna kosjukan upp som ett av de stora. Min kamrat Hanna Arneson kommenterade klokt att det under flera år inträffat något enstaka dödsfall i Europa på grund av den sjukdomen. Jag kommer inte ihåg vad hon relaterade det till, det kan ha varit hur många som dött av cancer orsaket av tobak producerat med stöd från EU:s jordbrukspolitik, eller om det var hur många som dör av dålig kost och hur lite EU satsar på folkhälsa eller om det var något annat tankeväckande exempel. Slutsatsen - som jag delar - var att en spektakulär sjukdom tillåts dominera debatten då vi borde ha betydligt viktigare saker att diskutera.

Och så är det kanske med tunnelbanebomberna i London också. Gör något åt bilarna så vågar jag åka dit igen!

Att bli som barn på nytt...

Tänk vad lätt det är att föryngras. Det handlar inte bara om Svt:s 80-talsnatt som kastade in mig i en nostalgispinn. Jag har fått Barnkanalen hemma i min lägenhet så i eftermiddags fick jag återse mina stora barndomshjältar: Bröderna Dal. De avsnitten som visas på söndagseftermiddagarna är nyinspelade men det verkar som om de tidigare avsnitten gått i repris under vintern. Aj vad det grämer mig att jag inte haft Barnkanalen tidigare. Men om Svt:s barnkanal har den goda smaken att visa Bröderna Dal så hoppas jag att de fortsätter med det. Min lillasyster måste ju få förmånen att titta på världens genom tiderna bästa barnprogram: Bröderna Dal och professor Drövels hemlighet!

Nu försvinner jag till London några dagar!

Ett inte så jämställt parti?

Socialdemokraternas medlemmar har valt ombud till partikongressen och resultatet kom för någon vecka sedan. Av de 17 ombuden är 13 män. Tidigare i våras valdes ledamöter till partidistriktets styrelse och då blev 13 av 19 ledamöter män. Anna Larsson, Håkan Liljeblad och Kikki Göransson har tidigare bloggat om kongressombudsvalet.

De senaste valen har Socialdemokraterna använt sig av varvade listor till valen, för de flesta har det varit naturligt att sträva efter en jämn könsfördelning då olika poster tillsätts och partikongressen har slagit fast att vi är ett feministiskt parti. Det är möjligt att det lurat oss att tro att vårt parti också i grunden blivit mer jämställt.

Valet av distriktsstyrelse och av kongressombud visar att det inte är så. Är det så att kvotering / varvade listor dolt strukturerna där det i slutändan är män som väljs? Har vi på så sätt bara lyckats dölja symptomen på att alldeles för lite har hänt i vår egen organisation? Förs det överhuvudtaget diskussioner om det här i distriktsstyrelsen och vad går att göra åt det?

Dagens kvällstidningsjournalistik...

Ja ja, det är kanske inte precis något almedalsskvaller, men på den här bloggen ges ändå ett perspektiv på medias skriverier om relationer inom socialdemokratin. Tack Sjolander för tipset!

Borgerlig sjukvårdspolitik på DN-debatt

En av den borgerliga maktpaktens arbetsgrupper skrev igår en artikel på DN-debatt. De har hittat på ett eget mått på hur framgångsrik vården är. Kd brukar ofta återkommande redovisa antalet sängar på sjukhusen som ett mått på tillståndet i vården. De bortser då naturligtvis från att vården utvecklats så att människor blir friska och kan vara hemma istället för att vara sjuka och ligga på sjukhus.

Varken Kd:s räknande av sängar eller de borgerliga jämförelsetalen säger så mycket om vårdens resultat. Sådana har redovisats tidigare av Sveriges Kommuner och Landsting i en artikel och i en rapport och av OECD – men då har säkert inte resultatet fallit borgarna i smaken. Borgarna väljer därför att mäta – och nästan enbart tala om – hur många som väntar medan det egentligen är mer relevant att tala om vad som uppnås gällande exempelvis spädbarnsdödlighet (Sverige trea i världen), medellivslängd (sexa i världen) om vården är tillgänglig för alla.

Varför gör då borgarna så här? Ja, av deras retorik att döma är det ett överordnat mål att någon annan än landstingen ska äga så mycket som möjligt av sjukhusen, vårdcentralerna och de andra delarna av sjukvården. Då behöver det ett enkelt ersättningssystem som bygger på antal läkarbesök, antal operationer och liknande – ett system som räknar pinnar i statistiken. Ett sådant borgerligt system drabbar de som lider av sådant som inte är lätt att diagnostisera, ställa i kö och åtgärda och därför säger de inget alls om psykiatri i sin debattartikel.

Det är mycket svårare att göra ett ersättningssystem där sjukvårdsproduktionen får betalt efter hur friska människorna är – eller det är uppenbart för svårt för de borgerliga partierna som därför måste hitta på egna index. Det har de tidigare gjort i ett timbrostött ”vårdkvalitetsindex” som Lisa Pelling bloggat om.

Och köerna då? Det finns ett enkelt sätt att ta bort allt väntande i vården. Det är att göra det så dyrt att använda vården så att man inte vill eller har råd att betala, för det finns ju ingen som köar till något som man ändå inte kommer att vilja betala för. Moderaterna flaggar i sitt nya sjukvårdsprogram Rätt vård i tid (som jag just nu inte lyckas hitta på deras hemsida och därför inte kan länka till, men som jag har i pdf-format på min egen dator) för just en sådan lösning.

Kd reglerar

Ett välkänt borgerligt mantra är att socialdemokratin står för politisk detaljreglering medan de vill släppa skaparkrafterna fria genom en radikal avreglering. I verkligheten är det ofta tvärt om vilket Kd ledaren – Häggrot heter han väl? – underströk i sitt tal i Almedalen.

"Den vänsterkartell som för tillfället har makten vill gärna regera och reglera vid familjernas köksbord" inleder Kd-ledaren.

Och sedan radas det upp...

Bensinpriset är för högt basunerar Kd-populisten. Ett högt bensinpris borde i och för sig välkomnas av ledaren för det en gång i tiden gröna partiet. Nu funderar han istället på om inte politiker borde bestämma bensinpriset genom "att sätta ett tak för statens inkomster från bensin". Vilka andra varor tycker Kd-ledaren är så viktiga att vi ska ha politiskt bestämda maxpriser på? "Regera och reglera" var det någon som sa…

"Jag är egentligen motståndare till att styra elevernas klädsel", säger han. Men ändå kan han tänka sig skoluniformer. På så sätt kan mobbning och klädhysteri minska hoppas han, för engelska privatskolor med strikta klädregler är väl befriade från pennalism, mobbning och prylhets? Det är möjligt att han har rätt även om han inte i sitt tal klarar av att hänvisa till något som visar att han skulle ha det. Men vilka var det han talade om då han så "regera och reglera"?

Samma företeelser: borgerlig retorik om socialdemokratisk detaljreglering som föregår deras egna detaljpetande finns också i landstingsvärlden. Det tänker jag blogga om vid något senare tillfälle.

"Regera och reglera" - ni hörde väl kraset när den stenen flög ut ur glashuset?

Vive la France!

I eftermiddag börjar sommarens höjdpunkt. Ni förstår säkert att det inte är Almedalsveckan...

Nu rullar nämligen Tour de France igång med det individuella tempoloppet. Nu följer några veckor där jag helt enkelt får bosätta mig i mina cykelbyxor (jag har redan lyckats få en sådan där snygg cykelbyxsolbrännarand på låren), fylla vattenflaskorna och leva på energibar. Mellan Roberto Vacchi och Anders Adamssons fantastiska kommentering – de lyckas tala oavbrutet under en idrottstävling som pågår i mer än tre veckor och lyckas få varje ögonblick att framstå som det ögonblick som avgör hela tävlingen – får jag väl underhålla mig med Kraftwerk.

Vi linköpingspatrioter kan förhoppningsvis följa Magnus Bäckstedts framgångar under första veckan då etapperna ser ut att passa honom. Magnus är väl den ende manliga svenska cyklist som vunnit en etapp på touren? Annars är denna tour Lance Armstrongs avskedsföreställning. Armstrong siktar på att avsluta sin cykelkarriär med sin sjunde (!) raka seger i världens mest prestigefyllda cykeltävling.

På Cyclingnews och på tourens hemsidor finns både direktrapportering, alla resultat, banprofiler och allt annat som vi nördar gillar att gräva ner oss i. Och som sagt, på Eurosport visas alla etapper live på eftermiddagarna och då får vi lyssna på Vacchi och Adamsson. Nu kulminerar sommaren!